Imorgon är det vägning, det ska verkligen bli spännande för jag har inte tjuvkollat en enda gång den här veckan. Jag har ätit bra och det har liksom räckt för mig. Jag har försökt att äta lagom och det har gått jättebra trots barnkalas och lite sånt så jag hoppas att jag kan komma ned några hekton. Jag skulle ju behöva snitta på sisådär 1 kg i veckan egentligen, om jag ska komma till N.Y och shoppa nästa vår. Men jag kan gärna åka i september också och ta typ 0,7 kg i veckan om det är så. Herregud, jag kan åka om två år bara jag når min målvikt, jag kan hoppa över att åka om jag når min målvikt. Jag skulle vara så överlycklig så allt annat skulle vara en bonus.

Imorgon åker jag på semester och kommer väl uppdatera lite sporadiskt ett tag. Jag ska försöka att uppdatera hur det går under semestern, för det är ju verkligen en utmaning. Särskilt när man som vi har valt att ha ALL INCLUSIVE i en av veckorna, herregud ;). Men det känns som det kommer gå bra ändå.

Jag har tränat den här veckan också och det känns otroligt bra! Det gör så himla stor skillnad för mig. Och det känns ok att ha kört 2-3 pass, jag behöver inte köra mitt antingen-eller och känna att antingen kör jag 5 pass eller så är det värdelöst. Det är ett stort framsteg och det känns jättebra!

Ok, håll tummarna för mig imorgon, och hoppas ni andra som måndagsväger er har en bra dag imorgon!

Godnatt :)

Ja den där mättnadsskalan som jag skrev om någon gång tidigare för er som minns, den tänkte jag kolla lite med er hur ni tänker kring.

Om man gör en skala från 1-10 ungefär så här:

1: utsvulten, megahungrig

2: väldigt hungrig och vill ha mat genast

3: hungrig men inte panikhungrig

4: börjar känna att man inte är hungrig längre

5: ohungrig men inte direkt mätt

6: mer mätt än hungrig men kan med lätthet äta mer

7: börjar kännas som man är mätt

8: lite för mätt

9: man har fyllt på tallriken en gång mer än man borde och är riktigt mätt

10: proppmätt, måste nästan spy (julbordsmätt brukar jag kalla det   )

hur äter ni då vanligtvis? Är det olika beroende på om det är frukost, lunch, middag eller något i soffan på kvällen? Olika om ni är ute och äter, hemma hos någon, hemma hos er själva?

Självklart är det här en skala som är personlig, vissa äter mer, vissa mindre, vissa är vana med jättestora portioner och ligger kanske på 3-4 när någon annan som skulle äta samma portion skulle ligga på 10 och må illa.

För mig när jag varit i dåliga perioder har jag kunnat ligga mellan 1-3 hela dagen, hoppat över frukost och lunch och sen ätit så jag är nästan uppe på 10 när jag kommit hem. Eller vanligtvis har jag kunnat köpa en chokladbit el något på väg hem så att jag kommer upp på 4 ca, men då är jag fortfarande jättesugen på allt möjligt och äter det när jag kommer hem.

Ett annat problem är att jag ätit lite för mycket i perioder. Istället för att sluta när jag ligger på 4-5 så har jag fortsatt till 8-9. Om man vill tappa vikt så är det nog bra att inte bli för mätt, att vänja sig vid att inte bli jättemätt mer än vid speciella tillfällen. Det är jättesvårt när man slarvar med maten som jag ofta gjort! Istället för att gå och vara hungrig och sugen på allting halva dagen så kan man försöka hitta sitt sätt att äta då man är mer lagom hela tiden och inte överäta.

Lätt som en plätt i teorin men hur gör man det i praktiken när man har tendenser åt överätning? Hur resonerar ni kring det här? 

Jag tycker ofta det är svårt att bli superinspirerad av träningstidningar eller artiklar kring träning och kost just för att det känns så likriktad allting. Men den här tidningen, www.blossommagazine.se tycker jag är helt suverän. Jag har börjat kolla lite noggrannare på deras s.k KTA filosofi och tycker att många bitar kring speciellt kost och mat har fallit på plats sedan dess. KTA står för Kost Träning Attityd och man kan läsa lite mer om det här: http://www.blossommagazine.se/sidor/intro.

För min del så gjorde jag ett test i deras aprilnummer och nu försöker jag applicera lite av det i mitt sätt att tänka kring mat. Eftersom KTA utgår ifrån att vi alla är olika, har olika smak, man blir mätt olika lätt, får sug efter olika saker och är "överkänsliga" för olika typer av mat (som t.ex kan trigga igång ett sockerbehov el få en att känna sig uppblåst, energilös eller något annat) så tycker jag det är väldigt intressant. KTA är inte heller någon diet utan mer att man inte ska behöva hålla på med dieter för att man anpassar sitt sätt att äta och träna efter sin personlighet. Det är mer en vägledning till välmående som jag förstår det och jag antar att man kanske får modifiera lite själv för att nå just sina specifika mål om man har sådana. Det låter lite luddigt när jag ska förklara men jag gillar tänket iaf   .

Tidigare när jag bantat så har jag ätit kalorisnålt fast utan att direkt reflektera över vad eller hur ofta eller så jag äter. Bara det hamnar inom kalorigränsen s.a.s Ofta har jag haft problemet att jag inte blir mätt utan mer sötsugen, sugen på fett eller salt och jag tycker det kan vara ganska jobbigt. Samtidigt som man hör andra som har svårt att få i sig så MYCKET MAT som de tycker att det är, som mår illa av att äta havregrynsgröt till frukost för de blir för mätta och så typ. Jag har aldrig kunnat äta havregrynsgröt till frukost och stå mig till lunch, jag blir hungrig efter en timme när jag äter det. Samma med allt i stil med bulgur, couscous, mackor, lätta sallader etc.

Enligt KTA filosofin så är man ofta en av tre typer, med lite olika dragningar åt olika håll; kolhydratstyp, proteintyp eller blandtyp och då kan man testa att fördela det man äter lite mer utifrån vilken typ man är. Jag blev en klockren proteintyp och ska då enligt detta må bra av att få rätt mycket energi från protein och fett och inte kolhydrater, det ska göra att jag blir mätt och får mindre sug etc. Rätt likt LCHF på vissa sätt, men som sagt så gäller det bara om man då är en proteintyp. Om man är en kolhydratstyp så kanske man inte alls passar att ta bort kolhydrater utan kan äta även stärkelserika sådana och må bra och tappa vikt.

Det är kul med lite inspiration tycker jag, särskilt sådan som utgår ifrån att vi är olika och har olika behov. Det gillar jag!

Ja men så har jag då gått upp det jag gick ned plus ett halvt kg till, precis som jag alltid gör, precis som jag inte skulle göra den här gången. Alltså... Åh, jag har inte ens ord att förklara hur frustrerad jag är nu! Jag skulle utan problem kunna kasta ut datorn och mig själv genom balkongen.

Det är inte så att jag inte vet vad jag gjort fel. Jag har inga bortförklaringar, inget om att jag kanske åt lite mycket salt igår, att jag ska ha mens eller någon annan ursäkt. Jag har slarvat, jag vet hur jag ska göra, hur jag ska äta, jag vet hur jag mår bra och jag har hittat en otroligt bra metod för att kunna tappa vikt och inte halka in i överätning. Ändå halkade jag tillbaka och tog mig inte upp till ytan. Sjukt jobbigt att tänka på faktiskt.

Ok, det var lite frustration från mig. Besvikelse och ilska är ok känslor ändå, det vore värre om jag kände mig misslyckad bara och att "då är det ändå kört". För det är det inte. Jag är jävligt trött på att gå ned och upp samma kilon hela tiden men det så långt ifrån kört som det kan bli.

Om ett år när jag tittar tillbaka kanske jag tänker att jag behövde det här, att det hade något bra med sig. För jag delar ju ändå med mig av mina känslor, jag får pepp tillbaka, får höra andra berätta att deras väg inte var enkel men att det går ändå. Det är en stor skillnad mot tidigare då jag bara slagit ned på mig själv och inte kommit ur de här perioderna av sämre ätande.

Det som triggade igång det hela var som sagt utekvällar, så det kommer inte bli några sådana närmsta månaden. Eller utekvällar kan jag ha, men vin och drinkar verkar vara något jag ska vänta med tills jag känner att det är lite mer stabilt för det var ju det som triggade igång det här SUGET samtidigt som mitt omdöme var lite luddigt.

Sen måste jag också medge att det finns andra saker som jag tror inverkar på hur jag känner mig rent allmänt som bidrar till att jag vill "unna mig". Det är andra saker i mitt privatliv som har varit en stor källa till frustration och jag vet också att det är då jag inte riktigt klarar att vinna över negativa tankar om mig själv vilket ofta leder till att jag "skiter i allt".

Det bra är att jag stoppar det, att jag blir arg och känner att det är fel, att jag inte ska göra så här mot mig själv. Bara för att jag får fel lön eller bara för att saker och ting strular när vi har semester så behöver jag inte koppla det till att allt annat är kört också. Bara för att jag varit förkyld och inte kunnat träna så behöver jag inte äta sämre, eller bara för att jag alltid haft "fridag" dag efter utgång, då jag tillåtit mig att äta vad som helst för att det kan man ju få unna sig när man är lite bakis och trött, så behöver jag inte överdriva.

Det är ändå bra tankar, medvetna tankar. Jag slår inte ifrån mig, skyller inte på andra för jag vet att jag egentligen vet hur man gör. Det är mitt beslut att stoppa ned handen i chipspåsen, trots att jag vet att jag har jäkligt svårt att ta upp den sen. Det är mitt beslut att ta en extra portion eller hoppa över promenaden/passet på gymet.

Visst kan omständigheterna göra saker jobbigare, men när är livet perfekt liksom? Jag här väntat på att livet ska vara perfekt och då ska jag ta itu med min viktminskning i 25 år och den perioden har ännu inte kommit. Den kommer inte komma. Det kommer alltid vara jobbiga perioder, sjukdomar, dödsfall, det kommer vara kalas, födelsedagar, jul, midsommar och kräftskivor resten av livet. Det är så livet är och det är inte ursäkter för att äta på ett sätt som känns dåligt för mig, som gör att jag hamnar i en negativ spiral.

Nu har jag bestämt mig för att göra om och göra rätt. Nu är vi också fler här som följs åt och jag vet att ni tror på mig och det gör att jag tror på mig. Jag ska fortfarande visa att det här går. Det blev bara ett bakslag men mina tankar och insikter finns fortfarande kvar och de är starkare än alla sug i världen.

Nu känner jag bara... NU JÄVLAR (sorry)!!! Ok med lite slarv men inte såhär, inte överstyr. Jag vet ju hur jag ska göra och nu gör jag det!

Kram på er och tack så otroligt mycket för alla peppande ord på vägen!

Snacka om att det är så lätt att ramla in i gamla mönster, herregud alltså. Ibland känns det som att det inte ens är jag som bestämmer över min kropp och mina tankar, de bara far iväg och helt plötsligt så står jag där och skäms över mig själv.

Så ja, ett stort "trilla dit" var den här helgen. Eller trilla dit, jag gick väl för nära kanten och ramla ned med dunder och brak och sen kom jag inte upp lika snabbt som jag tänkte.

Det hela började med en utekväll på stan, vin, irish coffe och en inte alltför nyttig toast som kvällsmat. När jag kom hem hade maken öppnat en chipspåse och jag satte mig helt enkelt bara ned och stoppade ned handen och slutade liksom aldrig äta... Sen var påsen slut. Då tog jag lite glass för jag var SUGEN. Dagen efter blev en till utekväll och lite samma resultat och nu är det söndag och jag har "passat på" till och från hela helgen.

VARFÖR GÖR JAG SÅHÄR???

Det är ju inte så att jag inte fattat att jag inte ska göra det, men det är som att någon annan tar över mina tankar och så bara blir det så. Det låter som stans undanflykt men det känns faktiskt så. Antagligen är det ju så att jag inte har kontroll över mina egna tankar och känslor och inte så att jag väljer att skita i att jag egentligen vet att jag inte ska äta sådär. Det känns jättedåligt både mentalt och i magen, som alltid. Men idag är jag på rätt köl igen känner jag, på väg tillbaka.

Det jobbigaste är att jag verkligen trodde att jag aldrig skulle hamna där igen, att jag insett och förstått och att det innebar att jag kunde stå emot sug och frestelser. Men jag lärde mig i allafall att alkohol inte är så bra när man försöker komma ur beteendemönster som är dåliga för en. Inget stor nyhet kanske i och för sig... Men det var det som triggade igång hela spiralen av det beteende och de känslor jag vill undvika.

Imorgon kommer jag ha gått upp de där kilona som jag gick ned första veckan, jag vet det redan och det känns så sjukt jobbigt. Hur många gånger ska jag gå upp och ned samma kilon egentligen? Upp två, ned tre, ned fem upp sju... Och egentligen väger jag samma nu som för 20 år sen, trots att jag sammanlagt säkert gått ned 200 kg under den perioden! Fy vad förbannad jag blir på mig själv!!!

Ja, det är inte något superprogram eller så men jag har en fablesse för alla typer av hälsoprogram så jag brukar börja kolla alla sådana och sen sitter jag där hela programmet.
För er som aldrig sett det så handlar det om en/två överviktiga och en/två underviktiga som ska byta matvanor under en vecka. Den här vecka bor de också tillsammans och ska på det viset få perspektiv på sitt förhållande till mat.

I inledningen till programmet väger de personerna och då blev det så tydligt för mig hur vriden min självbild är, hur jag tror att jag ser ut och hur jag faktiskt ser ut på riktigt. Den ena tjejen tyckte jag såg ut ungefär som jag fast kanske 15 cm kortare (jag är ju riktigt lång så om man tar bort 15 cm får man en normallång tjej ungefär). Jag tänkte att hon väger nog som jag ungefär. När de vägde henne vägde hon 190 kg!!! Mer än 70 kg mer än vad jag gör!

Alltså, hon kan inte se ut som jag då, men för mig gjorde hon det för att det är så jag tror att jag ser ut. Min man bara skrattade och trodde jag skämtade när jag sa att jag faktiskt tänkte att jag såg ut ungefär så i kroppen, men jag är ju allvarlig! Det är nog ett resultat av en skev uppfattning om sig själv överhuvudtaget kanske, jag vet inte...

Men jag vet att jag alltid varit såhär, jag har alltid sett mig som tjock. I högstadiet hade jag ett BMI på 25, d.v.s normalvikt. Ändå bantade jag hela tiden, i perioder, för jag tyckte att jag var jättetjock. Då var jag vältränad utan att vara smal och såg väl ut som en normal tjej ungefär. När jag tittar på kort från den tiden kan jag se att jag skiljde mig inte direkt från de andra tjejerna i min klass. Jag var rundare än några och definitivt inte smalast, men det var ju fler som såg ut ungefär som jag. Kanske var det att jag var ett huvud längre än alla som gjorde att jag kände mig så stor, eller att jag tidigt var väldigt muskulös eftersom jag tränade jämt. Jag vet faktiskt inte. Men det var nästan en chock att kolla på konfirmationskort och andra kort från högstadiet och se att jag faktiskt var rätt normal i kroppen då. Vilket slöseri med energi att hålla på och banta och leva sådär restriktivt när jag inte ens behövde! Och att jag inte kommit längre än att jag kan missuppfatta min kropp som igår! Tjejen hade ett BMI på 60 och mitt är 35, jag menar, vi kan ju inte se likadana ut! Men för mig så gjorde vi det...

Hur är ni när det gäller det här med hur ni uppfattar er själva? Har det förändrats för er som lyckats gå ned eller känner ni er fortfarande tjocka? Har det alltid varit så eller har det ändrats med tiden?

En kanske (?)   välmenande men ändå klantig kommentar fick mig att börja fundera på det här med ätande och beteende när man är tjock.

Jag vet många överviktiga som äter exemplariskt (om än kanske lite mer än andra) in public s.a.s När andra ser på så äter man bra och normalt och sen sker överätandet i smyg. Väldigt många jag pratat med har det här beteendet.

Jag tror att det bidrar till att göra viktminskningen jättesvår. Om man smusslar och äter när ingen ser på så har man på något sätt gjort det "fult" att äta, man skapar ett beteende där man är nyttig och tackar nej när man är bland folk för att sen trycka i sig chips och choklad när man kommer hem och är ensam.

Det är inte svårt att förstå varför det blir så här. Jag har alltid tänkt att folk ska tycka det är äckligt om jag väger för mycket och t.ex äter en chokladbit. Att de ska tänka att "hon borde verkligen inte äta det där...". Det gör ju folk också, det är ju det som är så jobbigt. En del drar sig ju inte heller för att kommentera kring det! Jag har inte så ofta varit med om att någon sagt det rakt ut till mig, typ "inte ska väl du äta det där som är så fett..." eller så. Men mer hintat, kanske sagt något om någon annan tjock person sådär så att jag känt mig väldigt träffad.

Häromdagen var ett sådant tillfälle. En tjej på mitt jobb som är lite sådär kroppsobsessed och vid flera tidigare tillfällen håller på om att hon är så tjock och ful (som att det är två synonymer liksom? sluta säg tjock OCH ful som att det hör ihop!!!) fick mig att känna mig sådär äcklig och som en tjockis som är värsta svullot. Helt utan mening antagligen för hon är jättesnäll och jag vet att hon gillar mig och sådär. Men ändå, man känner ibland att en del personers syn på tjocka människor är sådär att de är lata och bara äter för mycket, typ inte orkar banta eller träna. Som att det var ett enkelt val och vi bara inte pallar liksom.

Hon skulle iaf träna efter jobbet och gick och klagade på att hon var så himla hungrig. Jag sa något i stil med att hon kunde ju ta en banan eller så innan. Sen kom hon efter sitt pass på gymet och då var hon superhungrig sa hon, så jag sa "du får åka hem och äta någon ordentlig middag" typ, varpå hon sa "men alltså man behöver inte äta så jäkla mycket vet du, det räcker med en macka och ett glas mjölk efter träningen". Alltså, det kanske är jag som är överkänslig, men kommentarer som den, som sägs på ett sätt som att jag som tjock inte vet vad jag pratar om på något sätt, får mig att känna mig så liten och äcklig. Dumt som f-n för det är ju egentligen bara onödigt att säga kommentarer som andra tar illa upp för. Vissa gör det ändå och det borde man kunna skita i. Men det känns ändå skitjobbigt tycker jag. Nedlåtande på något sätt.

Men det känns ändå bättre nu än tidigare, nu när jag är vuxen.

I gymnasiet var en av mina bästa vänner såhär och det knäckte mig otroligt mycket. Vi umgicks mycket och hon var väldigt kroppsfixerad. Jag var rätt vältränad i början av gymnasiet men jag blev helt psykad av hennes ständiga tjat om hur tjock hon var, vad man skulle äta och inte och hur "tjock och ful" man blev om man inte bara åt grönsaker tränade jämt.

Varför måste vissa vara sådär? Hon måste ju fattat, hon såg ju på mig, att jag blev jättejätteledsen av hennes kommentarer! Och vi var ju vänner liksom!

Jag gick inte runt och beklagade mig över min hy eller slängde elaka kommentarer om "fula, finniga människor" omkring mig! Det hade hon säkert blivit jätteledsen över eftersom hon hade extrema problem med akne, sådär så att hela ansiktet liksom var böldigt.

Ärligt talat så vet jag att jag varit förskonad från otroligt mycket av sånt här och ändå tycker jag det är jobbigt. Jag har alltid varit bra på sport, varit populär ganska snygg och så trots att jag varit tjockare än andra i perioder (för det mesta). Jag undrar hur många som kämpar med övervikt som fått höra mycket mer än jag och hur det fått dem att känna... Om jag kan känna mig trampad på av smågrejer, hur måste det inte kännas för någon som t.ex varit mobbad?

Vad har ni för känslor kring det här med att andra kommenterar kring tjocka människor? Har ni haft en "kompis" som jag och hur kände ni kring det? Vad har ni för strategi när andra omkring er säger sådär halvtaskiga kommentarer som får er att känna er ledsna?

Så då har jag äntligen en ny våg. Jag var rädd att jag skulle ha gått upp eftersom jag är lite halvt vågberoende, men det hade jag inte. Och faktiskt så känner jag inte att det är ett misslyckande att bara ha tappat ett hg heller.

Min nya vikt är alltså nästan samma som sist, 118,4 kg (alltså minus 0,1 kg) och jag ska förklara för er varför det är så jäkla bra...

Tidigare har jag som sagt haft antingen-eller och jag var på väg däråt nu också. Det har varit tre utgångar (jag som vanligtvis festar sådär en gång varannan månad på sin höjd och då rätt måttligt för det mesta) och ett antal kalas. Detta hade tidigare resulterat i att jag känt att ok, men då har jag väl en period då jag "unnar mig" nu då så får jag ta tag i bantningen senare, när den här perioden är över. Antagligen hade jag passat på att gå upp ett par kg minst, men det får man ju räkna med när det är såna här kalas hade jag tänkt då.

Men nu så har jag känt att visst, jag kunde ha gjort det bättre. Det blev några glas vin, någon portion festlig mat, en tårtbit, några chokladbitar etc för mycket, men mer normalt liksom. Inte sådär så att jag var så mätt så att jag fick ont i magen bara för att jag "passade på" utan mer sådär som folk blir ibland när det är fest eller kalas. Lite mättare än vanligt m.a.o Det känns helt ok och jag vet att jag kan tänka ännu bättre, men jag är på rätt väg och det känns jättebra!

Att en kalasperiod inte behöver betyda att jag går upp i vikt utan att jag kan vara stabil. Visst, jag gick inte ned något (-0,1 hg) men jag hanterade den här perioden bra faktiskt! Normalt.

Sen är ju nästa steg för mig att känna att jag kanske kan avstå på ett annat sätt när jag nu vill gå ned i vikt. Hoppa över de där extra glasen med vin, skippa chipsskålen helt och hållet och inte ta x antal chokladbitar för att jag ju ändå är på kalas. Men som sagt, helt klart under kontroll i allafall.

Det som känns så jäkla bra är att jag verkligen krympt min magsäck. Mina lunchlådor har typ hälften så stora nu, jag äter mycket mindre frukost (lagom) och känner mig mycket mindre sugen på saker.