Finns det något begrepp man brukar använda för överätning egentligen? Jag tänkte i allafall förklara vad jag menar med så ni vet vad jag pratar om när jag skriver om det här i bloggen.
Överätning är egentligen precis som det låter, när man äter mer än "normalt". Det i sin tur är ju en definitionsfråga och man kan helt klart äta mycket utan att det är att överäta. Idrottskvinnor/män behöver ju t.ex äta massor innan tävling match och för att orka träna. Vissa äter mycket av naturen, de kanske har hög förbränning och alltid har varit storätare. Det är inte det jag pratar om när jag skriver om överätning.
Med överätning menar jag att man har ett mer eller mindre tvångmässigt sätt att se på mat och detta kan vara olika ofta förekommande för olika personer. Många, många överviktiga som kämpar med att försöka gå ned överäter, så mycket har jag iallafall förstått efter att ha diskuterat problemet med ett stort antal personer både på Viktklubb och i andra forum och med vänner och bekanta.
För min egen del inträffade det här ofta när jag "unnade mig" eller "passade på". Om jag t.ex under någon period då jag räknade kalorier hade ätit för många kalorier redan till lunch så kunde jag känna att då är det ju ändå kört idag så då kan jag "passa på" och så börjar jag om imorgon igen (och då ska jag vara suuuuuperstrikt). När jag då "passade på" så kunde jag äta både glass, chips och onyttig mat under samma dag. Inte för att jag älskar det så mycket utan bara för att min hjärna är felprogrammerad på något sätt och bara har tänkt i antingen-eller termer. Antingen är jag nyttig eller onyttig, lagom har aldrig riktigt funnits i min värld. Antingen går jag på diet och är väldigt restriktiv och tillåter mig inte några onyttigheter alls i princip eller så tillåter jag mig allt (för jag ska ju ändå börja om på måndag...)
Någon som känner igen sig? Någon som kommit förbi det här tänket och i sådana fall hur?
Om ni vill komma ur det så häng kvar här för här blir det hårda träningspass på att införa det underbara ordet LAGOM i vardagen 
Miss Fatty
29 juni 2011 18:02
Jag känner verkligen igen mig. Överätning är något jag ofta slåss med. Att alltid ta den där extra portionen som gör att man går runt och mår illa i ett par timmar. Eller äta upp hela chipspåsen fast man är mätt när man redan ätit halva.
http://overweightness.blogspot.com
Underbara Jag
29 juni 2011 20:23
Ja det är det jag menar med överätning, exakt. Varför slutar man inte där? Vem vill gå runt och må illa liksom? Om man tänker på det så är det ju helt knäppt att själv försätta sig i den situationen, alltså måste det vara en psykologisk grej att man inte slutar. Lite det jag menar när jag skriver om att vara överviktig i hjärnan eller mentalt överviktig.
Jag tror inte alla övertviktiga gör så här, vissa är kanske bara godisråttor eller pizzaberoende eller något sånt. Men många, många har det här beteendet och trots det tycker jag inte det pratas så mycket om det utan nästan allt fokus ligger på sockerberoende, dieter, träning och sånt.
E
29 juni 2011 22:18
Ja, vad bra du skriver!! Känner verkligen igen mej!! Förstår inte hur jag ska kunna få bort det där tänket :( man kan vara jätte nyttig en hel vecka å sen är det en dag som blir att man trycker i sej, då är allt förstört känns det som.. Behöver inte vara sugen på nåt speciellt, det är bara hjärnan som "tror" det!! Hänger kvar å läser din blogg för att få pepp till min egna viktminskning!!! Emma
Underbara Jag
30 juni 2011 13:47
Ja det är så himla svårt för det är ju ett beteende man har liksom har lärt in fel. Jag tror det är en hel massa saker som gör att man känner så, framförallt allt det här med "förbjudna" saker, att det man måste ha kontroll på antal kalorier/kolhydrater/fettmängd o.s.v När man måste ha kontroll på det där sättet så gör ju minsta felsteg att det känns som att man misslyckats och att det är kört, vilket i sin tur leder till det där tänket att "ja men nu är det ju ändå kört så då kan jag ju lika gärna..."
Eftersom jag har kommit en bit på väg med mitt eget tänk och mitt eget beteende så kanske du kan få tankar och tips här om du hänger kvar. Det är ju flera andra som också kommenterat och frågat och vi kan ju peppa varandra!
Kram
Emma
29 juni 2011 23:08
*lite småbuttert* Mmm jag känner också igen mig. Varför gör jag så? Jag vet ju att det inte är bra. Jag vet ju att man inte behöver äta en extra portion bara för att det är gott eller äta den där chipspåsen bara för att jag kan. :(
Nä jag ska allt försöka bli mer medveten om HUR jag äter, inte vad för det har jag koll på men HUR.
http://www.emschen.se/Emmasblogg
Underbara Jag
30 juni 2011 13:40
Ja men det är ju så sant! Jag vet också VAD jag äter, jag vet hur en normal portion är och jag kan varenda existerande kaloritabell utantill tror jag. Men jag har tills nu inte haft kontroll över mina tankar, jag har låtit "suget" vinna och inte haft viljan eller kunskapen att tänka på ett smartare sätt.
Jag tror verkligen att nyckeln är att ge det tid också, inte bara tänka i en minut och sen "ta en bit" utan verkligen gå därifrån och göra något annat. Gå bort från det som frestar och känn hur jäkla bra det känns att bryta ett beteendemönster som man egentligen bara mår dåligt av!
Kram
Tiffany
29 juni 2011 23:46
Mycket intressant skrivet av dig! Jag känner med igen mig, förut tänkte jag ofta att "ah men jag åt t ex hamburgare&pommes till lunch så då kan jag -lika gärna- äta godiset idag eftersom jag redan ätit onyttigt! Helt klart feltänk.. jag kom ur det på så vis att jag tänkte efter innan jag åt något "är jag verkligen sugen på det här, behöver jag det här för att må bättre!?" etc och i 95% av fallen så är svaret "nej!". Testa det du med och var glad över att belöna din kropp men att avstå, dvs vänd på det! :)
Kram Tiffany
http://tiffysord.blogg.se
Underbara Jag
30 juni 2011 13:36
Ja men det är lite så jag gör numer också! Men det är svårare än man tror att bryta tanke och beteendemönster, det är inte bara att sluta tänka fel från en dag till en annan, eller hur?
Men man kan ju klara det, det är ju du ett bevis på inte sant :)
Kram
miie
30 juni 2011 14:04
Känner såväl igen mig... (i detta också). tänker allt som oftast på att det är så. Därför var jag så glad igår när jag vann över mitt sug och tog ett äpple istället för vad det nu var för nått jag var sugen på. Jag vet vad jag gör för fel rent matmässigt men kan ändå inte komma tillrätta med livet. Måste verkligen ta till mig "tänket".
Däremot är jag lite osäker ändå om jag faktiskt har koll på vad en normal portion är. Jag brukar kolla på alla andra i tex lunchmatsalen hur mycket de lägger på sina tallrikar och jag har alltid mer. Det är ingen bra tendens. Jag brukar försöka få ihop halva tallriken med grönsaker och resten med annat. Men lik förbenat så har jag alltid mer på tallriken. Tror jag skulle behöva en mindre tallrik. Men när jag äter mindre så får jag i mig någon extra macka senare istället för jag är hungrig.. hur bra är det? Hur kommer man tillrätta med det?
Just idag har ågren för jag har fått för mig att jag har diabeteskänningar... Känns sådär... måste, bara måste gå ner i vikt.. och du inspirerar mig. Tack!
Underbara Jag
1 juli 2011 09:44
Hej Miie!
Åh, jag känner igen mig jättemycket i det du skriver. Jag hade inte heller jättebra koll på en portion tidigare och där tycker jag att man ska ta hjälp att få lite bättre grepp om det.
I mitt fall tror jag det bottnar i att jag alltid varit aktiv och sportat mycket och därför ätit ganska mycket för att orka. Plus att det är en vana! Så fort jag har börjat minska på portionerna så märker jag att efter några dagar så orkar jag inte lika mycket.
Det finns ju t.ex Viktklubb där man kan se sitt dagsbehov och där man kan fylla i olika livsmedel och se hur mycket kalorier etc de innehåller.
Någon tipsade om en sida som heter matdagboken som jag själv inte kollat upp men som verkar bra för att få koll på portionsstorlekar och hur mycket som är "normalt" att äta.
Men jag förstår och känner igen ditt problem och jag har hört andra som berättar om samma. Just det där att man blir hungrig fort och därför känner att om man inte äter mycket så får man ändå äta något en stund senare.
Jag tror så här... Det är ok att vara hungrig (lite alltså, inte utsvulten, men det blir man nog inte egentligen) någon vecka om man tänker att det är en slags omställning för kroppen. Se på det som att du har börjat träna och får träningsvärk! Din kropp känner att du gör en förändring och den signalerar genom att du blir hungrig snabbare om du inte äter en stor portion lunch t.ex Men det är inte farligt. Jobbigt kanske, men inte farligt :). Se till att dricka mycket vatten, ta en kopp the med någon smak kanske, ha frukt tillhands om det för jobbigt men framförallt, låt inte hungern styra dig!
Man behöver inte bli mätt ens faktiskt, man behöver bara äta tills man inte är hungrig längre har jag lärt mig.
Detta ska jag skriva om idag, tack för inspirationen :)
Hoppas du hänger kvar här, jag peppar gärna och delar med mig av mina erfarenheter!
Kram
Naffes Mamma (Jenny)
30 juni 2011 15:02
Jag tror, precis som du, att överätning är väldigt vanligt och oftast den största anledningen till övervikten. det kan låta självklart, men det jag menar är att överätning är mycket vanligare och farligare än "dålig karaktär". Det jag har kommit på hos mig är att när jag överäter så gör det dåliga samvetet att jag äter ännu mer!
Jag tycker mig har kommit en bit på väg i och med insikten, så nuförtiden så kan jag unna mig lite och att det stannar vid lite... Men det har tagit det här året på vk för att komma den lilla biten på väg! Jag har konstaterat att jag inte klarar av absoluta förbud - om jag förbjuder mig själv att äta något så blir det bara så mycket större sug efter just DET! Men där är man nog väldigt olika, tror jag. Jag vet många som helt enkelt måste ha ett förbud, för att de inte kan unna sig bara lite...
Mycket tänkvärt du skriver! du får bli min lilla coach ett tag! =)
/Jenny
Underbara Jag
1 juli 2011 09:34
Ja jag håller med dig och jag känner igen mig i det du beskriver, att det också tagit mig tid att förstå varför jag är överviktig och hur snedvriden min syn på vissa saker är.
Det dåliga samvetet ja, det förstör mycket det. Men även det går ju att träna sig på att fokusera bort ifrån, även om det är svårare än man kanske tror.
Precis som du så kan jag inte ha absoluta förbud för då måste jag ha "unna-mig-dagar" och då blir det för mycket av det förbjudna. Genom att sakta, sakta väva in det förbjudna i medvetandet och i vardagen tror jag mig vara på väg ifrån det där tänket helt och hållet faktiskt! Men det har också tagit tid, jag har funderat över det här och tränat mig på att vara "lagom" i ett par år nu, och ramlat tillbaka i det massor av gånger.
Först nu känner jag att det har gått över till att jag har kunskapen, vilja och tillräckligt med fokus för att kunna se igenom mina egna fällor.
Ja, vissa hävdar att de behöver förbuden och att de absolut inte kan unna sig lite. Jag var sådan också tidigare så därför har jag ett annat perspektiv på det nu. Men jag respekterar att alla har olika syn och känner olika vad som fungerar för just dem. Eftersom jag varit en extremt förbudsinriktad person själv så vet jag dock att det går att unna sig lite, att man kan träna sig att ta lite och sen sluta. Att det faktiskt inte behöver vara antingen-eller. Men man måste nog komma till den insikten själv då och känna att man är redo att träna sig på att inte överäta för att man tar lite av något "förbjudet".
Vilket stort steg framåt mot en sund och hållbar livsstil det låter som du gjort! Inspirerande och hoppas du hänger kvar här och bollar funderingar kring ämnet!
Kram
Ja här kommer då de första före-efter-bilderna. Jag tycker inte själv att det syns så himla stor skillnad... Eller lite grann ser jag ju men jag tycker det är svårt.
Var snälla och bortse från min väldigt gamla och slitna bh som inte direkt fyller ...
