Jaha, så har det gått en vecka då. Det gick fasiken fort alltså! Jag är förvånad faktiskt. Visst är det jobbigt emellanåt och visst är jag överjävligt sugen på något att äta emellanåt, men det är jag ju annars också.
Jag har inga blodsockersvängningar direkt och det har jag ju annars. Nä men det känns faktiskt bättre än vad jag trodde.

Jag har inte vägt mig dock. Jag är lite rädd att jag ska få för mig att det har gått dåligt eller något sånt, eller att jag ska känna något jag inte är beredd på eller så. Jag vet inte riktigt... Jag vet bara att jag inte vill väga mig mer än vid de tillfällen som det är gruppträffar på Itrim, d.v.s varannan onsdag. Det är ju så att det går upp och ned och förut har jag vägt mig varje dag och gjort världens grej över att jag gått upp eller ned ett par kilon. Det har gjort att jag haft svårt att se långsiktigt på mitt jobb med att gå ned i vikt, jag har sett vecka för vecka separat och levt mig in så mycket i de perioder då jag gått upp eller ned så jag bara ser det på något sätt. Om jag t.ex gått ned 4 kg på tre veckor säger vi, så går jag upp 1 kg den fjärde veckan, då kan jag börja känna att "jaha, men då funkar det inte längre, då kan jag ju lika gärna skita i det för då kommer jag ändå inte gå ned mer nu". Helt knäppt ju!

En annan lustig sak är att jag när jag blir sugen på något så blir jag INTE sugen på något onyttigt. Annars när jag blir sugen på något, typ på kvällarna i soffan, så är det 8 gånger av 10 något av glass, chips, nötter eller mackor. En gång i månaden är jag också sugen på choklad/godis (ja, dagen innan mens typ). Nu när jag blir sugen så blir jag sugen på MAT, helst nyttig mat, lax, bulgursallad, köttfärsbiffar, quionoa, olika sallader, skaldjur... sånt.

Men det kanske är för att man är så tömd på energi också, jag vet inte. Men jag trodde nog att jag skulle börja hallucinera om typ det onyttigaste som finns, pizza och stora hamburgermål och sånt. Det är ju inte min favvomat i vanliga fall, mer sånt jag blir sugen på om jag varit ute och svirat dagen innan, vilket i och för sig inte händer mer än några gånger om året numer tack och lov.

Men, men... Nu är det bara 11 veckor kvar av perioden med måltidsersättning sen är det övergång till en blandning av mat och måltidsersättning tills jag nått mitt mål.

Tänk om det blir som min viktkonsulent på Itrim räknar med, att jag går ned någonstans runt 20 kg under de här första 12 veckorna. Eller faktiskt 24 om jag ska vara ärlig. Det vore så jävla nice så jag skulle dö.

Tjipp och hej

Nu är jag lite nyfiken på er andra som läser som har kämpat med vikten under lite längre tid, både ni som har gått ned och ni som inte har gått ned än. Men ni som ändå har en önskan om att gå ned i vikt...

Vilka är era största utmaningar?

För mig är det ju som sagt hur jag tänker, att jag snurrar in mig i helt felaktiga resonemang om att "unna sig", "passa på", "nu har jag ju ändå misslyckats" o.s.v. (ibland helt sjuka faktiskt).

Nu har jag ju under det här året faktiskt börjat känna själv att "sådär kan jag ju inte tänka, det är ju helt knäppt", men jag fattar inte att jag inte kände det tidigare egentligen! Hur kunde det ta så lång tid? Hur kunde jag gå från att faktiskt vara normalviktigt, eller ja 7-8 kg över normalvikt, till att som nu behöva gå ned nästan 50 kg! Bara för att jag på något sätt var blind för mitt eget beteende.

Jag ska ge exempel på hur jag tänkt, fast det nästan är pinsamt att skriva det....

T.ex så var en del av mitt antingen-eller-beteende att jag antingen var superstrikt eller "unnade mig" allt. Om jag var inne i en "unna mig" period så tränade jag oftast inte heller "för då spelade det ju ändå ingen roll". När det verkligen var då jag skulle ha tränat!

På samma sätt kunde jag om jag var i onyttig period nästan inte äta nyttig mat, då hoppade jag hellre över för jag skulle ju ändå "unna mig" nu och då var ju en sallad alldeles för nyttigt.

Jag kunde ignorera hur många nu-är-jag-mätt-signaler som helst och kanske äta en chipspåse själv fast jag var proppmätt. Bara för att den dagen var en sån "unna sig" dag. Som hetsätning fast utan att kräkas på något sätt.

Å andra sidan när jag INTE unnade mig så var jag så strikt så jag kunde gå och fantisera om mat hela dagarna för jag var liksom alltid hungrig och skitsugen på allt som fanns.

Sen hade jag ju mina helt sjuka mål som jag satte upp också, typ att om jag inte gick ned 3 kg i veckan i tre månader så var det inte värt att fortsätta, då hade jag misslyckats.

Tänk att det bara är något år sen jag började reflektera över att det kanske inte var så sunt att tänka sådär, att jag för lite mer än ett år sen faktiskt trodde att det var så jag skulle nå min målvikt. Fast jag aldrig gått ned och kunnat hålla vikten. Jag måste varit blind för mig själv alltså!

Men det gör också att jag faktiskt är mycket mer förlåtande och tillåtande mot mig själv nu. Och det i sig gör att jag kan ta lite av något utan att hela "passa-på eller unna-mig" karusellen drar igång i min hjärna. Det behöver inte vara antingen eller.

För ett år sen åt jag aldrig något onyttigt tillsammans med andra (förutom familjen) utan bara i smyg.

För ett år sen gjorde jag fortfarande dietupplägg med 1000 kcal om dagen, bara fett, bara soppor el något annat och planerade in 3 timmars träning per dag.

För ett år sen överåt jag flera gånger i månaden och "började om" nästan varje måndag.

Det har inte försvunnit som i ett nafs, det har tagit tid och fortfarande är jag delvis inne i mina snurriga tankar om att "unna mig" etc ibland. Men inte lika ofta. Och oftast så hinner jag hejda mig, stoppa de där tankarna och därmed stoppa beteendet. Och hinner jag det inte, ramlar jag omkull så försöker jag att resa mig på en gång och tänka att "ok, det var inte så farligt".

Det är bra.

Ja men så har jag då gått upp det jag gick ned plus ett halvt kg till, precis som jag alltid gör, precis som jag inte skulle göra den här gången. Alltså... Åh, jag har inte ens ord att förklara hur frustrerad jag är nu! Jag skulle utan problem kunna kasta ut datorn och mig själv genom balkongen.

Det är inte så att jag inte vet vad jag gjort fel. Jag har inga bortförklaringar, inget om att jag kanske åt lite mycket salt igår, att jag ska ha mens eller någon annan ursäkt. Jag har slarvat, jag vet hur jag ska göra, hur jag ska äta, jag vet hur jag mår bra och jag har hittat en otroligt bra metod för att kunna tappa vikt och inte halka in i överätning. Ändå halkade jag tillbaka och tog mig inte upp till ytan. Sjukt jobbigt att tänka på faktiskt.

Ok, det var lite frustration från mig. Besvikelse och ilska är ok känslor ändå, det vore värre om jag kände mig misslyckad bara och att "då är det ändå kört". För det är det inte. Jag är jävligt trött på att gå ned och upp samma kilon hela tiden men det så långt ifrån kört som det kan bli.

Om ett år när jag tittar tillbaka kanske jag tänker att jag behövde det här, att det hade något bra med sig. För jag delar ju ändå med mig av mina känslor, jag får pepp tillbaka, får höra andra berätta att deras väg inte var enkel men att det går ändå. Det är en stor skillnad mot tidigare då jag bara slagit ned på mig själv och inte kommit ur de här perioderna av sämre ätande.

Det som triggade igång det hela var som sagt utekvällar, så det kommer inte bli några sådana närmsta månaden. Eller utekvällar kan jag ha, men vin och drinkar verkar vara något jag ska vänta med tills jag känner att det är lite mer stabilt för det var ju det som triggade igång det här SUGET samtidigt som mitt omdöme var lite luddigt.

Sen måste jag också medge att det finns andra saker som jag tror inverkar på hur jag känner mig rent allmänt som bidrar till att jag vill "unna mig". Det är andra saker i mitt privatliv som har varit en stor källa till frustration och jag vet också att det är då jag inte riktigt klarar att vinna över negativa tankar om mig själv vilket ofta leder till att jag "skiter i allt".

Det bra är att jag stoppar det, att jag blir arg och känner att det är fel, att jag inte ska göra så här mot mig själv. Bara för att jag får fel lön eller bara för att saker och ting strular när vi har semester så behöver jag inte koppla det till att allt annat är kört också. Bara för att jag varit förkyld och inte kunnat träna så behöver jag inte äta sämre, eller bara för att jag alltid haft "fridag" dag efter utgång, då jag tillåtit mig att äta vad som helst för att det kan man ju få unna sig när man är lite bakis och trött, så behöver jag inte överdriva.

Det är ändå bra tankar, medvetna tankar. Jag slår inte ifrån mig, skyller inte på andra för jag vet att jag egentligen vet hur man gör. Det är mitt beslut att stoppa ned handen i chipspåsen, trots att jag vet att jag har jäkligt svårt att ta upp den sen. Det är mitt beslut att ta en extra portion eller hoppa över promenaden/passet på gymet.

Visst kan omständigheterna göra saker jobbigare, men när är livet perfekt liksom? Jag här väntat på att livet ska vara perfekt och då ska jag ta itu med min viktminskning i 25 år och den perioden har ännu inte kommit. Den kommer inte komma. Det kommer alltid vara jobbiga perioder, sjukdomar, dödsfall, det kommer vara kalas, födelsedagar, jul, midsommar och kräftskivor resten av livet. Det är så livet är och det är inte ursäkter för att äta på ett sätt som känns dåligt för mig, som gör att jag hamnar i en negativ spiral.

Nu har jag bestämt mig för att göra om och göra rätt. Nu är vi också fler här som följs åt och jag vet att ni tror på mig och det gör att jag tror på mig. Jag ska fortfarande visa att det här går. Det blev bara ett bakslag men mina tankar och insikter finns fortfarande kvar och de är starkare än alla sug i världen.

Nu känner jag bara... NU JÄVLAR (sorry)!!! Ok med lite slarv men inte såhär, inte överstyr. Jag vet ju hur jag ska göra och nu gör jag det!

Kram på er och tack så otroligt mycket för alla peppande ord på vägen!

En kanske (?)   välmenande men ändå klantig kommentar fick mig att börja fundera på det här med ätande och beteende när man är tjock.

Jag vet många överviktiga som äter exemplariskt (om än kanske lite mer än andra) in public s.a.s När andra ser på så äter man bra och normalt och sen sker överätandet i smyg. Väldigt många jag pratat med har det här beteendet.

Jag tror att det bidrar till att göra viktminskningen jättesvår. Om man smusslar och äter när ingen ser på så har man på något sätt gjort det "fult" att äta, man skapar ett beteende där man är nyttig och tackar nej när man är bland folk för att sen trycka i sig chips och choklad när man kommer hem och är ensam.

Det är inte svårt att förstå varför det blir så här. Jag har alltid tänkt att folk ska tycka det är äckligt om jag väger för mycket och t.ex äter en chokladbit. Att de ska tänka att "hon borde verkligen inte äta det där...". Det gör ju folk också, det är ju det som är så jobbigt. En del drar sig ju inte heller för att kommentera kring det! Jag har inte så ofta varit med om att någon sagt det rakt ut till mig, typ "inte ska väl du äta det där som är så fett..." eller så. Men mer hintat, kanske sagt något om någon annan tjock person sådär så att jag känt mig väldigt träffad.

Häromdagen var ett sådant tillfälle. En tjej på mitt jobb som är lite sådär kroppsobsessed och vid flera tidigare tillfällen håller på om att hon är så tjock och ful (som att det är två synonymer liksom? sluta säg tjock OCH ful som att det hör ihop!!!) fick mig att känna mig sådär äcklig och som en tjockis som är värsta svullot. Helt utan mening antagligen för hon är jättesnäll och jag vet att hon gillar mig och sådär. Men ändå, man känner ibland att en del personers syn på tjocka människor är sådär att de är lata och bara äter för mycket, typ inte orkar banta eller träna. Som att det var ett enkelt val och vi bara inte pallar liksom.

Hon skulle iaf träna efter jobbet och gick och klagade på att hon var så himla hungrig. Jag sa något i stil med att hon kunde ju ta en banan eller så innan. Sen kom hon efter sitt pass på gymet och då var hon superhungrig sa hon, så jag sa "du får åka hem och äta någon ordentlig middag" typ, varpå hon sa "men alltså man behöver inte äta så jäkla mycket vet du, det räcker med en macka och ett glas mjölk efter träningen". Alltså, det kanske är jag som är överkänslig, men kommentarer som den, som sägs på ett sätt som att jag som tjock inte vet vad jag pratar om på något sätt, får mig att känna mig så liten och äcklig. Dumt som f-n för det är ju egentligen bara onödigt att säga kommentarer som andra tar illa upp för. Vissa gör det ändå och det borde man kunna skita i. Men det känns ändå skitjobbigt tycker jag. Nedlåtande på något sätt.

Men det känns ändå bättre nu än tidigare, nu när jag är vuxen.

I gymnasiet var en av mina bästa vänner såhär och det knäckte mig otroligt mycket. Vi umgicks mycket och hon var väldigt kroppsfixerad. Jag var rätt vältränad i början av gymnasiet men jag blev helt psykad av hennes ständiga tjat om hur tjock hon var, vad man skulle äta och inte och hur "tjock och ful" man blev om man inte bara åt grönsaker tränade jämt.

Varför måste vissa vara sådär? Hon måste ju fattat, hon såg ju på mig, att jag blev jättejätteledsen av hennes kommentarer! Och vi var ju vänner liksom!

Jag gick inte runt och beklagade mig över min hy eller slängde elaka kommentarer om "fula, finniga människor" omkring mig! Det hade hon säkert blivit jätteledsen över eftersom hon hade extrema problem med akne, sådär så att hela ansiktet liksom var böldigt.

Ärligt talat så vet jag att jag varit förskonad från otroligt mycket av sånt här och ändå tycker jag det är jobbigt. Jag har alltid varit bra på sport, varit populär ganska snygg och så trots att jag varit tjockare än andra i perioder (för det mesta). Jag undrar hur många som kämpar med övervikt som fått höra mycket mer än jag och hur det fått dem att känna... Om jag kan känna mig trampad på av smågrejer, hur måste det inte kännas för någon som t.ex varit mobbad?

Vad har ni för känslor kring det här med att andra kommenterar kring tjocka människor? Har ni haft en "kompis" som jag och hur kände ni kring det? Vad har ni för strategi när andra omkring er säger sådär halvtaskiga kommentarer som får er att känna er ledsna?

Jag har nog alltid tyckt att jag har varit tjock. Jag var rätt rund redan som bebis och jag tror att mycket i min uppfattning om mig själv finns med sedan långt, långt tillbaka. Nu kan jag ju se bilder på mig själv från perioder då jag verkligen inte var tjock och komma ihåg att jag ändå såg mig själv som det, så min uppfattning om mig själv har varit och är nog fortfarande till viss del lite rubbad.

Att helt och hållet förstå sig själv tror jag är ett svårt projekt. Men att förstå sig själv bättre för att kunna hantera sina motgångar och utmaningar tror jag kan vara avgörande för om man lyckas eller inte. I mitt fall känns det otroligt mycket så.

Eftersom jag alltid tyckt att jag varit tjock så har jag alltid bantat, förbjudit och haft stora krav på mig själv när det gäller hur jag ska äta. Eftersom de här kraven varit så höga så har jag hela tiden "misslyckats" vilket i sin tur har startat en spiral av ohälsosamt ätande. Jag har varvat det här under i princip hela mitt liv förutom några perioder, vanligtvis perioder då jag tränat hårt och därför känt att jag behöver äta bra för att orka prestera.
Man ska då också veta att jag har varit fysiskt aktiv på rätt hög nivå under stora delar av mitt liv, alltid sportat och rört mig mycket. Så om jag bara hade hittat rätt lite tidigare så hade jag varken behövt vara tjock eller ha ångest över hur, vad, när och hur mycket/lite jag ska äta. Det hade inte behövt uppta så stor del av min vakna tid att räkna kalorier, mäta och väga och jag hade kunnat äta gott och lagom utan ångestkänslor.

Men nu blev det inte så...

Första gången jag bantade, som jag kommer ihåg, så var jag åtta år. Det är otroligt tidigt och jag kan känna mig ganska ledsen över att jag redan då var medveten om att jag var lite rundare än många andra. Jag tycker inte att jag var tjock då egentligen, jag var lite rund, men det hade lika gärna kunnat försvinna av sig själv eftersom jag sprang och var aktiv jämt. Istället blev det en avgörande händelse som slängde in mig i det här tänket, och det är en del av en sorg som jag måste acceptera att jag inte kan ändra på. Jag kan bara ändra på hur det är nu och komma tillfreds med att min historia är just min historia. Den är inte JAG utan bara en del av mig.

Händelsen som blev så stor för mig var under en mattelektion i tvåan. Vår fröken, som jag tyckte otroligt mycket om, skulle göra en matteuppgift som gick ut på att alla skulle väga sig framme hos henne och sen skulle hon lägga ihop allas vikt för att se vad vi vägde tillsammans. Jag, som var två decimeter längre än många andra vägde förstås mycket mer än många. Om man hade sett till hur långa vi var och så så hade det kanske inte varit någon superskillnad på mig och andra, jag var lite rundare men jag var ju längst i klassen också så det blev så konstigt på något sätt.

Men jag minns det fortfarande, hur jobbigt jag tyckte det var att sitta och vänta på min tur eftersom jag visste att jag skulle väga mycket mer än de andra, eller de flesta andra i allafall. Jag minns skammen när jag ställde mig där och fröken skrev upp min vikt på tavlan, hur tjock jag kände mig och hur jag bara ville försvinna därifrån. Jag ville inte vara den som vägde mest i klassen, jag ville vara som alla andra tjejer, liten och söt. Nu kände jag mig stor och klumpig och kränkt på något sätt och den känslan har sedan förstärkts av andra händelser också kopplade till min vikt.

Trots att jag har lyckats på så många områden i livet, jag har haft fantastiska vänner, varit populär och omtyckt på jobb och alla sammanhang jag kan komma på, jag har nått en viss framgång inom min sport och lyckats bra med min utbildning och jag har trots mina känslor kring mig själv två fantastiska barn och en underbar man som älskar mig. Men för mig har det ändå känts som att om jag inte "LYCKAS" med min viktminskning så är jag ändå en misslyckad människa. Så mycket av mitt människovärde har jag lagt i just den egentligen ganska oväsentliga delen av mig. Så jävla sorgligt. 

Dagen efter började jag i allafall banta, åtta år gammal och nu, trettio år senare, försöker jag lära mig att sluta... 

Måste bara skriva ett till lite kortare inlägg så här inför helgen. Jag, precis som många andra, har svårare att hålla fokus när det blir helg. Det kanske är någon fest eller något kalas, resten av familjen kanske sitter med näsan i godispåsen eller chipsskålen och man tappar stinget av att sitta och titta på bredvid.

Om man dessutom, som jag, fick en riktigt pissig start på helgen så är det så jäkla lätt att få den där känslan av... Jag vet inte vad jag ska kalla den, frustration, det känns som man bara "men skitsamma, jag orkar inte hålla på och tänka på vad jag äter, låt mig va". Förstår ni vad jag menar?

Jag jobbar just nu mycket kvällar vilket är väldigt jobbigt när man försöker hålla fokus på att äta lagom. Det är jättesvårt att planera hur jag ska äta för jag missar middagstiden och har ingen matrast under kvällen. Det i kombination med att jag kommer hem rätt sent och därmed i säng rätt sent och ändå måste upp i ottan med mina två små troll som ska upp och till dagis är ett stort dilemma för mig. Och idag är en sådan dag då jag är skittrött, jag tycker lite synd om mig själv och jag bråkade med min man igår kväll så jag är lite less för att säga det på ett fint sätt. På pisshumör om jag vill säga det lite mindre fint ;).

Och, pisshumör är ytterligare en av mina fällor. Pisshumör och helg, herregud, det har nästan aldrig funkat ;). Men nu ska det funka. Det finns ingen anledning för mig att äta något skit som jag inte tänkt över för att jag är sur på min gubbe. Eller för att jag är trött. Eller för att det är helg, jag jobbar, det regnar, ungarna var helt tokgnälliga hela morgonen eller whatever. Vet ni varför. För då gör det dubbelt jobbigt! Det kanske skulle känna skönt en timme att tänka "åh jag har en sån pissdag så ikväll ska jag unna mig något gott (=onyttigt)"

Herregud vad ofta jag gjort så!

Om jag kan unna mig något i lagom mängder så fine, men det blir inget jäkla "passa på" här den här helgen kan jag lova.

Jag är inte mina känslor, jag har makt att säga stopp när mina tankar drar iväg och fel banor och jag VET att det är ett steg bakåt att börja tänka tankar som drar iväg mot "skitsamma". Jag är stark och jag behöver ingenting att stoppa i truten för att må bättre. Det kan jag göra ändå! Ni med :)

Min motivation är JAG, att jag ska må bra, att jag ska känna mig stark och trygg i att jag inte behöver mat/godis/chips i för stora mängder för jag mår bättre utan det.

Trevlig fredag på er och ha en bra och lagom helg. Ta gärna en promenad eller unna dig att göra något du älskar, det är en belöning utan bitter eftersmak!

Kram

En sak jag tänkt på senare år när jag gått med mina funderingar kring vikt och varför jag inte klarat att tappa de här kilona jag vill bli av med är varför jag hittat så mycket ursäkter till att skjuta upp eller ta en paus från viktminskningen. För mig blir det ytterligare ett bevis på att mat och överätning har starka känslomässiga kopplingar och att "gå på diet" på något sätt är frikopplat från resten av ens liv. Är ni med?

Jag har hängt mycket på Viktklubb (www.viktklubb.se) de senaste två åren och jag gillar verkligen deras upplägg. Att kunna snacka med andra som brottas med samma problem som man själv ger en massa bra insikter och funderingar. Att få höra sina egna, ibland rätt klena, ursäkter till varför inget händer på vågen från någon annan blir en verklig ögonöppnare!

Man kanske har en pissig vecka på jobbet, jobbar sent och hinner inte äta middag (så man slänger i sig något på väg hem då man är vrålhungrig), man kanske pluggar och inte har möjlighet att förvara en matlåda någonstans (och det finns bara mackor o.dyl att köpa på campus), man kanske är olyckligt kär, har blivit dumpad, har varit sjuk... Ursäkterna är ju oändligt många alltså. Och ja, jag har använt dem allihop själv så jag vet  .

Men jag följde en tråd där vi var kanske 30 stycken och jag hängde väl i den i ett halvår och nästan ingen gick ned någonting! Trots goda ambitioner och allt. I princip alla som var med och skrev gick ned två och upp två, ned tre och upp fyra, ja ni förstår. Precis som jag.

Jag har verkligen tänkt mycket på det här och nu undrar jag:

När är det perfekta läget att gå ned i vikt?

- när man inte är olyckligt kär/nykär/kär öht?

- när man är i total balans med allt annat i livet?

- när det inte är stressigt på jobbet eller i privatlivet?
- när barnen är friska och partnern snäll och förstående varenda sekund av dagen?

- när man är utvilad, rik och lycklig?

Eller... När man faktiskt förstått att viktminskning är en process som är en del av livet, inte en fas som man kan separera från allt annat.

Jag menar så här:

Jag känner att min viktminskning den här gången ska vara en naturlig del av mitt liv. Om något går mig emot, om jag är skittrött, osams med min man, barnen är sjuka och katten har dött så är det såklart skitjobbigt. Men varför skulle det vara en ursäkt för att proppa i mig sånt jag blir tjock av? Det blir jag ju knappast lycklig av? Snarare blir allting mer jobbigt!

Om jag då istället tänker att "ok, det är en pissig vecka men jag har i allafall gått tre promenader och ätit bra mat" så borde det ge mig en större boost än om jag tänker "skitsamma, allt är ändå piss så jag kan lika gärna äta vad jag vill och så fortsätter jag med dieten sen när allt känns lättare".

Livet är inte lätt. Det kommer aldrig att vara bara lätt oavsett om du försöker gå ned i vikt eller inte. Saker händer, sånt du inte kan påverka händer titt som tätt och ofta finns det inget du kan göra åt det. Men du kan förändra ditt sätt att tänka kring mat i de här situationerna. Du behöver inte känna att de här jobbiga sakerna ska påverka dina matval. Jag tror det blir lättare om man inte känner att man "går på diet", för då är matvalen mer en del av allt, av livet. En diet för mig är lättare att känna att man behöver en paus ifrån och jag har hört det tusentals gånger från mig själv och andra.

"Jag behöver en paus från LCHF/Viktväktarna/pulversopporna nu för det är så jäkla stressigt på jobbet eller vi har precis köpt hund/hus/båt och jag hinner inte riktigt hålla på med dieter nu."

Om "dieten" är en naturlig del av ditt sätt att leva behöver du ju inte ta en paus ifrån den, eller hur?