Ja den där mättnadsskalan som jag skrev om någon gång tidigare för er som minns, den tänkte jag kolla lite med er hur ni tänker kring.

Om man gör en skala från 1-10 ungefär så här:

1: utsvulten, megahungrig

2: väldigt hungrig och vill ha mat genast

3: hungrig men inte panikhungrig

4: börjar känna att man inte är hungrig längre

5: ohungrig men inte direkt mätt

6: mer mätt än hungrig men kan med lätthet äta mer

7: börjar kännas som man är mätt

8: lite för mätt

9: man har fyllt på tallriken en gång mer än man borde och är riktigt mätt

10: proppmätt, måste nästan spy (julbordsmätt brukar jag kalla det   )

hur äter ni då vanligtvis? Är det olika beroende på om det är frukost, lunch, middag eller något i soffan på kvällen? Olika om ni är ute och äter, hemma hos någon, hemma hos er själva?

Självklart är det här en skala som är personlig, vissa äter mer, vissa mindre, vissa är vana med jättestora portioner och ligger kanske på 3-4 när någon annan som skulle äta samma portion skulle ligga på 10 och må illa.

För mig när jag varit i dåliga perioder har jag kunnat ligga mellan 1-3 hela dagen, hoppat över frukost och lunch och sen ätit så jag är nästan uppe på 10 när jag kommit hem. Eller vanligtvis har jag kunnat köpa en chokladbit el något på väg hem så att jag kommer upp på 4 ca, men då är jag fortfarande jättesugen på allt möjligt och äter det när jag kommer hem.

Ett annat problem är att jag ätit lite för mycket i perioder. Istället för att sluta när jag ligger på 4-5 så har jag fortsatt till 8-9. Om man vill tappa vikt så är det nog bra att inte bli för mätt, att vänja sig vid att inte bli jättemätt mer än vid speciella tillfällen. Det är jättesvårt när man slarvar med maten som jag ofta gjort! Istället för att gå och vara hungrig och sugen på allting halva dagen så kan man försöka hitta sitt sätt att äta då man är mer lagom hela tiden och inte överäta.

Lätt som en plätt i teorin men hur gör man det i praktiken när man har tendenser åt överätning? Hur resonerar ni kring det här? 

Ja, det är inte något superprogram eller så men jag har en fablesse för alla typer av hälsoprogram så jag brukar börja kolla alla sådana och sen sitter jag där hela programmet.
För er som aldrig sett det så handlar det om en/två överviktiga och en/två underviktiga som ska byta matvanor under en vecka. Den här vecka bor de också tillsammans och ska på det viset få perspektiv på sitt förhållande till mat.

I inledningen till programmet väger de personerna och då blev det så tydligt för mig hur vriden min självbild är, hur jag tror att jag ser ut och hur jag faktiskt ser ut på riktigt. Den ena tjejen tyckte jag såg ut ungefär som jag fast kanske 15 cm kortare (jag är ju riktigt lång så om man tar bort 15 cm får man en normallång tjej ungefär). Jag tänkte att hon väger nog som jag ungefär. När de vägde henne vägde hon 190 kg!!! Mer än 70 kg mer än vad jag gör!

Alltså, hon kan inte se ut som jag då, men för mig gjorde hon det för att det är så jag tror att jag ser ut. Min man bara skrattade och trodde jag skämtade när jag sa att jag faktiskt tänkte att jag såg ut ungefär så i kroppen, men jag är ju allvarlig! Det är nog ett resultat av en skev uppfattning om sig själv överhuvudtaget kanske, jag vet inte...

Men jag vet att jag alltid varit såhär, jag har alltid sett mig som tjock. I högstadiet hade jag ett BMI på 25, d.v.s normalvikt. Ändå bantade jag hela tiden, i perioder, för jag tyckte att jag var jättetjock. Då var jag vältränad utan att vara smal och såg väl ut som en normal tjej ungefär. När jag tittar på kort från den tiden kan jag se att jag skiljde mig inte direkt från de andra tjejerna i min klass. Jag var rundare än några och definitivt inte smalast, men det var ju fler som såg ut ungefär som jag. Kanske var det att jag var ett huvud längre än alla som gjorde att jag kände mig så stor, eller att jag tidigt var väldigt muskulös eftersom jag tränade jämt. Jag vet faktiskt inte. Men det var nästan en chock att kolla på konfirmationskort och andra kort från högstadiet och se att jag faktiskt var rätt normal i kroppen då. Vilket slöseri med energi att hålla på och banta och leva sådär restriktivt när jag inte ens behövde! Och att jag inte kommit längre än att jag kan missuppfatta min kropp som igår! Tjejen hade ett BMI på 60 och mitt är 35, jag menar, vi kan ju inte se likadana ut! Men för mig så gjorde vi det...

Hur är ni när det gäller det här med hur ni uppfattar er själva? Har det förändrats för er som lyckats gå ned eller känner ni er fortfarande tjocka? Har det alltid varit så eller har det ändrats med tiden?

Så sjukt, nu har jag hållt igång och skrivit här i typ 10 dagar och försökt gå ned i vikt "utan diet" lika länge och helt plötsligt känns det som att jag inte lyckas bara för att jag liksom inte känner att jag försöker gå ned i vikt!?

Är ni med?

Jag är så van att det ska kännas hela tiden att jag försöker gå ned i vikt, att jag ska vara hungrig och att jag hela tiden ska räkna och fundera kring mat och träning. Nu gör jag ju inte det. Jag tänker mig för men det är inte så att det upptar särskilt stor del av min tid egentligen.

Och helt plötsligt kändes det som att jag kanske måste skärpa mig ett snäpp eller två för det här kommer ju inte gå. Så invand i gamla beteenden alltså...

Det var ju just det sättet jag inte skulle ramla tillbaka in i! Och nej, det har jag inte heller gjort, men tankarna finns där, de kom liksom av sig själva trots att jag verkligen jobbar emot dem genom att bara försöka leva på som vanligt och tänka mig för.

Det känns faktiskt som att jag är felprogrammerad från början och bara precis har börjat avprogrammera mig för att kunna göra om från början.

Jag har nog alltid tyckt att jag har varit tjock. Jag var rätt rund redan som bebis och jag tror att mycket i min uppfattning om mig själv finns med sedan långt, långt tillbaka. Nu kan jag ju se bilder på mig själv från perioder då jag verkligen inte var tjock och komma ihåg att jag ändå såg mig själv som det, så min uppfattning om mig själv har varit och är nog fortfarande till viss del lite rubbad.

Att helt och hållet förstå sig själv tror jag är ett svårt projekt. Men att förstå sig själv bättre för att kunna hantera sina motgångar och utmaningar tror jag kan vara avgörande för om man lyckas eller inte. I mitt fall känns det otroligt mycket så.

Eftersom jag alltid tyckt att jag varit tjock så har jag alltid bantat, förbjudit och haft stora krav på mig själv när det gäller hur jag ska äta. Eftersom de här kraven varit så höga så har jag hela tiden "misslyckats" vilket i sin tur har startat en spiral av ohälsosamt ätande. Jag har varvat det här under i princip hela mitt liv förutom några perioder, vanligtvis perioder då jag tränat hårt och därför känt att jag behöver äta bra för att orka prestera.
Man ska då också veta att jag har varit fysiskt aktiv på rätt hög nivå under stora delar av mitt liv, alltid sportat och rört mig mycket. Så om jag bara hade hittat rätt lite tidigare så hade jag varken behövt vara tjock eller ha ångest över hur, vad, när och hur mycket/lite jag ska äta. Det hade inte behövt uppta så stor del av min vakna tid att räkna kalorier, mäta och väga och jag hade kunnat äta gott och lagom utan ångestkänslor.

Men nu blev det inte så...

Första gången jag bantade, som jag kommer ihåg, så var jag åtta år. Det är otroligt tidigt och jag kan känna mig ganska ledsen över att jag redan då var medveten om att jag var lite rundare än många andra. Jag tycker inte att jag var tjock då egentligen, jag var lite rund, men det hade lika gärna kunnat försvinna av sig själv eftersom jag sprang och var aktiv jämt. Istället blev det en avgörande händelse som slängde in mig i det här tänket, och det är en del av en sorg som jag måste acceptera att jag inte kan ändra på. Jag kan bara ändra på hur det är nu och komma tillfreds med att min historia är just min historia. Den är inte JAG utan bara en del av mig.

Händelsen som blev så stor för mig var under en mattelektion i tvåan. Vår fröken, som jag tyckte otroligt mycket om, skulle göra en matteuppgift som gick ut på att alla skulle väga sig framme hos henne och sen skulle hon lägga ihop allas vikt för att se vad vi vägde tillsammans. Jag, som var två decimeter längre än många andra vägde förstås mycket mer än många. Om man hade sett till hur långa vi var och så så hade det kanske inte varit någon superskillnad på mig och andra, jag var lite rundare men jag var ju längst i klassen också så det blev så konstigt på något sätt.

Men jag minns det fortfarande, hur jobbigt jag tyckte det var att sitta och vänta på min tur eftersom jag visste att jag skulle väga mycket mer än de andra, eller de flesta andra i allafall. Jag minns skammen när jag ställde mig där och fröken skrev upp min vikt på tavlan, hur tjock jag kände mig och hur jag bara ville försvinna därifrån. Jag ville inte vara den som vägde mest i klassen, jag ville vara som alla andra tjejer, liten och söt. Nu kände jag mig stor och klumpig och kränkt på något sätt och den känslan har sedan förstärkts av andra händelser också kopplade till min vikt.

Trots att jag har lyckats på så många områden i livet, jag har haft fantastiska vänner, varit populär och omtyckt på jobb och alla sammanhang jag kan komma på, jag har nått en viss framgång inom min sport och lyckats bra med min utbildning och jag har trots mina känslor kring mig själv två fantastiska barn och en underbar man som älskar mig. Men för mig har det ändå känts som att om jag inte "LYCKAS" med min viktminskning så är jag ändå en misslyckad människa. Så mycket av mitt människovärde har jag lagt i just den egentligen ganska oväsentliga delen av mig. Så jävla sorgligt. 

Dagen efter började jag i allafall banta, åtta år gammal och nu, trettio år senare, försöker jag lära mig att sluta... 

Ärligt talat hade jag inte trott att jag skulle ha en enda besökare första dagen! Hoppas det fortsätter hitta hit folk för det är faktiskt viktigt att förstå att viktminskning inte bara handlar om olika dieter eller träning. Det handlar i minst lika hög grad om vad som försiggår inuti oss, hur vi tänker och känner kring mat, ätande och träning.Det här kommer inte bli en blogg där jag skriver om recept och den biten så mycket. Det finns så otroligt många duktiga bloggare som skriver om det så jag känner inte att jag har så mycket att tillägga där. Visst kommer jag dela med mig av tips om någon vill ha det, och jag kommer blogga om hur jag äter och tränar, självklart.Men främst kommer jag att blogga om den mentala biten av viktminskning, alla erfarenheter och insikter jag fått senaste åren vilka fått mig att ta steget att starta en blogg om det. Jag hade helt klart behövt en sådan själv tidigare och jag hade verkligen behövt hänga i ett forum där jag kunde bolla tankar med några som delar mina erfarenheter.Men första dagen har känts jättebra för mig. Jag har minskat mina portioner till normala portioner (jo jag vet hur en normal portion är faktiskt ;)) och rört mig lite sisådär mycket, kanske 45 minuter sammanlagt. Mer än en vanlig dag tidigare men inte lika mycket som ett träningspass.Jag har tänkt mycket på varför jag inte unnat mig att gå ned i vikt utan unnat mig mat istället? Varför jag tänkt att det skulle vara en belöning efter att ha gått ned 3 kg att få äta en Ben och Jerry t.ex Det blir ju helt motsatt effekt i min hjärna på något sätt. Mat=belöning. Mat har alltid varit så laddat för mig och jag har definitivt inte njutit av god mat. Jag har haft 1000 och åter 1000 förbud som jag försökt hålla och strikta scheman och regler kring hur jag ska äta. Ett tag visste jag knappt vad god mat var för jag levde på ris och tonfisk i veckorna och sen öste jag i mig allt onyttigt jag var sugen på under helgen för då skulle jag "unna mig". Vad är poängen liksom? Inget av det gav mig någon egentlig njutning utan mer jobbiga känslor av att inte räcka till och av att vara misslyckad.Den här gången är ingenting förbjudet men ingenting ska heller missbrukas. Jag ger mig själv frihet under ansvar kanske man kan säga?