Något som slog mig i morse när jag åt frukost, som är ett så stort bevis på hur galet jag tänkt innan, var att jag känner att det är en så stor frihet att äta vilken frukost jag vill. Och att dagen börjar med en positiv känsla går liksom igen resten av dagen. Svårt att beskriva, men det är som en frihet som jag inte kan komma ihåg att jag haft på väldigt, väldigt länge.

Jag har alltid älskat frukost, det är mitt bästa mål på dagen. Jag ÄLSKAR hotellfrukostar, det är det bästa som finns (och man behöver varken göra i ordning eller diska efteråt :)). Men jag har trots det varit jättesnål mot mig själv på morgonen.

Ett tag drack jag bara en kopp svart kaffe (inga kalorier, jättebra tyckte jag). En period drack jag en sån där dietshake. Skulle jag äta skulle det vara supernyttigt, inget smör på mackan (det tog jag bort när jag var runt 12-13 sådär till vardags), lightyoghurtar, inget äppelmos eller sylt på gröten etc. Såååååå tråkiga frukostar som jag har ätit, herregud alltså. En torr macka med en skinkskiva och en kopp te som jag inte ens var sugen på (men det var ju "nyttigt").

Om jag sedan skulle unna mig något extra så kunde jag äta hur mycket som helst, då kunde jag steka ägg, äta två stora tallrikar yoghurt, tre-fyra mackor med smör och mycket pålägg etc. Det var liksom ingen hejd på det hela. Och det är inte så kul att vara proppmätt efter frukost, man är liksom helt jäst hela dagen sen tycker jag.

Men det här är ju mina personliga känslor, jag vet att det finns många som får pina i sig en halv macka på morgonen för de gillar inte alls att äta så tidigt.

I allafall, den här veckan har jag ätit normala frukostar, typ en smörgås (med lagom med smör och något pålägg), en lagom tallrik yoghurt och en kopp te/kaffe. Eller två mackor och kanske ett ägg istället för yoghurt. Eller ingen macka men istället lite mer yoghurt och någon god müsli.

Imorse när jag gjorde i ordning min macka så la jag på både ost och skinka på samma macka utan att känna att jag gjorde fel! En otroligt stor seger för mig och säkert jättesvårt att förstå för andra. Att ha två pålägg var liksom förbjudet för mig tidigare, så kunde inte jag som vägde för mycket göra. Och gjorde jag det hade jag "förstört allting" och då var hela dagen förstörd (och så åt jag kanske tre mackor till av bara farten).

Det var en sån frihet att känna att jag kunde äta en ost och skinkmacka utan att börja tänka sådär, jag tror jag gick ned ett halvt kilo i rena lättnaden där ;).

Ett litet steg för mänskligheten men ett stort steg för mig...

Finns det något begrepp man brukar använda för överätning egentligen? Jag tänkte i allafall förklara vad jag menar med så ni vet vad jag pratar om när jag skriver om det här i bloggen.

Överätning är egentligen precis som det låter, när man äter mer än "normalt". Det i sin tur är ju en definitionsfråga och man kan helt klart äta mycket utan att det är att överäta. Idrottskvinnor/män behöver ju t.ex äta massor innan tävling match och för att orka träna. Vissa äter mycket av naturen, de kanske har hög förbränning och alltid har varit storätare. Det är inte det jag pratar om när jag skriver om överätning.

Med överätning menar jag att man har ett mer eller mindre tvångmässigt sätt att se på mat och detta kan vara olika ofta förekommande för olika personer. Många, många överviktiga som kämpar med att försöka gå ned överäter, så mycket har jag iallafall förstått efter att ha diskuterat problemet med ett stort antal personer både på Viktklubb och i andra forum och med vänner och bekanta.

För min egen del inträffade det här ofta när jag "unnade mig" eller "passade på". Om jag t.ex under någon period då jag räknade kalorier hade ätit för många kalorier redan till lunch så kunde jag känna att då är det ju ändå kört idag så då kan jag "passa på" och så börjar jag om imorgon igen (och då ska jag vara suuuuuperstrikt). När jag då "passade på" så kunde jag äta både glass, chips och onyttig mat under samma dag. Inte för att jag älskar det så mycket utan bara för att min hjärna är felprogrammerad på något sätt och bara har tänkt i antingen-eller termer. Antingen är jag nyttig eller onyttig, lagom har aldrig riktigt funnits i min värld. Antingen går jag på diet och är väldigt restriktiv och tillåter mig inte några onyttigheter alls i princip eller så tillåter jag mig allt (för jag ska ju ändå börja om på måndag...)

Någon som känner igen sig? Någon som kommit förbi det här tänket och i sådana fall hur?

Om ni vill komma ur det så häng kvar här för här blir det hårda träningspass på att införa det underbara ordet LAGOM i vardagen  

Redan idag kastades jag ned från min lilla fluffiga moln där jag kände mig så trygg i mina tankar kring vikten och rätt in i verkligheten där allt är precis sådär som livet kan vara ibland.

Ena barnet fick magsjuka inatt och jag har inte sovit mycket kan jag säga. Så skittrött och nedkräkt blev inledningen på min andra bloggaktiva dag   . Men faktiskt, jag känner ingenting att det påverkar just den biten med maten för mig. Varför skulle min dotters magsjuka vara en anledning till att jag ska göra dåliga val? Jag var jättesugen på choklad nyss, jag blir nästan bara det dagen innan mens eller när jag är så här trött. Men det är bara ett sug och det betyder inte att min kropp vill ha det egentligen. Choklad är snabb energi och det behöver jag antagligen nu.

Mitt gamla jag tänkte mer kortsiktigt. Nu försöker jag verkligen tänka, tänka, tänka och inte bara ge efter om jag t.ex blir sugen på något. Det funkar otroligt bra måste jag säga. Jag är fortfarande hysteriskt sugen på choklad men jag ska gå och göra mig en kopp gott kaffe istället. Sen får vi se hur det känns.
Jag vs. suget 1-0  .

En sak jag tänkt på senare år när jag gått med mina funderingar kring vikt och varför jag inte klarat att tappa de här kilona jag vill bli av med är varför jag hittat så mycket ursäkter till att skjuta upp eller ta en paus från viktminskningen. För mig blir det ytterligare ett bevis på att mat och överätning har starka känslomässiga kopplingar och att "gå på diet" på något sätt är frikopplat från resten av ens liv. Är ni med?

Jag har hängt mycket på Viktklubb (www.viktklubb.se) de senaste två åren och jag gillar verkligen deras upplägg. Att kunna snacka med andra som brottas med samma problem som man själv ger en massa bra insikter och funderingar. Att få höra sina egna, ibland rätt klena, ursäkter till varför inget händer på vågen från någon annan blir en verklig ögonöppnare!

Man kanske har en pissig vecka på jobbet, jobbar sent och hinner inte äta middag (så man slänger i sig något på väg hem då man är vrålhungrig), man kanske pluggar och inte har möjlighet att förvara en matlåda någonstans (och det finns bara mackor o.dyl att köpa på campus), man kanske är olyckligt kär, har blivit dumpad, har varit sjuk... Ursäkterna är ju oändligt många alltså. Och ja, jag har använt dem allihop själv så jag vet  .

Men jag följde en tråd där vi var kanske 30 stycken och jag hängde väl i den i ett halvår och nästan ingen gick ned någonting! Trots goda ambitioner och allt. I princip alla som var med och skrev gick ned två och upp två, ned tre och upp fyra, ja ni förstår. Precis som jag.

Jag har verkligen tänkt mycket på det här och nu undrar jag:

När är det perfekta läget att gå ned i vikt?

- när man inte är olyckligt kär/nykär/kär öht?

- när man är i total balans med allt annat i livet?

- när det inte är stressigt på jobbet eller i privatlivet?
- när barnen är friska och partnern snäll och förstående varenda sekund av dagen?

- när man är utvilad, rik och lycklig?

Eller... När man faktiskt förstått att viktminskning är en process som är en del av livet, inte en fas som man kan separera från allt annat.

Jag menar så här:

Jag känner att min viktminskning den här gången ska vara en naturlig del av mitt liv. Om något går mig emot, om jag är skittrött, osams med min man, barnen är sjuka och katten har dött så är det såklart skitjobbigt. Men varför skulle det vara en ursäkt för att proppa i mig sånt jag blir tjock av? Det blir jag ju knappast lycklig av? Snarare blir allting mer jobbigt!

Om jag då istället tänker att "ok, det är en pissig vecka men jag har i allafall gått tre promenader och ätit bra mat" så borde det ge mig en större boost än om jag tänker "skitsamma, allt är ändå piss så jag kan lika gärna äta vad jag vill och så fortsätter jag med dieten sen när allt känns lättare".

Livet är inte lätt. Det kommer aldrig att vara bara lätt oavsett om du försöker gå ned i vikt eller inte. Saker händer, sånt du inte kan påverka händer titt som tätt och ofta finns det inget du kan göra åt det. Men du kan förändra ditt sätt att tänka kring mat i de här situationerna. Du behöver inte känna att de här jobbiga sakerna ska påverka dina matval. Jag tror det blir lättare om man inte känner att man "går på diet", för då är matvalen mer en del av allt, av livet. En diet för mig är lättare att känna att man behöver en paus ifrån och jag har hört det tusentals gånger från mig själv och andra.

"Jag behöver en paus från LCHF/Viktväktarna/pulversopporna nu för det är så jäkla stressigt på jobbet eller vi har precis köpt hund/hus/båt och jag hinner inte riktigt hålla på med dieter nu."

Om "dieten" är en naturlig del av ditt sätt att leva behöver du ju inte ta en paus ifrån den, eller hur?

Ärligt talat hade jag inte trott att jag skulle ha en enda besökare första dagen! Hoppas det fortsätter hitta hit folk för det är faktiskt viktigt att förstå att viktminskning inte bara handlar om olika dieter eller träning. Det handlar i minst lika hög grad om vad som försiggår inuti oss, hur vi tänker och känner kring mat, ätande och träning.Det här kommer inte bli en blogg där jag skriver om recept och den biten så mycket. Det finns så otroligt många duktiga bloggare som skriver om det så jag känner inte att jag har så mycket att tillägga där. Visst kommer jag dela med mig av tips om någon vill ha det, och jag kommer blogga om hur jag äter och tränar, självklart.Men främst kommer jag att blogga om den mentala biten av viktminskning, alla erfarenheter och insikter jag fått senaste åren vilka fått mig att ta steget att starta en blogg om det. Jag hade helt klart behövt en sådan själv tidigare och jag hade verkligen behövt hänga i ett forum där jag kunde bolla tankar med några som delar mina erfarenheter.Men första dagen har känts jättebra för mig. Jag har minskat mina portioner till normala portioner (jo jag vet hur en normal portion är faktiskt ;)) och rört mig lite sisådär mycket, kanske 45 minuter sammanlagt. Mer än en vanlig dag tidigare men inte lika mycket som ett träningspass.Jag har tänkt mycket på varför jag inte unnat mig att gå ned i vikt utan unnat mig mat istället? Varför jag tänkt att det skulle vara en belöning efter att ha gått ned 3 kg att få äta en Ben och Jerry t.ex Det blir ju helt motsatt effekt i min hjärna på något sätt. Mat=belöning. Mat har alltid varit så laddat för mig och jag har definitivt inte njutit av god mat. Jag har haft 1000 och åter 1000 förbud som jag försökt hålla och strikta scheman och regler kring hur jag ska äta. Ett tag visste jag knappt vad god mat var för jag levde på ris och tonfisk i veckorna och sen öste jag i mig allt onyttigt jag var sugen på under helgen för då skulle jag "unna mig". Vad är poängen liksom? Inget av det gav mig någon egentlig njutning utan mer jobbiga känslor av att inte räcka till och av att vara misslyckad.Den här gången är ingenting förbjudet men ingenting ska heller missbrukas. Jag ger mig själv frihet under ansvar kanske man kan säga?

Såhär ser jag ut just nu, första dagen för invägning 120 kg tung.

Ingen midja att tala om och farligt midjemått (109 cm).

Det jobbigaste är egentligen inte att jag är missnöjd med hur jag ser ut. Jag har fött barn och jag kommer aldrig se ut som en 20-åring i kroppen igen, det har jag insett. Nä, det värsta är att jag känner det som att jag på något sätt har misshandlat min kropp. Jag har ju ont i ryggen, knäna, hälarna/fötterna, jag tycker det är rätt jobbigt att gå i trappor och andra enkla vardagsgrejer och jag trivs inte med att känna mig tung och klumpig.

Men det är så här jag ser ut just nu. Hoppas att andra med samma problematik som jag hittar hit så det blir en aktiv blogg med många kommentarer och diskussioner. Jag vet att vi är fler som provat alla dieter som finns, som går ned för att sen gå upp igen och som brottas med problemen kring att äta lagom, inte svälta sig och inte äta för mycket.

Nu är jag igång!

Min startvikt är alltså 120 kg. Det är otroligt mycket vikt att bära runt på. Visserligen är jag lång, 1.80 ca, men ändå. Det är väl en 40-50 mjölkpaket för mycket egentligen.

Ok, idag är då första dagen på det här projektet som är resten av mitt liv kan man säga. Det känns mycket bra att göra det här. Än så länge har jag inte ens tänkt tanken att jag kanske ska misslyckas den här gången, vilket jag tror till stor del beror på att jag tagit bort alla förbud och måsten, alla tidsramar och scheman för ätande och träning.

För ett kontrollfreak som mig så är det en skräckblandad lyckokänsla på något sätt. Jag känner mig inte instängd i en strikt mall för hur jag ska göra och samtidigt känner jag mig mer utlämnad åt mig själv och mitt eget sunda förnuft (hur sunt är det efter 25 års ätproblematik egentligen)???

Om jag skulle följa en diet skulle jag ju kunna skylla på den, ursäkta mig med att "LCHF verkar inte funka på mig" eller "Viktväktarnas metod passar inte när man lever mitt liv".

Som det är nu ska jag ju gå ned hiskeligt mycket i vikt bara genom den enkla metoden Ät-mindre-rör-dig-mer. Visst låter det enkelt? Alla fattar ju sånt. Men kan man gå ned i vikt på det här sättet? Är det så enkelt som det låter eller är det enklare att följa en speciell diet där man utesluter t.ex fett, socker eller kolhydrater?

Det jag med säkerhet vet, efter att själv har varit överviktig en stor del av mitt liv och efter att ha bollat de här tankarna jag kommer att ta upp undan för undan i bloggen under några år nu, är att överviktiga personer ofta har ett problmatiskt förhållande till mat, nyttigt/onyttigt, träning, ofta är antingen-eller (antingen är man superstrikt eller så skiter man i allt och äter det man vill, vanligtvis blir det då för mycket av det goda...) i perioder och varvar satsningar på dieter eller träning med perioder då man "unnar sig" eller "passar på".

Jag har varit sån. Jag kanske är sån fortfarande på sätt och vis, men jag tror inte att jag kommer att nå normalvikt genom att vara periodare på det sättet.