Ärligt talat hade jag inte trott att jag skulle ha en enda besökare första dagen! Hoppas det fortsätter hitta hit folk för det är faktiskt viktigt att förstå att viktminskning inte bara handlar om olika dieter eller träning. Det handlar i minst lika hög grad om vad som försiggår inuti oss, hur vi tänker och känner kring mat, ätande och träning.Det här kommer inte bli en blogg där jag skriver om recept och den biten så mycket. Det finns så otroligt många duktiga bloggare som skriver om det så jag känner inte att jag har så mycket att tillägga där. Visst kommer jag dela med mig av tips om någon vill ha det, och jag kommer blogga om hur jag äter och tränar, självklart.Men främst kommer jag att blogga om den mentala biten av viktminskning, alla erfarenheter och insikter jag fått senaste åren vilka fått mig att ta steget att starta en blogg om det. Jag hade helt klart behövt en sådan själv tidigare och jag hade verkligen behövt hänga i ett forum där jag kunde bolla tankar med några som delar mina erfarenheter.Men första dagen har känts jättebra för mig. Jag har minskat mina portioner till normala portioner (jo jag vet hur en normal portion är faktiskt ;)) och rört mig lite sisådär mycket, kanske 45 minuter sammanlagt. Mer än en vanlig dag tidigare men inte lika mycket som ett träningspass.Jag har tänkt mycket på varför jag inte unnat mig att gå ned i vikt utan unnat mig mat istället? Varför jag tänkt att det skulle vara en belöning efter att ha gått ned 3 kg att få äta en Ben och Jerry t.ex Det blir ju helt motsatt effekt i min hjärna på något sätt. Mat=belöning. Mat har alltid varit så laddat för mig och jag har definitivt inte njutit av god mat. Jag har haft 1000 och åter 1000 förbud som jag försökt hålla och strikta scheman och regler kring hur jag ska äta. Ett tag visste jag knappt vad god mat var för jag levde på ris och tonfisk i veckorna och sen öste jag i mig allt onyttigt jag var sugen på under helgen för då skulle jag "unna mig". Vad är poängen liksom? Inget av det gav mig någon egentlig njutning utan mer jobbiga känslor av att inte räcka till och av att vara misslyckad.Den här gången är ingenting förbjudet men ingenting ska heller missbrukas. Jag ger mig själv frihet under ansvar kanske man kan säga?

Såhär ser jag ut just nu, första dagen för invägning 120 kg tung.

Ingen midja att tala om och farligt midjemått (109 cm).

Det jobbigaste är egentligen inte att jag är missnöjd med hur jag ser ut. Jag har fött barn och jag kommer aldrig se ut som en 20-åring i kroppen igen, det har jag insett. Nä, det värsta är att jag känner det som att jag på något sätt har misshandlat min kropp. Jag har ju ont i ryggen, knäna, hälarna/fötterna, jag tycker det är rätt jobbigt att gå i trappor och andra enkla vardagsgrejer och jag trivs inte med att känna mig tung och klumpig.

Men det är så här jag ser ut just nu. Hoppas att andra med samma problematik som jag hittar hit så det blir en aktiv blogg med många kommentarer och diskussioner. Jag vet att vi är fler som provat alla dieter som finns, som går ned för att sen gå upp igen och som brottas med problemen kring att äta lagom, inte svälta sig och inte äta för mycket.

Nu är jag igång!

Min startvikt är alltså 120 kg. Det är otroligt mycket vikt att bära runt på. Visserligen är jag lång, 1.80 ca, men ändå. Det är väl en 40-50 mjölkpaket för mycket egentligen.

Ok, idag är då första dagen på det här projektet som är resten av mitt liv kan man säga. Det känns mycket bra att göra det här. Än så länge har jag inte ens tänkt tanken att jag kanske ska misslyckas den här gången, vilket jag tror till stor del beror på att jag tagit bort alla förbud och måsten, alla tidsramar och scheman för ätande och träning.

För ett kontrollfreak som mig så är det en skräckblandad lyckokänsla på något sätt. Jag känner mig inte instängd i en strikt mall för hur jag ska göra och samtidigt känner jag mig mer utlämnad åt mig själv och mitt eget sunda förnuft (hur sunt är det efter 25 års ätproblematik egentligen)???

Om jag skulle följa en diet skulle jag ju kunna skylla på den, ursäkta mig med att "LCHF verkar inte funka på mig" eller "Viktväktarnas metod passar inte när man lever mitt liv".

Som det är nu ska jag ju gå ned hiskeligt mycket i vikt bara genom den enkla metoden Ät-mindre-rör-dig-mer. Visst låter det enkelt? Alla fattar ju sånt. Men kan man gå ned i vikt på det här sättet? Är det så enkelt som det låter eller är det enklare att följa en speciell diet där man utesluter t.ex fett, socker eller kolhydrater?

Det jag med säkerhet vet, efter att själv har varit överviktig en stor del av mitt liv och efter att ha bollat de här tankarna jag kommer att ta upp undan för undan i bloggen under några år nu, är att överviktiga personer ofta har ett problmatiskt förhållande till mat, nyttigt/onyttigt, träning, ofta är antingen-eller (antingen är man superstrikt eller så skiter man i allt och äter det man vill, vanligtvis blir det då för mycket av det goda...) i perioder och varvar satsningar på dieter eller träning med perioder då man "unnar sig" eller "passar på".

Jag har varit sån. Jag kanske är sån fortfarande på sätt och vis, men jag tror inte att jag kommer att nå normalvikt genom att vara periodare på det sättet.