Nu är jag lite nyfiken på er andra som läser som har kämpat med vikten under lite längre tid, både ni som har gått ned och ni som inte har gått ned än. Men ni som ändå har en önskan om att gå ned i vikt...

Vilka är era största utmaningar?

För mig är det ju som sagt hur jag tänker, att jag snurrar in mig i helt felaktiga resonemang om att "unna sig", "passa på", "nu har jag ju ändå misslyckats" o.s.v. (ibland helt sjuka faktiskt).

Nu har jag ju under det här året faktiskt börjat känna själv att "sådär kan jag ju inte tänka, det är ju helt knäppt", men jag fattar inte att jag inte kände det tidigare egentligen! Hur kunde det ta så lång tid? Hur kunde jag gå från att faktiskt vara normalviktigt, eller ja 7-8 kg över normalvikt, till att som nu behöva gå ned nästan 50 kg! Bara för att jag på något sätt var blind för mitt eget beteende.

Jag ska ge exempel på hur jag tänkt, fast det nästan är pinsamt att skriva det....

T.ex så var en del av mitt antingen-eller-beteende att jag antingen var superstrikt eller "unnade mig" allt. Om jag var inne i en "unna mig" period så tränade jag oftast inte heller "för då spelade det ju ändå ingen roll". När det verkligen var då jag skulle ha tränat!

På samma sätt kunde jag om jag var i onyttig period nästan inte äta nyttig mat, då hoppade jag hellre över för jag skulle ju ändå "unna mig" nu och då var ju en sallad alldeles för nyttigt.

Jag kunde ignorera hur många nu-är-jag-mätt-signaler som helst och kanske äta en chipspåse själv fast jag var proppmätt. Bara för att den dagen var en sån "unna sig" dag. Som hetsätning fast utan att kräkas på något sätt.

Å andra sidan när jag INTE unnade mig så var jag så strikt så jag kunde gå och fantisera om mat hela dagarna för jag var liksom alltid hungrig och skitsugen på allt som fanns.

Sen hade jag ju mina helt sjuka mål som jag satte upp också, typ att om jag inte gick ned 3 kg i veckan i tre månader så var det inte värt att fortsätta, då hade jag misslyckats.

Tänk att det bara är något år sen jag började reflektera över att det kanske inte var så sunt att tänka sådär, att jag för lite mer än ett år sen faktiskt trodde att det var så jag skulle nå min målvikt. Fast jag aldrig gått ned och kunnat hålla vikten. Jag måste varit blind för mig själv alltså!

Men det gör också att jag faktiskt är mycket mer förlåtande och tillåtande mot mig själv nu. Och det i sig gör att jag kan ta lite av något utan att hela "passa-på eller unna-mig" karusellen drar igång i min hjärna. Det behöver inte vara antingen eller.

För ett år sen åt jag aldrig något onyttigt tillsammans med andra (förutom familjen) utan bara i smyg.

För ett år sen gjorde jag fortfarande dietupplägg med 1000 kcal om dagen, bara fett, bara soppor el något annat och planerade in 3 timmars träning per dag.

För ett år sen överåt jag flera gånger i månaden och "började om" nästan varje måndag.

Det har inte försvunnit som i ett nafs, det har tagit tid och fortfarande är jag delvis inne i mina snurriga tankar om att "unna mig" etc ibland. Men inte lika ofta. Och oftast så hinner jag hejda mig, stoppa de där tankarna och därmed stoppa beteendet. Och hinner jag det inte, ramlar jag omkull så försöker jag att resa mig på en gång och tänka att "ok, det var inte så farligt".

Det är bra.

 

Emma

4 september 2011 12:28

Jag pratade med min syster förra veckan (hon har gått ner från 46/48 till 40/42 på ett år) om vad jag gör fel. Jag äter regelbundet, tre gånger om dagen, jag äter nyttigt, visst "unnar" jag mig också saker ibland men inte så hetsigt längre. Syrran kom då fram till att jag nog äter på tok för lite. Jag hade en app till min iPhone där jag la in alla mina mått, min träning och vad jag åt. Appen räknade fram att för att jag skulle gå ner i vikt skulle jag äta 1400 kcal om dagen och då protesterade min syster högt och mycket. Om man äter under 1800 kcal om dagen så går kroppen automatiskt in på sparläge dvs jag svälter så jag sparar allt jag får i mig. Så nu jobbar jag med att jag ska äta mer, nyttigt men mer. Är inte det lite lustigt? Man får ofta lära sig att man ska äta mindre för att gå ner i vikt men jag ska lära mig att äta mer (och rätt givetvis) för att gå ner i vikt?
Jag börjar känna att jag nog inte kommer klara av det här helt själv. Funderar på vilken hjälp jag ska ta. Viktväktarna? itrim? Ja vi får väl se.
Just nu känner jag att jag inte alls är sugen på något annat än att dra ett täcke över mig och ge upp. :(

Kram

http://www.emschen.se

Underbara Jag

4 september 2011 19:18

Ja men jag tror faktiskt att det kan vara en jättebra idé att du på något sätt får ditt matintag analyserat! Jag har också hört det där med att man äter för lite, kroppen går på sparläge och då går man inte ned något. För mig har det aldrig stämt!
Vid några perioder i livet har jag ätit jättelite, av olika anledningar, och då har jag verkligen gått ned mycket och ganska fort dessutom.
Men kan det vara så att du äter lite men ändå får i dig en massa tomma kalorier kanske? Eller att det du äter innehåller så mycket kalorier så att det blir att du inte går ned trots att du inte äter mycket?

Knixigt det där. Man har ju så himla olika utgångsläge när det gäller att gå ned i vikt, hur man ska göra, vad som passar en, vad ens största utmaningar är etc.

Jag vet t.ex många som försökt gå ned i vikt med att bara lägga till motion, ganska mycket motion, och inte alls lyckats utan kanske t.ex gått upp i vikt av det! Antagligen för att man omedvetet äter mer för att man blir hungrigare eller något sånt, men ändå, det funkar inte för dem.
För mig däremot är det ett av de absolut bästa sätten att tappa vikt på! Jag har tappat över 20 kg tre gånger BARA genom att träna! Då har jag ätit vad jag velat, varit ute på festkvällar titt som tätt, käkat pizza om jag velat o.s.v Och samtidigt vet jag att jag sköter vardagsätandet bättre om jag tränar mycket för jag vet att jag vill kunna få ut något av träningen.
Men som sagt, alla är vi olika och har olika behov, och därför tror jag det kan vara bra att du åtminstone tar lite hjälp någonstans för att analysera just ditt behov.

Att föra dagbok och sen samtala med dietist är ju en väg.
Att föra matdagbok och försöka analysera själv är ju en annan grej.
Kanske är det som du nämnt tidigare, att du äter för att du har tråkigt, ett av problemen för dig. Det kanske slinker ned mer än vad du tänker på när du har tråkigt?

Men ge upp ska du inte! Inte jag heller :-). Men tanken kommer ju titt som tätt ska man ju säga. Senast idag för min del när jag kollade på lite nya kläder, då ville jag bara gå och dra något gammalt över och mig och komma fram när jag blivit smal och inte behövde känna mig som en svullen korv på shoppingrunda. Men det är ju bara jag som kan göra något åt det, jag vet det och det går inte på något annat sätt.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Tjoho och godmorgon!   Så jävla (förlåt) glad är jag för jag fick ett rejält minus på vågen igår:-5,5 kg! Det hade jag ju inte väntat mig alltså! Fattar ni att jag tappat 15 kg på 6 veckor, det känns ju helt sjukt faktiskt   . Konstigt bara att j...

Ja här kommer då de första före-efter-bilderna. Jag tycker inte själv att det syns så himla stor skillnad... Eller lite grann ser jag ju men jag tycker det är svårt. Var snälla och bortse från min väldigt gamla och slitna bh som inte direkt fyller ...

Och det känns fasiken läskigt alltså. Men jag har jättesvårt att se själv om det har hänt något rent fysiskt så kanske är det bra också. Jag hoppas att jag ska ha tappat runt 4 kg den här gången. Jag har tränat på rätt så bra, så mycket som jag ork...

Fy bubblan, bara för att jag skrev att det känns som det faktiskt går bra utan några större problem igår så har jag såklart haft en sån där överjävlig dag idag då allt känns jobbigt. Alltså, jag vill inte gnälla och jag vet att det är värt det och ...

Fy bubblan, bara för att jag skrev att det känns som det faktiskt går bra utan några större problem igår så har jag såklart haft en sån där överjävlig dag idag då allt känns jobbigt. Alltså, jag vill inte gnälla och jag vet att det är värt det och ...