Ja men så har jag då gått upp det jag gick ned plus ett halvt kg till, precis som jag alltid gör, precis som jag inte skulle göra den här gången. Alltså... Åh, jag har inte ens ord att förklara hur frustrerad jag är nu! Jag skulle utan problem kunna kasta ut datorn och mig själv genom balkongen.

Det är inte så att jag inte vet vad jag gjort fel. Jag har inga bortförklaringar, inget om att jag kanske åt lite mycket salt igår, att jag ska ha mens eller någon annan ursäkt. Jag har slarvat, jag vet hur jag ska göra, hur jag ska äta, jag vet hur jag mår bra och jag har hittat en otroligt bra metod för att kunna tappa vikt och inte halka in i överätning. Ändå halkade jag tillbaka och tog mig inte upp till ytan. Sjukt jobbigt att tänka på faktiskt.

Ok, det var lite frustration från mig. Besvikelse och ilska är ok känslor ändå, det vore värre om jag kände mig misslyckad bara och att "då är det ändå kört". För det är det inte. Jag är jävligt trött på att gå ned och upp samma kilon hela tiden men det så långt ifrån kört som det kan bli.

Om ett år när jag tittar tillbaka kanske jag tänker att jag behövde det här, att det hade något bra med sig. För jag delar ju ändå med mig av mina känslor, jag får pepp tillbaka, får höra andra berätta att deras väg inte var enkel men att det går ändå. Det är en stor skillnad mot tidigare då jag bara slagit ned på mig själv och inte kommit ur de här perioderna av sämre ätande.

Det som triggade igång det hela var som sagt utekvällar, så det kommer inte bli några sådana närmsta månaden. Eller utekvällar kan jag ha, men vin och drinkar verkar vara något jag ska vänta med tills jag känner att det är lite mer stabilt för det var ju det som triggade igång det här SUGET samtidigt som mitt omdöme var lite luddigt.

Sen måste jag också medge att det finns andra saker som jag tror inverkar på hur jag känner mig rent allmänt som bidrar till att jag vill "unna mig". Det är andra saker i mitt privatliv som har varit en stor källa till frustration och jag vet också att det är då jag inte riktigt klarar att vinna över negativa tankar om mig själv vilket ofta leder till att jag "skiter i allt".

Det bra är att jag stoppar det, att jag blir arg och känner att det är fel, att jag inte ska göra så här mot mig själv. Bara för att jag får fel lön eller bara för att saker och ting strular när vi har semester så behöver jag inte koppla det till att allt annat är kört också. Bara för att jag varit förkyld och inte kunnat träna så behöver jag inte äta sämre, eller bara för att jag alltid haft "fridag" dag efter utgång, då jag tillåtit mig att äta vad som helst för att det kan man ju få unna sig när man är lite bakis och trött, så behöver jag inte överdriva.

Det är ändå bra tankar, medvetna tankar. Jag slår inte ifrån mig, skyller inte på andra för jag vet att jag egentligen vet hur man gör. Det är mitt beslut att stoppa ned handen i chipspåsen, trots att jag vet att jag har jäkligt svårt att ta upp den sen. Det är mitt beslut att ta en extra portion eller hoppa över promenaden/passet på gymet.

Visst kan omständigheterna göra saker jobbigare, men när är livet perfekt liksom? Jag här väntat på att livet ska vara perfekt och då ska jag ta itu med min viktminskning i 25 år och den perioden har ännu inte kommit. Den kommer inte komma. Det kommer alltid vara jobbiga perioder, sjukdomar, dödsfall, det kommer vara kalas, födelsedagar, jul, midsommar och kräftskivor resten av livet. Det är så livet är och det är inte ursäkter för att äta på ett sätt som känns dåligt för mig, som gör att jag hamnar i en negativ spiral.

Nu har jag bestämt mig för att göra om och göra rätt. Nu är vi också fler här som följs åt och jag vet att ni tror på mig och det gör att jag tror på mig. Jag ska fortfarande visa att det här går. Det blev bara ett bakslag men mina tankar och insikter finns fortfarande kvar och de är starkare än alla sug i världen.

Nu känner jag bara... NU JÄVLAR (sorry)!!! Ok med lite slarv men inte såhär, inte överstyr. Jag vet ju hur jag ska göra och nu gör jag det!

Kram på er och tack så otroligt mycket för alla peppande ord på vägen!

Då har jag då vägt mig efter första veckan och till min stora glädje hade jag tappat 1,5 kg  .

Resultat efter en vecka "utan diet" är alltså:

Viktförändring: -1,5 kg

Ny vikt: 118,5 kg 

Gud vad bra det känns! Alltså visst, det har gått en vecka och jag kan inte dra för stora växlar på det här resultatet och allt sånt. Men det går att tappa vikt genom att bara tänka sig för i allafall. Och den här veckan har ju dessutom innehållt en fest där jag drack ett par glas vin mer än jag tänkt och inte några överdrivna mängder motion. Jag kan helt klart röra mig mer än jag gjort den här veckan.

Men det som känns så bra är att det här är ett sätt att leva som jag känner mig helt ok med. Den stora skillnaden är att jag inte tänkt att "den här dagen är ju ändå förstörd nu så...", inte "unnat mig" i negativ bemärkelse, d.v.s överätit och inte "passat på" bara för att det är fest eller jag är ledsen eller glad eller trött eller arg. Jag har tänkt mig för hela tiden, inte ätit något utan att faktiskt reflektera över vad det är och hela tiden övervägt och kännt efter.

Jag har ju helt klart ätit mindre än jag brukar just eftersom jag tänkt efter och för att jag ändå har ett mål att faktiskt tappa en massa vikt. Men jag har definitiv inte lidit eller kännt som att det är en uppoffring eller att det varit jobbigt. Det har varit... Lagom.

Och det ger definitivt motivation för att fortsätta så här, det här är ett hållbart sätt för mig att gå ned i vikt och det viktigaste av allt, att STANNA nere i vikt. Jag tror verkligen det!

Visst låter det enkelt ändå? Jag har ätit av allting som de andra ätit av i familjen, inte som tidigare suttit med något eget eller hoppat över t.ex riset eller pastan eller vad det nu är. Jag har ätit sås (men bara lite) till maten, jag har tagit några skedar av riset och fyllt på med grönt istället för att hoppa över helt, jag har tagit några godisar (och inte kännat att allt är kört för det), jag har druckit vin och öl utan att känna att jag förstört allt eller få dåligt samvete.

Kan det verkligen vara så här enkelt tänker jag nu...? Tänk om det bara är en turvecka och jag väger lika mycket som när jag startade nästa vecka igen? Men jag tror inte det ändå.

Imorgon ska jag skriva om hur jag tror det kommer sig att jag hamnade i det här tänket och beteendet. Det blir bara en liten början men det är en del av min historia som jag tror är avgörande för att jag ska förstå och faktiskt förlåta mig själv för att jag har gjort så här mot mig själv under så många år.
För det är mycket skuld och skamkänslor kopplat till mitt beteende. Många destruktiva tankar om att duga, vara duktig, lyckas/misslyckas etc.

Förhoppningsvis har ni som hänger med mig mycket att dela med er av när det gäller det också! För som jag sagt tidigare, jag tror det är så otroligt vanligt att överätning är känslomässig. Framförallt verkar det vanligt hos tjejer, men det kanske är för att jag mest har pratat med tjejer. Men just det faktum att man kopplar ihop mat och ätande med hur man känner sig och tänker i banor som kan vara väldigt destruktiva är något man måste försöka se och förstå utifrån sitt eget perspektiv. Jag från mitt, du från ditt. För alla har vi olika anledningar till att vi har svårt att gå ned i vikt, alla har vi olika anledningar till att inte kunna sluta äta även när vi vet att vi borde eller välja att ta tre godisar istället för att känna att "allt är kört" om man väl börjat så då kan man ju lika gärna äta hela påsen.

Vad tror ni gör att ni hamnade i en fälla där ni överäter? Hur känner ni kring det här med att "unna sig", "synda", "det är ändå kört" o.s.v.?

Min startvikt är alltså 120 kg. Det är otroligt mycket vikt att bära runt på. Visserligen är jag lång, 1.80 ca, men ändå. Det är väl en 40-50 mjölkpaket för mycket egentligen.