För att göra en lång historia kort.

Jag var på väg, taggad, laddad, kände mig redo att leva ett nytt liv med sunda vanor utan att för den sakens skulle gå på diet. Jag trodde jag klarade det, den här gången precis som de 100 gångerna jag försökt innan.
Jag hade fel.

Jag hade jättefel.

25 års felaktigit tänkande kring mat går inte så lätt att bli av med. Tyvärr, för jag ville verkligen.

Men jag har insett att jag faktiskt behöver lite stöttning IRL så att säga, så igår skrev jag in mig på Itrim! Deras koncept är ju att man ska gå ned i vikt snabbt och sen arbeta med det som ofta är svårast, beteendeförändringen och orsakerna till att man inte kan behålla vikten.

För mig är det ju inte så svårt att gå ned i vikt, jag kan allt om det. Men jag är ju så jäkla bra på att gå upp de där kilona (med råge) sen också! Jag har hittils aldrig kunnat hålla vikten ett längre tag. Jag är också sån som ger upp om det inte funkar från början, lite otålig och vill att det ska hända något på vågen.

Allt det här sammantaget gör att jag tog det här ganska dyra beslutet och nu är jag igång!

De första 12 veckorna ska jag bara äta måltidsersättning och förhoppningsvis tappa runt 25 kg. Så bloggen behöver verkligen byta namn ;-). Men sen ska man ju lära om, hitta sina fällor och ett sätt att hantera dem. Ju mer jag tänker på det så är jag nästan säker på att jag inte skulle klara det själv, mest kanske för att jag är så inne i den här spiralen av hur jag tänker kring att "misslyckas" och att jag faktiskt aldrig har lyckats. Det här blir som något annat och jag har ju skrivit på för ett år så...

Så min inskrivningsvikt på min första dag på mitt första år på Itrim var 123,5 kg. Och bara det kanske säger en hel del om att mina föresatser och insikter inte hjälper mig helt och hållet. De kommer hjälpa mig nu, det jag förstått har jag ju förstått såklart, men jag behöver mer stöttning än jag själv kan ge mig. Jag är ju faktiskt också den som ALLTID har stjälpt mig, så jag litar inte riktigt på mig själv när det gäller att klara den här grejen.

Och hade det varit 7 eller 12 kilo jag skulle gå ned så hade jag nog inte valt Itrim, det hade känts lite väl dyrt då. Men nu ska jag faktiskt gå ned nästan 50 kg!!! Det är inte så många som klarar det utan hjälp om man ska vara ärlig...

Men bloggen fortsätter, jag får fundera på vad jag ska döpa den till eftersom det känns som att Itrim är en diet på sätt och vis. Fast ändå inte när jag tänker på det eftersom det handlar om att hitta en balans och ett sätt att leva vardagsliv och behålla vikten, inte om att banta egentligen. Samtidigt som det faktum att jag ska leva på soppor/shakes i 12 veckor ju verkligen är att vara på diet.

Jaja, jag kommer fortsätta skriva om tankar och känslor kring viktminskning, precis som innan, och jag har som mål att klara att hålla vikten utan att utesluta massa saker och bara genom att ha sunda vanor. Men jag kommer att ta hjälp i början :-)

Hoppas några av er är kvar så ni kan dela med er av era tankar och reflektioner kring det här!

KRAM :-)