Nu är jag lite nyfiken på er andra som läser som har kämpat med vikten under lite längre tid, både ni som har gått ned och ni som inte har gått ned än. Men ni som ändå har en önskan om att gå ned i vikt...

Vilka är era största utmaningar?

För mig är det ju som sagt hur jag tänker, att jag snurrar in mig i helt felaktiga resonemang om att "unna sig", "passa på", "nu har jag ju ändå misslyckats" o.s.v. (ibland helt sjuka faktiskt).

Nu har jag ju under det här året faktiskt börjat känna själv att "sådär kan jag ju inte tänka, det är ju helt knäppt", men jag fattar inte att jag inte kände det tidigare egentligen! Hur kunde det ta så lång tid? Hur kunde jag gå från att faktiskt vara normalviktigt, eller ja 7-8 kg över normalvikt, till att som nu behöva gå ned nästan 50 kg! Bara för att jag på något sätt var blind för mitt eget beteende.

Jag ska ge exempel på hur jag tänkt, fast det nästan är pinsamt att skriva det....

T.ex så var en del av mitt antingen-eller-beteende att jag antingen var superstrikt eller "unnade mig" allt. Om jag var inne i en "unna mig" period så tränade jag oftast inte heller "för då spelade det ju ändå ingen roll". När det verkligen var då jag skulle ha tränat!

På samma sätt kunde jag om jag var i onyttig period nästan inte äta nyttig mat, då hoppade jag hellre över för jag skulle ju ändå "unna mig" nu och då var ju en sallad alldeles för nyttigt.

Jag kunde ignorera hur många nu-är-jag-mätt-signaler som helst och kanske äta en chipspåse själv fast jag var proppmätt. Bara för att den dagen var en sån "unna sig" dag. Som hetsätning fast utan att kräkas på något sätt.

Å andra sidan när jag INTE unnade mig så var jag så strikt så jag kunde gå och fantisera om mat hela dagarna för jag var liksom alltid hungrig och skitsugen på allt som fanns.

Sen hade jag ju mina helt sjuka mål som jag satte upp också, typ att om jag inte gick ned 3 kg i veckan i tre månader så var det inte värt att fortsätta, då hade jag misslyckats.

Tänk att det bara är något år sen jag började reflektera över att det kanske inte var så sunt att tänka sådär, att jag för lite mer än ett år sen faktiskt trodde att det var så jag skulle nå min målvikt. Fast jag aldrig gått ned och kunnat hålla vikten. Jag måste varit blind för mig själv alltså!

Men det gör också att jag faktiskt är mycket mer förlåtande och tillåtande mot mig själv nu. Och det i sig gör att jag kan ta lite av något utan att hela "passa-på eller unna-mig" karusellen drar igång i min hjärna. Det behöver inte vara antingen eller.

För ett år sen åt jag aldrig något onyttigt tillsammans med andra (förutom familjen) utan bara i smyg.

För ett år sen gjorde jag fortfarande dietupplägg med 1000 kcal om dagen, bara fett, bara soppor el något annat och planerade in 3 timmars träning per dag.

För ett år sen överåt jag flera gånger i månaden och "började om" nästan varje måndag.

Det har inte försvunnit som i ett nafs, det har tagit tid och fortfarande är jag delvis inne i mina snurriga tankar om att "unna mig" etc ibland. Men inte lika ofta. Och oftast så hinner jag hejda mig, stoppa de där tankarna och därmed stoppa beteendet. Och hinner jag det inte, ramlar jag omkull så försöker jag att resa mig på en gång och tänka att "ok, det var inte så farligt".

Det är bra.