Sarah

25 juli 2011 13:20

Du kommer klara det! Har du redan gått ner 45 kg? Bra jobbat!

Underbara Jag

25 juli 2011 15:33

Nej det är mitt mål att gå ned 45 kg. Jag har hittils gått upp 0,5 kg så det är ingen succé direkt ;).
Fantastisk skillnad på dig på dina bilder på bloggen, det måste bli minus 45 kg eller något sånt va? Starkt jobbat!

Emma

25 juli 2011 23:16

Som jag skrivit förut.... Åååå vad jag känner igen mig.

Underbara Jag

26 juli 2011 22:24

På ett egoistiskt plan kan jag ju tycka att det är jätteskönt att du känner igen dig för då är du den perfekta personen för mig att bolla de här tankarna med ;). Men visst är det skönt att ha någon som faktiskt går igenom samma sak, som man inte behöver skämmas när man berättar sånt man tycker är lite jobbigt och som man inte behöver försköna saker och ting för? Jag tycker det i allafall!

Just nu är jag på rätt spår igen så nu är jag en bättre peppare än för några dagar sen. Hoppas det syns i mina kommande inlägg som kanske blir lite mindre arga och negativa än det sista ;)
Kram

Helena

26 juli 2011 10:16

Jag förstår helt och fullt att du blir arg och besviken på dig själv, särskilt som du känner att du liksom har knäckt det här. Men det ÄR ju svårt! Det är skitsvårt att bryta gamla mönster och vanor, och det finns inget lättare än att dimpa ner i soffan med en drös kalorier framför sig. Som man metodiskt stoppar i munnen.

Jag har börjat jobba med det du skrev tidigare, att försöka ge mig själv chansen att tänka innan jag äter något. Det är ju alldeles för lätt att bara öppna skafferiet och ta något, nästan innan jag ens har fattat vad jag gör. För jag tar mig inte tid att reflektera över mitt sug innan jag dövar det. Jag ska försöka att bekräfta känslan att jag vill ha något, och i ett första steg i alla fall reflektera över att det är därför jag plötsligt står med ett kex i handen. I nästa steg kanske jag kan ge fan i att ta det också.

Och varje gång jag "misslyckas", varje gång jag faller ur min plan (senast imorse), känns det som om den här dagen eller t.o.m veckan redan är förstörd, som om jag lika gärna kan skita i allt och börja om igen på måndag. Precis som du skriver.

Men du klarar det här. Jag klarar det här. Nu ska jag tvinga mig att fylla i dagboken på VK ändå, trots att det känns genant och skamligt. Och du ska fortsätta äta och leva på det sätt du kan och vill.

Underbara Jag

26 juli 2011 22:21

Ja men den vägen är jag också inne på. Reflektion kring suget, försöker tänka positivt och inte "då kan jag lika gärna skita i allt" o.s.v Något av det viktigaste tror jag verkligen är just att tänka efter, reflektera och inte bara äta av bara farten. Om man faktiskt lyckas tänka efter och göra bra val oftare och oftare kommer det ju kännas superbra.
Jag menar, bara nu när jag har gjort så under en period så känns det jättemycket bättre! Jag var jättesuperbesviken på mig själv efter helgen, men nu med lite distans så dömer jag mig inte så hårt. Jag lyckades inte reflektara alls i princip, men jag har ändå gjort framsteg och det ska jag inte glömma bort. Jag har ju haft problem med det här och jag har tagit stora steg i rätt riktning. De här tre dagarna har inte ändrat det, de var bara tre dagar utan reflektion och tre dagar då jag halkade bakåt lite. Nu är jag på banan igen och ska ha de där tre dagarna och hur det fick mig att känna i minnet, för så frustrerad vill jag inte känna mig på ett tag tack ;)

VI klarar det här, vi är värda det och vi har receptet för att komma på rätt spår!
Tack för pepp och kloka reflektioner :)

Kram

Emma

26 juli 2011 10:32

Igår var det ettårs kalas här, massa tårta och en mängd kakor. Men vet du vad? Du var i mina tankar hela tiden så igår blev det inte ngn överätning! Det blev ju fika mest hela dagen men jag åt bra lite vid varje tillfälle, så där så att gästerna kände att värdinnan satt med och åt men inte så att jag åt som gästerna gjorde. :) Så tack för att du har startat in blogg och inspirerat mig!

Igår pratade jag och min syster om viktminskning och vi var rörande överens om en sak. Viktminskning handlar inte om kilo utan om tankar och känslor! Får man inte rätt på sina tankar och sina känslor så kommer man aldrig kunna gå ner eller behålla vikten.
Du kommer klara det här, utan tvekan!
Kram

Underbara Jag

26 juli 2011 22:14

Vad duktig du var, härligt jobbat! Tack för att du inspirerar mig genom att klara sådana där utmaningar som det faktiskt är att ha kalas och en massa saker som går att överäta omkring sig!

Jag håller med er i er diskussion förutom att jag har kunnat gå ned men inte HÅLLA vikten. Jag har bantat bort massor med kilon men sen har jag gått upp dem och fler därtill efteråt. Det är helt klart så att det handlar om tankar och känslor där, i allafall för många av oss som kämpar så här.

Ja du har rätt, jag kommer att klara det här. Det kommer du också för du har gör ju massa kloka beslut nu. Glöm inte bort att inte straffa dig själv för hårt om det kommer en dålig dag bara. Det känns idag jättebra för mig just för att jag inte gick och ältade för länge utan bara var arg en dag och sen körde jag bra tänk igen! Nu känns det toppen igen och jag ska vara ännu bättre på att känna efter innan jag äter, försöka ännu mer att se igenom mina sug efter det ena eller andra.

Tack snälla för peppen och fortsätt var sådär lagom och klok du också!
Kram

BIB

26 juli 2011 13:30

Att släppa kontrollen och låta kroppen ta beslut fungerar inte för oss. Vi måste hela tiden tänka efter, innan vi stoppar i oss någonting. Mitt tips är att alltid låta det vara en "vit" dag mellan dina utekvällar, då har kroppen och hjärnan en chans att hinna "återställa" sig. Alkohol påverkar oss negativt, vår förbränning minskar och vårat dåliga omdöme ökar. Dagen efter en utekväll behöver kroppen "fylla på" med salter och fett för att kunna bryta ner giftet (som alkohol faktiskt är). Om du väljer en sund dag emellan så kommer kroppen inte att ta lika mycket skada och du kommer känna dig nöjdare och gladare eftersom chansen att du orkar stå emot allt "onyttigt" är mycket större.
Jag försöker se mitt beteende/ liv som ett dominospel, det är jag själv som "sätter igång spelet" genom att "ta den första tuggan" och det är bara jag själv som kan bestämma avståndet mellan "brickorna"/ "misslyckandena" genom att välja att ha så långt emellan dem som möjligt, blir "skadan" så liten som möjligt!
Kämpa på, detta var 3 dagar av ditt liv, det återstår så många flera.

Underbara Jag

26 juli 2011 22:09

Ja det är så mycket sanning i det du skriver! Jag vet ju att utekvällar är en trigger som sagt, just för att jag blir sugen på salt och fett, men jag trodde jag var safe bara för att jag på något sätt kommit en bit nu senaste tiden. Det var ju väldigt fel.

Det du skriver om dominospelet ska jag ha som en levande liknelse i hjärnan, det var jättebra tycker jag! Då får man också lite extra perspektiv, längre perspektiv, att det jag gör kan få fler följder än bara det jag gör just NU. Jag tyckte det var ett jättebra sätt att se på det. Jag ska också försöka ha långt mellan mina brickor :).

Ja men faktiskt, det var tre dagar och det är inte de tre som är de viktigaste utan de som kommer efter, när jag gör rätt. Men lärde mig något gjorde jag ju så det var väl viktiga ändå.

Supertack för din pepp och ditt sätt att dela med dig av dina erfarenheter. Du har verkligen ett sätt att berätta om dig och dina erfarenheter som är inspirerande, smart och peppande men ändå ödmjukt! Fantastiskt :)

BIB

27 juli 2011 07:44

Våga se sina framgångar istället för dina misslyckanden
Se tillbaka till tiden innan du hade bestämt dig? Hur hade du känt efter en sådan här helg då? Hur hade du fortsätt på samma spår även efter helgen?
Att se sina framgångar är svårt, vägen till slutet känns så lång, men om du vänder dig om så du att du är en bit på väg.

Min hjärna fungerar så här.
Jag äter tills chips/godis påsen är slut, det är så jag fungerar. Därför har jag börjat "lura" mig själv. Jag använder mig alltid av en skål. På så vis kan jag fylla skålen med så mycket godis som jag har bestämt att jag får äta, ex 10 smågodisbitar. När skålen ä tom är godiset slut, och min hjärna "är nöjd" eftersom jag har ätit tills det är slut.

Tack för de fina orden. Ensam är inte stark, men ibland är det svårt att "utelämna sig" till sina nära och kära. Därför är det viktigt att vi som sitter i samma sitts stöttar och peppar varandra.