Ok, idag är då första dagen på det här projektet som är resten av mitt liv kan man säga. Det känns mycket bra att göra det här. Än så länge har jag inte ens tänkt tanken att jag kanske ska misslyckas den här gången, vilket jag tror till stor del beror på att jag tagit bort alla förbud och måsten, alla tidsramar och scheman för ätande och träning.

För ett kontrollfreak som mig så är det en skräckblandad lyckokänsla på något sätt. Jag känner mig inte instängd i en strikt mall för hur jag ska göra och samtidigt känner jag mig mer utlämnad åt mig själv och mitt eget sunda förnuft (hur sunt är det efter 25 års ätproblematik egentligen)???

Om jag skulle följa en diet skulle jag ju kunna skylla på den, ursäkta mig med att "LCHF verkar inte funka på mig" eller "Viktväktarnas metod passar inte när man lever mitt liv".

Som det är nu ska jag ju gå ned hiskeligt mycket i vikt bara genom den enkla metoden Ät-mindre-rör-dig-mer. Visst låter det enkelt? Alla fattar ju sånt. Men kan man gå ned i vikt på det här sättet? Är det så enkelt som det låter eller är det enklare att följa en speciell diet där man utesluter t.ex fett, socker eller kolhydrater?

Det jag med säkerhet vet, efter att själv har varit överviktig en stor del av mitt liv och efter att ha bollat de här tankarna jag kommer att ta upp undan för undan i bloggen under några år nu, är att överviktiga personer ofta har ett problmatiskt förhållande till mat, nyttigt/onyttigt, träning, ofta är antingen-eller (antingen är man superstrikt eller så skiter man i allt och äter det man vill, vanligtvis blir det då för mycket av det goda...) i perioder och varvar satsningar på dieter eller träning med perioder då man "unnar sig" eller "passar på".

Jag har varit sån. Jag kanske är sån fortfarande på sätt och vis, men jag tror inte att jag kommer att nå normalvikt genom att vara periodare på det sättet.

Jag tjuvstartar idag min blogg som ska heta från 120 till 75 kilo utan diet. På sätt och vis är det väl inte sant, man kan väl se alla försök att lägga om sin kost som en slags diet. Det jag menar är att jag inte ska följa GI, LCHF, Viktväktarna, Itrim, Cambridge, äggdiet, grapefruktdiet eller något annat av alla de otaliga sätt jag provat genom åren. Det finns nog knappt en diet jag inte provat så här långt...

Vad har jag då lärt mig under de här åren? Ja, för min del funkar inte dieter så jag har förstått att för mig så klämmer skon någon annanstans. Eller jo, dieter fungerar, i princip har jag kunnat gå ned rätt mycket med flera olika dieter. Jag har tappat vikt med:

LCHF (någonstans kring 5-6 kg sen gav jag upp för jag mådde så otroligt illa)

Viktväktarna (som mest 21 kg faktiskt)

Enbart träning (ca 15-20 kg)

Enbart stress (ca 10 kg)

Ätstörningar (ca 15 kg)

Det var bara ett litet urval, jag har också testat att leva på pulversoppor, någon slags kålsoppa, bara frukt och lite annat. Det alla dieterna jag provat har gemensamt är att jag gått upp alltihop och lite till efteråt. Från att i 18-årsåldern haft sådär 15-20 kg för mycket att släpa runt på har jag nu ca 45 kg för mycket. Så jäkla onödigt!

När jag nu, som rätt nybliven 38-åring ser tillbaka på mitt bantarliv så har jag äntligen någon slags fri sikt. Det har jag aldrig haft förut. Jag har haft en mycket skymd sikt när det gäller mig själv, vikt, mat och bantande. Jag har ju bantat i nästan 25 år efter min rätt tidiga debut i 12-13-årsåldern och jag har hela tiden blivit mer och mer överviktig. Om jag fått hjälp att hitta rätt väg från början så hade jag antagligen varit normalviktig hela mitt vuxna liv, det känner jag mig rätt säker på.

Grejen är att jag faktiskt älskar nyttig mat och jag älskar att träna, helst hårt och mycket! Jag borde inte vara överviktig sett till det.

Mitt problem är att jag är överviktig i hjärnan. Jag ska förklara det under den närmsta tiden och jag är helt övertygad om att flera av er som läser den här bloggen kommer att känna igen er.

Det här är en insikt som det tagit mig ca 2 år att verkligen få grepp om, och jag har verkligen ansträngt mig för att titta tillbaka i tiden, se mönster hos mig själv, försöka komma ihåg hur jag känt och tänkt kring mat och ätande, kring skam och skuldkänslor, kring hur jag själv sett på mig och hur jag tror att andra sett på mig.

Även ni som inte kämpat mot övervikt en stor del av ert liv kan ha utbyte av att ta del av som kommer att diskuteras här.

Så, bloggen utformning tänker jag mig tvådelad. Dels kommer ni få följa mig och min viktresa mentalt, där jag tänker tillbaka och försöker förmedla sånt jag lärt mig under alla de här åren. Dels kommer jag att publicera vad jag äter varje dag, hur jag tränar och hur det går med vikten.

Självklart kommer det att bli foton från varje vecka också. Bloggen är ju en utmaning för mig själv också, inte bara ett sätt att dela med mig av det jag gör. Genom att skriva upp och se vad jag gör tror jag att jag kommer att lyckas den här gången. Det är ett genomtänkt och övertänkt beslut att starta den här bloggen och jag tror på mig själv den här gången!

Imorgon kör jag igång, då kommer jag också publicera bilderna på hur jag ser ut nu i starten, 120 kg tung.

Puss så länge!