Ja, det är inte något superprogram eller så men jag har en fablesse för alla typer av hälsoprogram så jag brukar börja kolla alla sådana och sen sitter jag där hela programmet.
För er som aldrig sett det så handlar det om en/två överviktiga och en/två underviktiga som ska byta matvanor under en vecka. Den här vecka bor de också tillsammans och ska på det viset få perspektiv på sitt förhållande till mat.

I inledningen till programmet väger de personerna och då blev det så tydligt för mig hur vriden min självbild är, hur jag tror att jag ser ut och hur jag faktiskt ser ut på riktigt. Den ena tjejen tyckte jag såg ut ungefär som jag fast kanske 15 cm kortare (jag är ju riktigt lång så om man tar bort 15 cm får man en normallång tjej ungefär). Jag tänkte att hon väger nog som jag ungefär. När de vägde henne vägde hon 190 kg!!! Mer än 70 kg mer än vad jag gör!

Alltså, hon kan inte se ut som jag då, men för mig gjorde hon det för att det är så jag tror att jag ser ut. Min man bara skrattade och trodde jag skämtade när jag sa att jag faktiskt tänkte att jag såg ut ungefär så i kroppen, men jag är ju allvarlig! Det är nog ett resultat av en skev uppfattning om sig själv överhuvudtaget kanske, jag vet inte...

Men jag vet att jag alltid varit såhär, jag har alltid sett mig som tjock. I högstadiet hade jag ett BMI på 25, d.v.s normalvikt. Ändå bantade jag hela tiden, i perioder, för jag tyckte att jag var jättetjock. Då var jag vältränad utan att vara smal och såg väl ut som en normal tjej ungefär. När jag tittar på kort från den tiden kan jag se att jag skiljde mig inte direkt från de andra tjejerna i min klass. Jag var rundare än några och definitivt inte smalast, men det var ju fler som såg ut ungefär som jag. Kanske var det att jag var ett huvud längre än alla som gjorde att jag kände mig så stor, eller att jag tidigt var väldigt muskulös eftersom jag tränade jämt. Jag vet faktiskt inte. Men det var nästan en chock att kolla på konfirmationskort och andra kort från högstadiet och se att jag faktiskt var rätt normal i kroppen då. Vilket slöseri med energi att hålla på och banta och leva sådär restriktivt när jag inte ens behövde! Och att jag inte kommit längre än att jag kan missuppfatta min kropp som igår! Tjejen hade ett BMI på 60 och mitt är 35, jag menar, vi kan ju inte se likadana ut! Men för mig så gjorde vi det...

Hur är ni när det gäller det här med hur ni uppfattar er själva? Har det förändrats för er som lyckats gå ned eller känner ni er fortfarande tjocka? Har det alltid varit så eller har det ändrats med tiden?

Så då har jag äntligen en ny våg. Jag var rädd att jag skulle ha gått upp eftersom jag är lite halvt vågberoende, men det hade jag inte. Och faktiskt så känner jag inte att det är ett misslyckande att bara ha tappat ett hg heller.

Min nya vikt är alltså nästan samma som sist, 118,4 kg (alltså minus 0,1 kg) och jag ska förklara för er varför det är så jäkla bra...

Tidigare har jag som sagt haft antingen-eller och jag var på väg däråt nu också. Det har varit tre utgångar (jag som vanligtvis festar sådär en gång varannan månad på sin höjd och då rätt måttligt för det mesta) och ett antal kalas. Detta hade tidigare resulterat i att jag känt att ok, men då har jag väl en period då jag "unnar mig" nu då så får jag ta tag i bantningen senare, när den här perioden är över. Antagligen hade jag passat på att gå upp ett par kg minst, men det får man ju räkna med när det är såna här kalas hade jag tänkt då.

Men nu så har jag känt att visst, jag kunde ha gjort det bättre. Det blev några glas vin, någon portion festlig mat, en tårtbit, några chokladbitar etc för mycket, men mer normalt liksom. Inte sådär så att jag var så mätt så att jag fick ont i magen bara för att jag "passade på" utan mer sådär som folk blir ibland när det är fest eller kalas. Lite mättare än vanligt m.a.o Det känns helt ok och jag vet att jag kan tänka ännu bättre, men jag är på rätt väg och det känns jättebra!

Att en kalasperiod inte behöver betyda att jag går upp i vikt utan att jag kan vara stabil. Visst, jag gick inte ned något (-0,1 hg) men jag hanterade den här perioden bra faktiskt! Normalt.

Sen är ju nästa steg för mig att känna att jag kanske kan avstå på ett annat sätt när jag nu vill gå ned i vikt. Hoppa över de där extra glasen med vin, skippa chipsskålen helt och hållet och inte ta x antal chokladbitar för att jag ju ändå är på kalas. Men som sagt, helt klart under kontroll i allafall.

Det som känns så jäkla bra är att jag verkligen krympt min magsäck. Mina lunchlådor har typ hälften så stora nu, jag äter mycket mindre frukost (lagom) och känner mig mycket mindre sugen på saker.

Ja det var ju ett steg tillbaka att känna att "äh, jag har ju ändå ingen våg så då kanske jag ska passa på att..."

Jag hade ju slutat att passa på!!!

Jag har funderat och tänkt och försökt komma på varför jag halkade tillbaka, men jag tror att det är så enkelt som att det faktiskt är jättemegasupersvårt att bryta invanda mönster. Tänk att jag har tänkt så här i 25 år, kanske mer. Jag är bara 38 så det är ju ett tag liksom! Det är som att det går av sig själv, smågrejer och stora grejer som blir fel i min hjärna när det gäller hur jag äter, när jag äter och vad jag äter. Några exempel som jag känt under de här veckorna:

- Jag har börjat äta smör på mackorna vilket jag inte gjort på länge. Jag gör det för att jag hellre äter en macka med smör och ett pålägg än tre mackor utan smör och pålägg. Ändå tänker jag nästan varje gång hur mycket nyttigare det skulle vara om jag tog bort smöret! Jag vill inte att de där tankarna ska dyka upp men de kommer av sig själv.

- Jag tycker synd om mig själv och då vill jag unna mig. Jobbiga perioder då jag känner mig lite låg, kanske har jobbat mycket, sovit dåligt, bråkat med min man eller har det allmänt lite jobbigare så hamnar jag här. Nu försöker jag verkligen tänka att jag missunnar mig när jag äter dåliga grejer, att jag ju ska unna mig en shoppingresa till N.Y när jag nått målvikten och det är att unna sig på riktigt. Men det är svårt. Det är som att mat nog har varit en slags tröst för mig också, även fast jag egentligen aldrig känt så eller sett det så. Det där med tröstätning är något andra hållt på med, jag har mer ätit för att jag varit sugen. Men det är svårt att dra gränsen och det kanske jag inte ens måste...

- Jag har börjat och då fortsätter jag. Nu har jag varit jäkligt bra på att inte fortsätta sen jag började blogga här, men känslorna och tankarna kommer ändå. Jag har under senaste dagarna ändå vid två tillfällen fortsatt fast jag bestämt mig för att sluta och det känns otroligt jobbigt.

Fast den stora skillnaden nu mot förut är att jag vägrar se det som att jag misslyckats med något. Jag ser det som att jag tränar mig på att hamna rätt med mina tankar. Såklart kan jag inte bara bestämma mig och sen hamnar jag aldrig fel igen, det vore väl ungefär lika troligt som att jag faktiskt hade vaknat och vägt 76,4 kg ;-)

Men jag känner ändå stor skillnad och eftersom det här inte ska vara en viktsuccéblogg i första hand så känns det ok. Det här ska vara en mötesplats för att kunna diskutera just de här sakerna och motgångarna kommer ju bidra till att jag kan se mitt beteende bättre och förstå mig själv bättre.

Eller vad tror ni? Har ni också varit sådär att ni känner att "nu är allt kört då kan jag lika gärna skita i det"! Eller har ni varit mänskligare mot er själva och faktiskt kunnat "unna er" utan att det blir för mycket?
Vore intressant att höra...

Måste bara göra ett supersnabbt inlägg här och skriva att jag kommer skriva ett längre inlägg imorgon. Jag har fortfarande inte fått tag i någon ny våg och jag har inte tagit mig till gymet för att väga mig där.

Den här veckan fick mitt nyvunna självförtroende sig en liten törn måste jag säga. Det började med vågen som pajjade och sen var en del slarv från min sida och det enda ledde till det andra och mina tankar snurrade till sig. Jag slarvade och ramlade tillbaka i gammalt felaktigt tänk och det är rätt jobbigt att känna så. Men samtidigt så vet jag ju att jag är på rätt väg och det vore konstigt om det bara flöt supersmidigt från dag ett till målgång.

Men jag ska skriva mer om det imorgon hörni, nu är det dags att åka och jobba (med matlåda den här gången, det är ett steg åt rätt håll, från slarvet!).

Kram så länge :)

Tänk om det vore så väl, hahaha... Nä, min våg har fått spel helt, den står och snurrar 30 kg upp och 30 kg ned så imorse vägde jag allt mellan 130 och 70 för att vågen sen skulle stanna på 76,4 kg! Det kändes skönt att stå på en våg och se de siffrorna även fast jag vet att jag är MINST 40 kg ifrån. Men ändå...

Jaja, det var andra vågen av samma modell som får spel och blir sådär så nu ska jag åka och lämna tillbaka den och ta pengarna tillbaka. Funderar på att köpa en sån där hederlig gammal våg med snurrskiva, de här digitala jag haft känns inte helt pålitliga alltså. Hittar jag ingen så ska jag uppdatera vikten imorgon ifrån en annan våg på gymet. Det trista är att det kan diffa lite från min våg, åt båda  håll då visserligen, men det får gå. Det är inte vikten vecka för vecka som är intressant egentligen utan vikten i det långa perspektivet.

Nu ska jag iväg och handla med rackarungarna, jag får uppdatera bättre ikväll när jag har lite lugn och ro omkring mig!

Hoppas ni haft en fin helg, det har jag och det har varit barnledigt, resturangbesök och kalas och om det har jag mycket att säga i nästa inlägg. Det bra är att jag upptäcker fler och fler fällor och varför jag gång på gång ramlar i dem. Det negativa är att jag inte riktigt klarade att tänka mig ur en av dessa fällor i helgen och det känns jobbigt. Men jag är medveten om det och jag vet att detta är en lång process. Jag hade aldrig trott att bara för att jag bestämt mig för lagom så kommer jag aldrig mer äta för mycket eller så och jag gör det inte alls på samma sätt. Men det känns ändå dåligt att få den där känslan igen, proppmätt och att jag liksom inom mig kände att "äh men jag tar en bit till av tårtan, jag äter ju det så sällan nuförtiden"...

Mer om det sen, nu ska vågen tillbaka!

Men fy farao om det varit på riktigt, en fest-och-kalas-helg och minus 42 kg på vågen!!!  

Jag har tänkt på det så många gånger... Min mamma använder, eller använde kanske är mer riktigt, uttrycket att unna sig väldigt ofta. Det var nog där jag lärde mig mitt sätt att se på mat och ätande. Vi fick väldigt bra mat hemma, hemlagd husmanskost och sådär. Men min mamma bantade ju rätt ofta efter vad jag minns. Sen unnade hon sig... Då var liksom vad som helst tillåtet för då hade hon ju bantat och varit duktig innan.

Jag har ju varit precis likadan. Det där med att unna sig har för mig blivit något jag kopplar ihop med något som ger dåligt samvete nästan och det är ju inte det det betyder egentligen, eller hur? Att unna sig något är väl något bra i grunden, inte att äta typ en pizza, en påse chips och ett paket glass, det kan väl aldrig vara att unna sig. Det måste väl vara att missunna sig (att må bra)?

Plus att jag har märkt att många, många, många jag känner använder alla möjliga slags ursäkter när de vill äta något onyttigt. Jag med, jag har alltid gjort så förut, utan att tänka på det egentligen. Jag har varit värd t.ex en Ben och Jerry om jag tyckt lite synd om mig själv, jag har unnat mig godsaker om jag varit själv en kväll och sånt där. Knäppt egentligen.

Och måste att unna sig vara att överdriva så väldigt som t.ex. jag gjort? Man kan väl unna sig något gott lite då och då och det behöver inte vara något onyttigt för det! Det kan ju lika gärna vara en promenad längs vattnet som en glass eller färska jordgubbar som en påse chips.

Nu tänker jag så här... Jag ska unna mig att bli normalviktig. Jag ska unna mig en kropp som jag tycker om och som är lätt att bära runt på. Jag ska unna mig bra kondition och en stark rygg, bra sömn och många skratt.
Jag ska unna mig sånt jag tycker om som är nyttigt varje dag och sånt jag tycker om som är mindre nyttigt någon gång då och då. Det är att unna sig för mig!

Vad är att unna sig för er? Vad står det för egentligen? 

Så sjukt, nu har jag hållt igång och skrivit här i typ 10 dagar och försökt gå ned i vikt "utan diet" lika länge och helt plötsligt känns det som att jag inte lyckas bara för att jag liksom inte känner att jag försöker gå ned i vikt!?

Är ni med?

Jag är så van att det ska kännas hela tiden att jag försöker gå ned i vikt, att jag ska vara hungrig och att jag hela tiden ska räkna och fundera kring mat och träning. Nu gör jag ju inte det. Jag tänker mig för men det är inte så att det upptar särskilt stor del av min tid egentligen.

Och helt plötsligt kändes det som att jag kanske måste skärpa mig ett snäpp eller två för det här kommer ju inte gå. Så invand i gamla beteenden alltså...

Det var ju just det sättet jag inte skulle ramla tillbaka in i! Och nej, det har jag inte heller gjort, men tankarna finns där, de kom liksom av sig själva trots att jag verkligen jobbar emot dem genom att bara försöka leva på som vanligt och tänka mig för.

Det känns faktiskt som att jag är felprogrammerad från början och bara precis har börjat avprogrammera mig för att kunna göra om från början.

Jag har nog alltid tyckt att jag har varit tjock. Jag var rätt rund redan som bebis och jag tror att mycket i min uppfattning om mig själv finns med sedan långt, långt tillbaka. Nu kan jag ju se bilder på mig själv från perioder då jag verkligen inte var tjock och komma ihåg att jag ändå såg mig själv som det, så min uppfattning om mig själv har varit och är nog fortfarande till viss del lite rubbad.

Att helt och hållet förstå sig själv tror jag är ett svårt projekt. Men att förstå sig själv bättre för att kunna hantera sina motgångar och utmaningar tror jag kan vara avgörande för om man lyckas eller inte. I mitt fall känns det otroligt mycket så.

Eftersom jag alltid tyckt att jag varit tjock så har jag alltid bantat, förbjudit och haft stora krav på mig själv när det gäller hur jag ska äta. Eftersom de här kraven varit så höga så har jag hela tiden "misslyckats" vilket i sin tur har startat en spiral av ohälsosamt ätande. Jag har varvat det här under i princip hela mitt liv förutom några perioder, vanligtvis perioder då jag tränat hårt och därför känt att jag behöver äta bra för att orka prestera.
Man ska då också veta att jag har varit fysiskt aktiv på rätt hög nivå under stora delar av mitt liv, alltid sportat och rört mig mycket. Så om jag bara hade hittat rätt lite tidigare så hade jag varken behövt vara tjock eller ha ångest över hur, vad, när och hur mycket/lite jag ska äta. Det hade inte behövt uppta så stor del av min vakna tid att räkna kalorier, mäta och väga och jag hade kunnat äta gott och lagom utan ångestkänslor.

Men nu blev det inte så...

Första gången jag bantade, som jag kommer ihåg, så var jag åtta år. Det är otroligt tidigt och jag kan känna mig ganska ledsen över att jag redan då var medveten om att jag var lite rundare än många andra. Jag tycker inte att jag var tjock då egentligen, jag var lite rund, men det hade lika gärna kunnat försvinna av sig själv eftersom jag sprang och var aktiv jämt. Istället blev det en avgörande händelse som slängde in mig i det här tänket, och det är en del av en sorg som jag måste acceptera att jag inte kan ändra på. Jag kan bara ändra på hur det är nu och komma tillfreds med att min historia är just min historia. Den är inte JAG utan bara en del av mig.

Händelsen som blev så stor för mig var under en mattelektion i tvåan. Vår fröken, som jag tyckte otroligt mycket om, skulle göra en matteuppgift som gick ut på att alla skulle väga sig framme hos henne och sen skulle hon lägga ihop allas vikt för att se vad vi vägde tillsammans. Jag, som var två decimeter längre än många andra vägde förstås mycket mer än många. Om man hade sett till hur långa vi var och så så hade det kanske inte varit någon superskillnad på mig och andra, jag var lite rundare men jag var ju längst i klassen också så det blev så konstigt på något sätt.

Men jag minns det fortfarande, hur jobbigt jag tyckte det var att sitta och vänta på min tur eftersom jag visste att jag skulle väga mycket mer än de andra, eller de flesta andra i allafall. Jag minns skammen när jag ställde mig där och fröken skrev upp min vikt på tavlan, hur tjock jag kände mig och hur jag bara ville försvinna därifrån. Jag ville inte vara den som vägde mest i klassen, jag ville vara som alla andra tjejer, liten och söt. Nu kände jag mig stor och klumpig och kränkt på något sätt och den känslan har sedan förstärkts av andra händelser också kopplade till min vikt.

Trots att jag har lyckats på så många områden i livet, jag har haft fantastiska vänner, varit populär och omtyckt på jobb och alla sammanhang jag kan komma på, jag har nått en viss framgång inom min sport och lyckats bra med min utbildning och jag har trots mina känslor kring mig själv två fantastiska barn och en underbar man som älskar mig. Men för mig har det ändå känts som att om jag inte "LYCKAS" med min viktminskning så är jag ändå en misslyckad människa. Så mycket av mitt människovärde har jag lagt i just den egentligen ganska oväsentliga delen av mig. Så jävla sorgligt. 

Dagen efter började jag i allafall banta, åtta år gammal och nu, trettio år senare, försöker jag lära mig att sluta...