Ja, det är inte något superprogram eller så men jag har en fablesse för alla typer av hälsoprogram så jag brukar börja kolla alla sådana och sen sitter jag där hela programmet.
För er som aldrig sett det så handlar det om en/två överviktiga och en/två underviktiga som ska byta matvanor under en vecka. Den här vecka bor de också tillsammans och ska på det viset få perspektiv på sitt förhållande till mat.
I inledningen till programmet väger de personerna och då blev det så tydligt för mig hur vriden min självbild är, hur jag tror att jag ser ut och hur jag faktiskt ser ut på riktigt. Den ena tjejen tyckte jag såg ut ungefär som jag fast kanske 15 cm kortare (jag är ju riktigt lång så om man tar bort 15 cm får man en normallång tjej ungefär). Jag tänkte att hon väger nog som jag ungefär. När de vägde henne vägde hon 190 kg!!! Mer än 70 kg mer än vad jag gör!
Alltså, hon kan inte se ut som jag då, men för mig gjorde hon det för att det är så jag tror att jag ser ut. Min man bara skrattade och trodde jag skämtade när jag sa att jag faktiskt tänkte att jag såg ut ungefär så i kroppen, men jag är ju allvarlig! Det är nog ett resultat av en skev uppfattning om sig själv överhuvudtaget kanske, jag vet inte...
Men jag vet att jag alltid varit såhär, jag har alltid sett mig som tjock. I högstadiet hade jag ett BMI på 25, d.v.s normalvikt. Ändå bantade jag hela tiden, i perioder, för jag tyckte att jag var jättetjock. Då var jag vältränad utan att vara smal och såg väl ut som en normal tjej ungefär. När jag tittar på kort från den tiden kan jag se att jag skiljde mig inte direkt från de andra tjejerna i min klass. Jag var rundare än några och definitivt inte smalast, men det var ju fler som såg ut ungefär som jag. Kanske var det att jag var ett huvud längre än alla som gjorde att jag kände mig så stor, eller att jag tidigt var väldigt muskulös eftersom jag tränade jämt. Jag vet faktiskt inte. Men det var nästan en chock att kolla på konfirmationskort och andra kort från högstadiet och se att jag faktiskt var rätt normal i kroppen då. Vilket slöseri med energi att hålla på och banta och leva sådär restriktivt när jag inte ens behövde! Och att jag inte kommit längre än att jag kan missuppfatta min kropp som igår! Tjejen hade ett BMI på 60 och mitt är 35, jag menar, vi kan ju inte se likadana ut! Men för mig så gjorde vi det...
Hur är ni när det gäller det här med hur ni uppfattar er själva? Har det förändrats för er som lyckats gå ned eller känner ni er fortfarande tjocka? Har det alltid varit så eller har det ändrats med tiden?
Cecilia Darling - Livet ur mitt perspektiv
20 juli 2011 12:16
Min självbild förändrades inte jättemycket...
Jag var 12 när jag fick ätstörningar. När jag var 17 så fick jag antidepressiva medel och gick upp runt 20 kilo. Jag kunde inte brytt mig mindre (trodde jag...) Nu har jag gått ner dom kilona igen. Både en och två gånger.
Känner mig fortfarande tjock. Vissa dagar kan jag känna mig någorlunda smal men annars tjock. Kan tillägga att mitt Bmi är på cirka 20.
Jag får nu hjälp på en ÄS-mottagning, något du kanske skulle testa? Självbild som är så skev kan faktiskt ändras!
Önskar dig all lycka och hoppas att du ser dig som du själv är...
http://www.ceciliadarling.se
Underbara Jag
20 juli 2011 16:58
Ja jo det kan den ju helt klart! Men jag tror lite att jag alltid varit så himla fixerad vid träning, mat och hur alla ser ut så att jag liksom inte kan se mig själv utifrån på något sätt. Alltså jag vet ju hur jag ser ut fast jag tror ändå alltid att jag ser mycket större ut än jag gör. Jag menar... en felgissning på sådär 70 kg är ju en rätt stor felmarginal!
Men det är otroligt bra att man kan få hjälp för som du säger, det går att ändra sin självbild!
Tack och lycka till själv!
Kram
BIB
20 juli 2011 14:42
Detta jobbar jag med varje dag! Jag tycker fortfrande att jag är tjock & stor. (Jag har förvisso storlek 41 i skor, är 171 cm lång, bred axlad, stora vader, breda handleder, stora händer breda höfter och är smidig som ett kassaskåp! Detta trotts att jag har gått ner 31kilo i vikt. På nytagna kort så känner jag inte igen mig själv, hela min garderob är förstor (hade tidigare storlek 46 i nästan alla kläder, vissa kläder även storlek 52).
Jag kommer alltid vara en "tjockis" i mina egna ögon, jag kommer alltid att se de där "extra kilona på fel ställe" .
Problemet är att stor inte alltid behöver vara tjock. Jag har plattmage, mina skuldror syns, min ryggrad syns, mina nyckelben syns, "kulan" mellan handen och armen (vid handleden syns)
Jag har helt enkelt en stor benstomme! Dock är det viktigt att skillja på tjock och stor!
Underbara Jag
20 juli 2011 16:55
Ja det där kan jag känna igen... Det var väl så det var med mig också, jag var liksom stor men inte alltid tjock. Nu är jag visserligen båda delarna men som sagt, i mina egna ögon har jag alltid varit tjock även då jag inte var det. Hur länge sen är det du gick ned alla de där kilona?
Tänkte att man kanske vänjer sig och till slut inte känner igen sig på de gamla korten (utan undrar vem den där tjockisen är ;)).
Emma
20 juli 2011 19:34
Jag är precis åt andra hållet. När jag tänker på mig själv eller ser mig i spegeln så ser jag en mindre Emma än vad jag är på kort. Så jag har en skev självbild men som sagt åt andra hållet än vad som är vanligt. Jag vet att jag är tjock men jag vet inte riktigt hur tjock jag är. Jag har sett feta tjejer i Biggest Loser som jag har ansett har sett större ut än mig men som ändå har vägt bara lite mer än mig. Det är en hemsk känsla och det får mig att antingen sluta äta helt för ett tag eller att vräka i mig massa skit som tröst. Jag tittar inte så mkt på Biggest Loser längre. ;)
http://www.emschen.se/Emmasblogg
Underbara Jag
20 juli 2011 21:42
Jaha men vad kul att det kan vara så också... eller kul och kul, men du förstår vad jag menar antar jag ;). Jag ääääääälskar Biggest Loser jag. Fast bara det amerikanska och det är väl för att man får följa dem lite mer intensivt där.
En sak som faktiskt är bra med Biggest Loser är att man får se att det går att träna fast man är överviktig. De är ju skitduktiga! Fatta tungt att träna när man väger runt 200 kg, ändå klarar de det och orkar. Jag tycker de är superduktiga.
Men det är ju också så att man kan väga lika mycket och se helt olika ut. Jag kan ju se andra som väger runt min vikt och se att de kan se helt olika ut. Någon ser mullig ut och någon annan jättejättetjock. Jag vet en som väger runt 100-sträcket som knappt ser överviktig ut fast hon har ett BMI runt 30 så det är ju så att vikten ser olika ut på olika personer.
Jag ser nästan smal ut när jag väger runt 90. De gånger jag gått ned till mellan 90-100 brukar folk säga att det räcker för jag börjar bli för smal!!! Skitkonstigt faktiskt. Men jag ska ju ned till 75 och det vägde jag i sexan senaste gången. Det kommer kännas konstigt för då var jag 10 cm kortare och såg rätt normalsmal ut. Men jag måste ju ned till ett BMI runt 23-25 så jag har inget val, annars skulle jag gärna stanna när jag känner att jag tycker jag ser lagom ut, om jag nu kan se det öht vill säga...
BIB
20 juli 2011 22:33
För ett år sedan (100704) vägde jag in mig på 111kg! Tog tag i mitt liv, tappade nästan 10kg på en gång, åkte på en weekend och "levde som vanligt" (För det var juh JAG värd) kom hem och vågen visade 107kg. Tog tag i vikten igen, vid jul vägde jag 97kg. 110314 visade vågen 100,3kg. Nu fick det vara nog, jag trodde att jag hade lärt mig hur jag skulle "göra"!! Vilket vågen tydligt visade att jag INTE hade gjort! Sedan den dagen har jag konstant tappat i vikt, är nu nere på 80,3kg. Det har tagit 1 år och jag har många gånger gått ner "samma kilon". Men detta är ingen quick fix utan detta är mitt liv idag. Mitt synsätt på mat har sakta förändrats, jag tror att det måste få ta den tiden det tar. Jag ska enligt min egen plan gå ner till 75kg till den 1/9 sen vill jag tappa ytterligate 5kg till 70kg innan Jul. Vill passa på att tacka för att du och din blogg finns.
Underbara Jag
21 juli 2011 11:44
Oj wow, vilken fantastisk insats! Det är ju precis så jag tänker nu och det är så otroligt inspirerande att höra din "viktresa".
Som jag skrivit tidigare så tycker jag inte att det är så svårt egentligen att gå ned i vikt, problemet är att jag går upp och ned hela tiden för att jag precis som du tror att har koll på läget efter ett antal kilon. Då slappnar jag av, "unnar mig", tänker att "ja men bara den här helgen" och "på måndag igen". Alla såna där saker som jag måste försöka tänka bort för det här är inte en viktminskningsperiod utan mitt nya liv.
I mitt nya liv vill jag kunna äta allt, jag vill inte äta massa fett eller helt hoppa över kolhydrater utan jag vill kunna äta allt med måtta och bygga grunden på nyttiga, hälsosamma val. Som du skriver, det är ingen quick fix för mig heller!
Men visst kan man bli lite trött på att gå upp och ned samma kilon flera gånger? Nu känner jag däremot att det är ok om jag gör det, om det är vad som behövs för att jag verkligen ska göra en förändring. Det är klart att det kommer bakslag ibland, att man inte gör allting perfekt. Men som du gjorde, gick upp men fortsatte för du kände att du var på rätt väg, det är så jag hoppas att det blir för mig. Det SKA bli så för mig med!
Tack för att du finns, du inspirerar mig massor och jag känner att det kommer gå den här gången när jag läser dina kommentarer!
KRAM
Emma
21 juli 2011 18:38
Jag har bara titta på det amerikanska Biggest Loser. Var en tjej där (vet inte vilken säsong det var) som vägde 97 kg och hon såg verkligen fet ut. Vid den tidpunkten vägde jag själv precis ovanför 100-sträcket. Jag blev helt knäckt. Var det såg jag såg ut? Sen den dagen lever jag med den bilden i huvudet men har ändå inte "kunnat" gå ner i vikt. Jag försöker sätta upp små viktmål för att inte tappa orken/motivationen. Ett mål var att jag skulle komma under 100 -sträcket innan jag börjar jobba den 1/9. Jag tror inte att det går så bra men men. Jag väger iaf samma nu som jag gjorde innan jag blev gravid.
Just nu försöker jag lära mig känna när jag är mätt. Jag har ingen direkt hungerskänsla och min mättnadskänsla har nog missat en del i sin utbildning för den kan komma en 30 min efter jag ätit. Skumt.
Året innan jag träffade min sambo gick jag ner 33 kg. Jag märkte knappt att jag tappade kilona, jag glädjes knappt över att jag tappade dom men då rasade dom verkligen. Jag levde på cigg, kaffe, promenader och massa musik. Jag mådde skit, psykiskt, tror det var en 30-års kris. Idag när inget händer på vågen trots all träning och försök till äta rätt så kan jag längta tillbaka till tiden då jag kunde leva på cigg och kaffe. Hur sjukt är inte det?
Har någon av er tänkt på operation? Är det en quick fix enligt er?
Tack för att ni alla delar med er!
http://www.emschen.se/Emmasblogg
Underbara Jag
22 juli 2011 09:28
Hej igen Emma!
Ja men man kan ju verkligen se helt olika ut trots samma vikt så det är ju inte ens troligt att ni såg likadana ut du och hon i BL. Det vet man ju när man kollat på det, det kan skilja 30 på två personer som ser ut att väga ungefär lika mycket.
Det låter ju kanon att du försöker lära dig känna mättnad, det tror jag är ett jätteviktigt steg på vägen. Vi satt och pratade om det imorse jag och min man, eftersom jag numer blir mätt jättemycket fortare än förut. Men jag hade nog förstört det där på något sätt innan för jag kunde inte riktigt känna när jag var mätt, och sen blev jag jättemätt ett tag efteråt precis som du beskriver.
Jag har också gått ned med din cigg-kaffe-olycka-diet. Det gick jäkligt fort minns jag, men bra mådde jag ju inte! Det är faktiskt knäppt att ändå längta tillbaka till en sån period, men det är antagligen för att du kände att du ändå lyckades med en sak då. Att du trots att du mådde skit ändå "klarade" att gå ned i vikt. Helt bakvänt egentligen ju! Eller hur? Hellre rund och må bra än smal och må skit, men i backspegeln kan ju saker och ting se annorlunda ut än de var när de hände...
Ang operation så nja... Jo jag har funderat i de banorna fast inte superseriöst ändå. Jag har några bekanta som opererat sig med blandat resultat. Några är nöjda andra är olyckliga och ångrar sig. Det som avskräcker mig lite är att jag vet att så mycket är mentalt för mig och jag vet att jag kan klara det själv bara jag förstår mina känslor kring mat och vikt. Jag är ju på väg ändå känner jag så för mig så hoppas jag att det här kommer bli det sätt jag lyckas på.
Jag har också några bekanta som gått upp igen efter operation, som fortfarande inte kan tänka normalt kring mat och vikt trots att de gått ned massor och där vill jag inte hamna.
Hur tänker du kring operation?
BIB
22 juli 2011 16:10
Tack för de fina orden, glömmer som oftast bort att det är en stor bedrift som jag har klarat av. Jag håller med till 100% jag kan gå ner i vikt, men jag har ALDRIG lyckats att stå stilla. Var med i Viktväktarna för typ 5 år sedan, gick ner ifrån 91,9 till 77,0! 77kg är det minsta jag har vägt som vuxen (som jag kommer ihåg) Jag slet som tusan för att gå ner de där kilona och ändå 4 år senare hade jag gått upp allt och ännu mera. MEN nu är det slut! Detta är sista gången jag ska utsätta min kropp för den påfrestningen som det faktisk är att gå upp och ner så här pass mycket i vikt! Igår morse visade vågen 79,9kg *Whhey*
Jag vill också kunna äta ”allt” men i normala mängder och i normala sammanhang.
Men även jag kan ibland falla tillbaka i gamla banor. Igår var jag på torget och drack vin, åt en Ceasarsallad, på natten på vägen hem blev det en hamburgare. I dag har det blivit en vaniljbulle, lunch på stan (åt ½ portionen bestående av ugnstekt potatis, gröna ärtor, helstekt fläskfilé och skysås) och nu på eftermiddagen blev det en kula glass.
MEN även om detta inte är en nyttig dag, så har jag valt att tex äta halva portionen lunch, bara en kula glass istället för 2, jag hoppade frukosten och frukten för att kunna äta en vaniljbulle. Igår frukost och lunch blev det diet shake (detta för att hålla nere antalet kalorier, eftersom jag viste att jags kulle ut på kvällen) (Ikväll blir det en diet shake, eftersom jag valde att äta en bulle, en kula glass och lunch på stan)
På lördag är det tillbaka till vanliga vardagen igen =)
Underbara Jag
22 juli 2011 16:25
Vad duktig du är! Ja men jag tänker också kunna ha såna där dagar, det har ju alla och det är normalt! Det är ju så livet ser ut liksom och jag tror man måste kunna ha det sådär för att stå ut med att gå ned mycket i vikt.
Det jag gjort fel förut är att jag varit för strikt så om jag hade haft en bra vecka och sen en dag som din gårdag så hade jag känt att "nä nu är det ändå kört då kan jag lika gärna..." och så hade jag kanske ätit ALLT jag varit sugen på den dagen/veckan eller i värsta fall månaden. Och så hade jag gått upp en massa i vikt vilket lett till att jag känt att det var ännu mer kört o.s.v
Ja, du vet säkert ;-).
Smart att köra dietshake om man känner att man vill ha en mer onyttig dag innan eller efter! Det är ju inte kört för att man dricker vin eller käkar glass, det gäller ju bara att balansera det hela!
BIB
23 juli 2011 11:02
Visst är en bra balas jätteviktigt. Jag brukar dock istället lägga till mera vardags motion. Mitt på dagen när jag har lunch, så brukar ta en 20 min promenad runt kvarteret, dels för att få frisk luft, släppa jobbet för en stund och för att jag har ett stillasittande jobb. Jag har börjat spela golf. Just nu spelar vi minst 4st 9 hålsrundor/ vecka och det är superbra motion, som verkligen rekomenderas.
Underbara Jag
24 juli 2011 17:00
Ja visst, balans har varit mitt stora dilemma genom livet. Antingen-eller som sagt.. Bra tips med en kort promenad för mig som antingen vill köra ett stenhårt 90-minpass på gymet eller inget alls typ. Jag försöker bli mer lagom där också men jag tycker det är väldigt svårt eftersom jag alltid varit sådär. Svårt att ändra sitt sätt att tänka kring mat och träning, vilket jag fick erfara nu i helgen (ska skriva om det nu).
Men det känns så bra att ha läst om dig och din historia för jag känner igen mig och då vet jag att jag kan lyckas också :). Jag SKA.
Emma
23 juli 2011 12:58
Jag har inte heller tänkt särskilt allvarligt på operation. Ibland så känns det som en quick fix och jag önskar jag hade gjort en. Men jag vet också hur det kan bli. En kassörska i mataffären här gjorde en operation för många år sen, hon gick ner massor men idag är hon ännu större än vad hon var innan hon gjorde operationen. Syrran har en väninna som har gjort operationen (ett måste för hon har en sjukdom som påverkar hennes metabolism) och hon mår skit. För henne har operationen mest inneburit massa strul. Jag har en väninna som gjorde operationen i våras och än så länge mår hon bra iaf. Jag har en kollega som gjort operationen och hon har blivit extremt självfixerad och då var hon redan innan självfixerad. Det känns lite som att ska man göra en sådan operation så är det nog viktigt att man även går till en terapeut/psykolog så man bearbetar förändringen.
Just nu försöker jag få rätt på mitt sug men det är inte så lätt när hela huset är fullt med kakor för stundande ettårs kalas. :s
http://www.emschen.se/Emmasblogg
Underbara Jag
24 juli 2011 16:57
Nä visst är det svårt. Men jag vet att jag kan klara det själv och jag tror på det. Jag har också en bekant som mår jättebra efter sin operation men det är för många som har haft problem med olika saker för att jag ska känna att det är ett alternativ.
Jag tror också att många som opererar sig skulle behöva hjälp med den mentala biten som sagt, för det är ju extremt viktigt att de bitarna faller på plats också!
Visst är det jobbigt det där med suget? Jag håller på att sätta mig in i olika sätt att äta beroende på vad man är för kroppstyp och hormontyp. Det är det första jag läser som jag tycker att jag får lite aha-upplevelser av. KTA tror jag det heter... I allafall så skriver de mycket om att ett sätt att äta som en person går ned i vikt av och mår bra av kan vara jättedåligt för en annan o.s.v Att man måste hitta sitt sätt för att det ska kännas mindre som en ansträngning. Tror det finns tre "typer"; proteintyp, kolhydratstyp och blandtyp, och dessa tre får helt olika tips och råd kring träning och mat. Blossom Magazine har gjort några sådana kosttester eller vad man ska kalla det och det verkar som att många känner att de "hittar hem" med mat och sånt genom att anpassa utifrån de här olika typerna!
Jag återkommer till det när jag läst mer. Hoppas kakfatet förblev orört ;)
Ja här kommer då de första före-efter-bilderna. Jag tycker inte själv att det syns så himla stor skillnad... Eller lite grann ser jag ju men jag tycker det är svårt.
Var snälla och bortse från min väldigt gamla och slitna bh som inte direkt fyller ...
