Direktlänk till inlägg 5 juli 2011

Jag var åtta år när jag började banta

Av Underbara Jag - 5 juli 2011 09:28

Jag har nog alltid tyckt att jag har varit tjock. Jag var rätt rund redan som bebis och jag tror att mycket i min uppfattning om mig själv finns med sedan långt, långt tillbaka. Nu kan jag ju se bilder på mig själv från perioder då jag verkligen inte var tjock och komma ihåg att jag ändå såg mig själv som det, så min uppfattning om mig själv har varit och är nog fortfarande till viss del lite rubbad.

Att helt och hållet förstå sig själv tror jag är ett svårt projekt. Men att förstå sig själv bättre för att kunna hantera sina motgångar och utmaningar tror jag kan vara avgörande för om man lyckas eller inte. I mitt fall känns det otroligt mycket så.

Eftersom jag alltid tyckt att jag varit tjock så har jag alltid bantat, förbjudit och haft stora krav på mig själv när det gäller hur jag ska äta. Eftersom de här kraven varit så höga så har jag hela tiden "misslyckats" vilket i sin tur har startat en spiral av ohälsosamt ätande. Jag har varvat det här under i princip hela mitt liv förutom några perioder, vanligtvis perioder då jag tränat hårt och därför känt att jag behöver äta bra för att orka prestera.
Man ska då också veta att jag har varit fysiskt aktiv på rätt hög nivå under stora delar av mitt liv, alltid sportat och rört mig mycket. Så om jag bara hade hittat rätt lite tidigare så hade jag varken behövt vara tjock eller ha ångest över hur, vad, när och hur mycket/lite jag ska äta. Det hade inte behövt uppta så stor del av min vakna tid att räkna kalorier, mäta och väga och jag hade kunnat äta gott och lagom utan ångestkänslor.

Men nu blev det inte så...

Första gången jag bantade, som jag kommer ihåg, så var jag åtta år. Det är otroligt tidigt och jag kan känna mig ganska ledsen över att jag redan då var medveten om att jag var lite rundare än många andra. Jag tycker inte att jag var tjock då egentligen, jag var lite rund, men det hade lika gärna kunnat försvinna av sig själv eftersom jag sprang och var aktiv jämt. Istället blev det en avgörande händelse som slängde in mig i det här tänket, och det är en del av en sorg som jag måste acceptera att jag inte kan ändra på. Jag kan bara ändra på hur det är nu och komma tillfreds med att min historia är just min historia. Den är inte JAG utan bara en del av mig.

Händelsen som blev så stor för mig var under en mattelektion i tvåan. Vår fröken, som jag tyckte otroligt mycket om, skulle göra en matteuppgift som gick ut på att alla skulle väga sig framme hos henne och sen skulle hon lägga ihop allas vikt för att se vad vi vägde tillsammans. Jag, som var två decimeter längre än många andra vägde förstås mycket mer än många. Om man hade sett till hur långa vi var och så så hade det kanske inte varit någon superskillnad på mig och andra, jag var lite rundare men jag var ju längst i klassen också så det blev så konstigt på något sätt.

Men jag minns det fortfarande, hur jobbigt jag tyckte det var att sitta och vänta på min tur eftersom jag visste att jag skulle väga mycket mer än de andra, eller de flesta andra i allafall. Jag minns skammen när jag ställde mig där och fröken skrev upp min vikt på tavlan, hur tjock jag kände mig och hur jag bara ville försvinna därifrån. Jag ville inte vara den som vägde mest i klassen, jag ville vara som alla andra tjejer, liten och söt. Nu kände jag mig stor och klumpig och kränkt på något sätt och den känslan har sedan förstärkts av andra händelser också kopplade till min vikt.

Trots att jag har lyckats på så många områden i livet, jag har haft fantastiska vänner, varit populär och omtyckt på jobb och alla sammanhang jag kan komma på, jag har nått en viss framgång inom min sport och lyckats bra med min utbildning och jag har trots mina känslor kring mig själv två fantastiska barn och en underbar man som älskar mig. Men för mig har det ändå känts som att om jag inte "LYCKAS" med min viktminskning så är jag ändå en misslyckad människa. Så mycket av mitt människovärde har jag lagt i just den egentligen ganska oväsentliga delen av mig. Så jävla sorgligt.

Dagen efter började jag i allafall banta, åtta år gammal och nu, trettio år senare, försöker jag lära mig att sluta...

Allmänt · Tankar och reflektioner kring viktminskning · Vikt och KÄNSLOR!!!

Dela

Otto

5 juli 2011 12:26

Hejsan på dig.
Kommer följa dig här med. Mig blir du inte av med.... bara så du vet :)

Hoppas det kommer gå bra för dig nu. För min del så är det lite kämpigt fortfarande. tror det mest handlar om att det är sommar och sol. Fortsätter att kämpa på och kommer garanterat tillbaka till hösten :)

Underbara Jag

5 juli 2011 16:46

Hej Otto :)

Vad kul att du hittat hit! Dig vill jag verkligen inte bli av med :).

Ja jag såg att det var lite kämpigt med motivationen för dig nu. Sommaren har ju den inverkan på många, man tycker det är jobbigt med förbud och måsten och räkning av kalorier när alla andra grillar, dricker öl och käkar glass typ. Och jag tycker att då kan man släppa lite på kraven på sig själv och njuta i lagoma mängder.

Problemet som jag alltid sett det är att et blir för mycket när man väl släpper på kontrollen och då kan man gå upp tio kg över sommaren som man sen måste kämpa för att få bort igen.

Men du tränar väl rätt mycket? Kan du inte hålla i det och sen släppa lite på kaloritänket och känna att det är ok att du tar en öl eller två och lite sånt?
Jag tycker du har varit grym så här långt i allafall :)

Kram

Anette

5 juli 2011 13:24

Vilken "idiot" till lärare, det måste väl en lärare som är utbildad pedagog att det skulle bli fel...hade varit bättre med enbart längden, hur lång alla blev tillsammans. SUCK....man slutar aldrig att förvånas över hur en del vuxna kan vara så korkad och inte tänka till.. Själv var rund & kort när jag gick i låg och mellanstadiet, men hade turen att "växa" ur det...men jag kommer i håg känslan att vara den tjocka..

Underbara Jag

5 juli 2011 16:41

Ja det var faktiskt fruktansvärt, särskilt som jag avgudade min lärare. Hon måste ju ha kunnat tänka sig in i att det var känsligt område eller hur jag ska säga...

Evelina

5 juli 2011 16:45

Fy så hemskt det din fröken gjorde MEN jag tror inte hon tänkte sig för. Det var kanske inte lika hysteriskt med vikten då som det är nu......

Jag har också så länge jag kan minnas känt mig tjock och jag tror att jag påverkats av min mamma för hon har alltid tyckt och tycker fortfarande att hon väger för mycket. Hon väger mindre än 60 kilo till sina 162 cm så hon är väldigt normalviktig och nästan 60 år gammal..... Jag har alltid vägt mer och faktiskt varit väldigt smal även fast jag inte tyckte det själv. Nu har jag själv en dotter som är 6 år och jag vill INTE föra över detta på henne...... För hon är otroligt smal och fin som det är ändå.

Underbara Jag

5 juli 2011 16:50

Nä jag tror inte heller hon gjorde det för att vara elak mot just mig utan hon tänkte sig nog helt enkelt inte för. Men man måste tänka sig för om man är i sådan position, om man är lärare, tränare, ledare... Jag vet många som drabbats av ätstörningar efter att någon sådan fällt en obetänksam kommentar så de måste förstå att de har ett ansvar i sådana frågor!

Jag känner igen det där med att man påverkas extremt mycket av hur man pratar kring vikt, mat, bantning och "normalt" hemma. Jag kommer skriva om det senare också. Även jag fick många tankeställare när jag själv fick barn och jag har varit helt klar med att jag ska bryta en massa mönster kring hur jag hanterat de ämnena själv.

Naffes Mamma (Jenny)

6 juli 2011 08:15

Det är otroligt hur mycket av ens liv som kan påverkas av bara ETT tillfälle! Jag har ett liknande minne, en skolsköterska som tyckte att jag vägde för mycket för min ålder och undrade om jag ville ha hjälp med ett dietprogram. Jag var 10 år! Och tränade både handboll och fotboll, totalt fyra dagar i veckan + matcher på helgen.

Jag minns fortfarande att jag skämdes och tyckte att alla såg på mig vad hon hade sagt! Det tog mig ca 10 år ytterligare innan jag berättade för min mamma. Det var först då som jag egentligen förstod att det var sköterskan som gjort fel, inte jag!

Tack för att du är så öppen med ditt liv och dina tankar! Det skapar mycket egna nyttiga funderingar!

Kram Jenny

Underbara Jag

6 juli 2011 10:29

Tack själv för att du delar med dig av dina erfarenheter och tankar!

Ja vuxna som inte riktigt tänker sig för kan ju förstöra otroligt mycket! Även om det då inte blir så stort som i mitt eller ditt fall så tycker jag att allt som har med utseende att göra måste man tänka igenom vad man säger innan man säger det. Det är ju så känsligt och det skapar en massa funderingar som man inte ska behöva ha när man är barn.

Sen är det ju extremt synd att det är kopplat till här skamkänslorna, känslan av att vara annorlunda och sämre. Oavsett varför ett barn börjar känna de där känslorna så tror jag att de gör stor skada om de får växa till sig.

Jag tycker att man ska ta sådana funderingar när det gäller barn med deras föräldrar, kolla över mat- och motionsvanor och se om man kan göra små förändringar där utan att barnen behöver involveras i sin "DIET". Risken är annars stor att man börjar tänka i osunda banor och får kämpa extremt mycket för att komma ur dem...

Kram

Anna

6 juli 2011 15:10

Jisses, blir ju mörkrädd - hur tänkte din lärare egentligen!?! :( Sen är det såklart som du säger, är man längre så väger man lite mer, men det är inte lätt att tänka logiskt när man är åtta!

Tycker du har skrivit massa vettigt i din blogg, så jag kommer kika in framöver.

Kramar

http://vagenmotmittnyaliv.blogg.se

Underbara Jag

6 juli 2011 19:47

Ja alltså, att överhuvudtaget hålla på och jämföra ungar sådär, längd, vikt, föräldrarnas jobb eller vad det än är... Jag vet inte men jag tycker man ska tänka lite längre och försöka sätta in saker i ett lite större perspektiv. Det är ju som att göra ett perfekt upplägg för någon att bli mobbad t.ex när man håller på och jämför sådär. Plus att vikt ju är lite privat, det är inte alla som tycker om att prata om det och jag tycker man ska respektera sånt redan från man är liten.

Kul att du hittat hit och hoppas vi ses igen!

Kram :)

Tredje vägningen: -15,1 kg

Kommentarer (0)

Av Underbara Jag - 27 oktober 2011 08:07

Tjoho och godmorgon! Så jävla (förlåt) glad är jag för jag fick ett rejält minus på vågen igår:-5,5 kg! Det hade jag ju inte väntat mig alltså! Fattar ni att jag tappat 15 kg på 6 veckor, det känns ju helt sjukt faktiskt . Konstigt bara att j...

Första före-efter-bilderna!

Kommentarer (2)

Av Underbara Jag - 26 oktober 2011 08:54

Ja här kommer då de första före-efter-bilderna. Jag tycker inte själv att det syns så himla stor skillnad... Eller lite grann ser jag ju men jag tycker det är svårt. Var snälla och bortse från min väldigt gamla och slitna bh som inte direkt fyller ...

Onsdag 26/11 ska jag ta första "före-och-efter" ko...

Kommentarer (0)

Av Underbara Jag - 24 oktober 2011 16:29

Och det känns fasiken läskigt alltså. Men jag har jättesvårt att se själv om det har hänt något rent fysiskt så kanske är det bra också. Jag hoppas att jag ska ha tappat runt 4 kg den här gången. Jag har tränat på rätt så bra, så mycket som jag ork...

Idag var en sån där riktigt jävlig dag

Kommentarer (0)

Av Underbara Jag - 20 oktober 2011 19:39

Fy bubblan, bara för att jag skrev att det känns som det faktiskt går bra utan några större problem igår så har jag såklart haft en sån där överjävlig dag idag då allt känns jobbigt. Alltså, jag vill inte gnälla och jag vet att det är värt det och ...