Orkar inte skriva långt nu för jag är så trött så jag håller på att ramla ihop. Men vägningen gick skitbra idag tycker jag: 117.6 kg och ett ganska bra minus. Det är värt den dåliga andedräkten med andra ord ;-).

Det är lite segt med de här sopporna, men om en vecka får jag ju lite mer att välja på med lite bars, smoothies och några måltidsersättningar som är mer som mat. Det ska bli jäkligt skönt att tugga på något igen faktiskt, det känns som mina käkar har blivit obrukbara de här veckorna.

Men annars går det faktiskt bra och jag lovar att skriva lite mer utförligt om hur det känns och hur jag mår imorgon när jag inte är så jädrans trött...

Tjälek <3

Ja det känns ju inte som att jag kan ha "utan diet" som titel när jag nu har valt att ta hjälp av ITRIM för att komma ned vikt och STANNA DÄR. För det jag gör nu är ju verkligen diet alltså.

Men, och det tycker jag är viktigt, det här är bara en liten del av grejen med Itrim. Det här med att gå ned i vikt är inte huvudgrejen utan arbetet ligger i att behålla vikten, ändra matvanor och beteenden och det är ju där jag har problem, helt uppenbart.

Jag är jävligt bra på att gå ned i vikt. Ett tag. Jag är också jävligt bra på att gå upp i vikt. Det är mitt problem liksom. Den klassiska jojjobantaren, som delat upp livet i bantningsperioder och unna-sig-perioder. Nu får det vara slut på det.

Jag kommer nå min målvikt snabbare med Itrim än på något annat sätt och sen kommer jag och min konsulent lägga allt krut på att jag ska hitta ett sätt att leva som passar mig och mitt liv för att jag ska behålla den. DET gillar jag för det är det jag aldrig klarat förut.

Jag tycker det är så jäkla bra att det läggs så mycket fokus på individen, på vad som ska passa just mig och min historia och livssituation.

Så nu vet ni. Detta är för tillfället en blogg där fokus kommer vara samma som innan, tankar och funderingar kring vikt, beteende och känslor. Men jag tar hjälp för jag tror inte jag klarar att gå ned annars.

Coolt va? Att äntligen kunna se att uppgiften är övermäktig för mig och att ha tagit ett beslut där jag vill sluta gå upp och ned hela tiden.

11 veckor av 12 kvar med måltidsersättning, hoppas ni hänger med!

... med mina barn som varit sjuka till och från i två veckor och skulle få önska sig vad de ville till fredagsmiddag. De önskade sig ett Happy Meal från Mc Donalds... Vi är i sanningens namn inte där särskilt ofta, någon gång i månaden, men det känns ändå lite sådär varje gång vi är där. Visst kan man sätta ihop målen så de blir ok men jag vet inte... Jag vill helst laga maten själv från grunden. Mina barn är tyvärr väldigt förtjusta i köpmat och äter hellre mamma Scan än våra hemrullade köttbullar t.ex Man får väl anta att de är vana från förskolan och gillar maten där.

Jag trodde inte Mc Donalds skulle bli så jobbigt eftersom jag inte är så förtjust i deras hamburgare i vanliga fall. Men jag måste säga att 10 dagars sopp/shakediet med 600 kcal om dagen kan få till och med stekoset på Mc D att lukta gott   . Men jag känner ju att jag har passerat en gräns för att "trilla dit" och jag har verkligen bestämt mig denna gång. Det ÄR tufft, det ÄR jobbigt, men det kommer vara värt det! Jag vet det. Nu är jag ju inne på min 11:e dag av 21 med VLCD, sen blir det en upptrappning och då har jag klarat 1/3 av 12-veckors snabbstarten. Det går.

Jag har ännu inte kollat om jag gått ned något. Jag har lovat mig själv att bara kolla varannan vecka och så får det bli. Men jag känner att det hänt en del, sen om det är 3 kg eller 5 det har jag ingen uppfattning om. Och ärligt talat ska det inte vara det viktigaste, bara jag följer programmet nu så ska det fungera.

På onsdag ska jag väga mig första gången så det är bara att hoppas att det är ett roligt resultat!

Några har frågat mig om man inte är hungrig hela tiden och mitt ärliga svar är att man är hungrig rätt ofta. Jag är det i allafall, jag vet inte hur det är med andra som kör samma program. Jag har hört en del som säger att de inte känner någon hunger alls och blir jättemätta på soppor och shaker. Det blir inte jag, men jag lider inte direkt av att vara hungrig heller. Det är sådär riktigt jobbigt några korta stunder per dag, men å andra sidan har jag tillbringat många timmar av mitt liv med att vara alldeles för mätt också så   .

På onsdag rapporterar jag från första vägningen, fasen vad spännande det ska bli!

Jaha, så har det gått en vecka då. Det gick fasiken fort alltså! Jag är förvånad faktiskt. Visst är det jobbigt emellanåt och visst är jag överjävligt sugen på något att äta emellanåt, men det är jag ju annars också.
Jag har inga blodsockersvängningar direkt och det har jag ju annars. Nä men det känns faktiskt bättre än vad jag trodde.

Jag har inte vägt mig dock. Jag är lite rädd att jag ska få för mig att det har gått dåligt eller något sånt, eller att jag ska känna något jag inte är beredd på eller så. Jag vet inte riktigt... Jag vet bara att jag inte vill väga mig mer än vid de tillfällen som det är gruppträffar på Itrim, d.v.s varannan onsdag. Det är ju så att det går upp och ned och förut har jag vägt mig varje dag och gjort världens grej över att jag gått upp eller ned ett par kilon. Det har gjort att jag haft svårt att se långsiktigt på mitt jobb med att gå ned i vikt, jag har sett vecka för vecka separat och levt mig in så mycket i de perioder då jag gått upp eller ned så jag bara ser det på något sätt. Om jag t.ex gått ned 4 kg på tre veckor säger vi, så går jag upp 1 kg den fjärde veckan, då kan jag börja känna att "jaha, men då funkar det inte längre, då kan jag ju lika gärna skita i det för då kommer jag ändå inte gå ned mer nu". Helt knäppt ju!

En annan lustig sak är att jag när jag blir sugen på något så blir jag INTE sugen på något onyttigt. Annars när jag blir sugen på något, typ på kvällarna i soffan, så är det 8 gånger av 10 något av glass, chips, nötter eller mackor. En gång i månaden är jag också sugen på choklad/godis (ja, dagen innan mens typ). Nu när jag blir sugen så blir jag sugen på MAT, helst nyttig mat, lax, bulgursallad, köttfärsbiffar, quionoa, olika sallader, skaldjur... sånt.

Men det kanske är för att man är så tömd på energi också, jag vet inte. Men jag trodde nog att jag skulle börja hallucinera om typ det onyttigaste som finns, pizza och stora hamburgermål och sånt. Det är ju inte min favvomat i vanliga fall, mer sånt jag blir sugen på om jag varit ute och svirat dagen innan, vilket i och för sig inte händer mer än några gånger om året numer tack och lov.

Men, men... Nu är det bara 11 veckor kvar av perioden med måltidsersättning sen är det övergång till en blandning av mat och måltidsersättning tills jag nått mitt mål.

Tänk om det blir som min viktkonsulent på Itrim räknar med, att jag går ned någonstans runt 20 kg under de här första 12 veckorna. Eller faktiskt 24 om jag ska vara ärlig. Det vore så jävla nice så jag skulle dö.

Tjipp och hej

Jaha, fyra dagar har gått och jag har "BARA" åttio kvar på måltidsersättning ;-). Nämen det går faktiskt bra.
Jag var och köpte lite soppor av en kompis som kört med Itrim och hon var så nöjd så det känns jättebra. Hennes kompis som nyss hade kört sina 12 veckor hade gått ned i snitt två kg i veckan och tydligen inte gått upp nu under upptrappningen heller så det känns jäkligt bra.

Men första dagarna var rätt tuffa faktiskt. Jag var väldigt hungrig. Det jobbigaste var att komma hem och maken stod och lagade mat och allt luktade jättegott.

Men jag tror ändå på det här konceptet, just för att det passar mig.
Jag har ju en tendens att ge upp om inget händer i början och nu kommer det ju hända massor. Jag tror det kommer peppa mig jättemycket! Sen har jag ju lite issues att ta upp med min personliga coach som jag behöver förändra och det kan jag ju göra såhär. Sen tänker jag inte hålla på med dieter när jag är klar utan då ska jag äta nyttigt, varierat och jag ska röra på mig.
INTE överäta, inte "unna mig" i kvadrat och inte få det som nästan känns som veckolånga återfall i skitdåligt ätbeteede.
Tänk om jag får bort mitt tänk kring att jag misslyckas, "nu är det ändå kört" och allt det där. Det vore ju grymt alltså!

Och inte fan tar man sig igenom 12 veckor utan riktig mat för att sen börja "unna sig" som jag gjort...? Eller gör man det?

Men det är bra att ta itu med den mentala biten av min viktminskning för jag tror fortfarande att det är nyckeln till framgång i mitt fall.

För att göra en lång historia kort.

Jag var på väg, taggad, laddad, kände mig redo att leva ett nytt liv med sunda vanor utan att för den sakens skulle gå på diet. Jag trodde jag klarade det, den här gången precis som de 100 gångerna jag försökt innan.
Jag hade fel.

Jag hade jättefel.

25 års felaktigit tänkande kring mat går inte så lätt att bli av med. Tyvärr, för jag ville verkligen.

Men jag har insett att jag faktiskt behöver lite stöttning IRL så att säga, så igår skrev jag in mig på Itrim! Deras koncept är ju att man ska gå ned i vikt snabbt och sen arbeta med det som ofta är svårast, beteendeförändringen och orsakerna till att man inte kan behålla vikten.

För mig är det ju inte så svårt att gå ned i vikt, jag kan allt om det. Men jag är ju så jäkla bra på att gå upp de där kilona (med råge) sen också! Jag har hittils aldrig kunnat hålla vikten ett längre tag. Jag är också sån som ger upp om det inte funkar från början, lite otålig och vill att det ska hända något på vågen.

Allt det här sammantaget gör att jag tog det här ganska dyra beslutet och nu är jag igång!

De första 12 veckorna ska jag bara äta måltidsersättning och förhoppningsvis tappa runt 25 kg. Så bloggen behöver verkligen byta namn ;-). Men sen ska man ju lära om, hitta sina fällor och ett sätt att hantera dem. Ju mer jag tänker på det så är jag nästan säker på att jag inte skulle klara det själv, mest kanske för att jag är så inne i den här spiralen av hur jag tänker kring att "misslyckas" och att jag faktiskt aldrig har lyckats. Det här blir som något annat och jag har ju skrivit på för ett år så...

Så min inskrivningsvikt på min första dag på mitt första år på Itrim var 123,5 kg. Och bara det kanske säger en hel del om att mina föresatser och insikter inte hjälper mig helt och hållet. De kommer hjälpa mig nu, det jag förstått har jag ju förstått såklart, men jag behöver mer stöttning än jag själv kan ge mig. Jag är ju faktiskt också den som ALLTID har stjälpt mig, så jag litar inte riktigt på mig själv när det gäller att klara den här grejen.

Och hade det varit 7 eller 12 kilo jag skulle gå ned så hade jag nog inte valt Itrim, det hade känts lite väl dyrt då. Men nu ska jag faktiskt gå ned nästan 50 kg!!! Det är inte så många som klarar det utan hjälp om man ska vara ärlig...

Men bloggen fortsätter, jag får fundera på vad jag ska döpa den till eftersom det känns som att Itrim är en diet på sätt och vis. Fast ändå inte när jag tänker på det eftersom det handlar om att hitta en balans och ett sätt att leva vardagsliv och behålla vikten, inte om att banta egentligen. Samtidigt som det faktum att jag ska leva på soppor/shakes i 12 veckor ju verkligen är att vara på diet.

Jaja, jag kommer fortsätta skriva om tankar och känslor kring viktminskning, precis som innan, och jag har som mål att klara att hålla vikten utan att utesluta massa saker och bara genom att ha sunda vanor. Men jag kommer att ta hjälp i början :-)

Hoppas några av er är kvar så ni kan dela med er av era tankar och reflektioner kring det här!

KRAM :-)

Nu är jag lite nyfiken på er andra som läser som har kämpat med vikten under lite längre tid, både ni som har gått ned och ni som inte har gått ned än. Men ni som ändå har en önskan om att gå ned i vikt...

Vilka är era största utmaningar?

För mig är det ju som sagt hur jag tänker, att jag snurrar in mig i helt felaktiga resonemang om att "unna sig", "passa på", "nu har jag ju ändå misslyckats" o.s.v. (ibland helt sjuka faktiskt).

Nu har jag ju under det här året faktiskt börjat känna själv att "sådär kan jag ju inte tänka, det är ju helt knäppt", men jag fattar inte att jag inte kände det tidigare egentligen! Hur kunde det ta så lång tid? Hur kunde jag gå från att faktiskt vara normalviktigt, eller ja 7-8 kg över normalvikt, till att som nu behöva gå ned nästan 50 kg! Bara för att jag på något sätt var blind för mitt eget beteende.

Jag ska ge exempel på hur jag tänkt, fast det nästan är pinsamt att skriva det....

T.ex så var en del av mitt antingen-eller-beteende att jag antingen var superstrikt eller "unnade mig" allt. Om jag var inne i en "unna mig" period så tränade jag oftast inte heller "för då spelade det ju ändå ingen roll". När det verkligen var då jag skulle ha tränat!

På samma sätt kunde jag om jag var i onyttig period nästan inte äta nyttig mat, då hoppade jag hellre över för jag skulle ju ändå "unna mig" nu och då var ju en sallad alldeles för nyttigt.

Jag kunde ignorera hur många nu-är-jag-mätt-signaler som helst och kanske äta en chipspåse själv fast jag var proppmätt. Bara för att den dagen var en sån "unna sig" dag. Som hetsätning fast utan att kräkas på något sätt.

Å andra sidan när jag INTE unnade mig så var jag så strikt så jag kunde gå och fantisera om mat hela dagarna för jag var liksom alltid hungrig och skitsugen på allt som fanns.

Sen hade jag ju mina helt sjuka mål som jag satte upp också, typ att om jag inte gick ned 3 kg i veckan i tre månader så var det inte värt att fortsätta, då hade jag misslyckats.

Tänk att det bara är något år sen jag började reflektera över att det kanske inte var så sunt att tänka sådär, att jag för lite mer än ett år sen faktiskt trodde att det var så jag skulle nå min målvikt. Fast jag aldrig gått ned och kunnat hålla vikten. Jag måste varit blind för mig själv alltså!

Men det gör också att jag faktiskt är mycket mer förlåtande och tillåtande mot mig själv nu. Och det i sig gör att jag kan ta lite av något utan att hela "passa-på eller unna-mig" karusellen drar igång i min hjärna. Det behöver inte vara antingen eller.

För ett år sen åt jag aldrig något onyttigt tillsammans med andra (förutom familjen) utan bara i smyg.

För ett år sen gjorde jag fortfarande dietupplägg med 1000 kcal om dagen, bara fett, bara soppor el något annat och planerade in 3 timmars träning per dag.

För ett år sen överåt jag flera gånger i månaden och "började om" nästan varje måndag.

Det har inte försvunnit som i ett nafs, det har tagit tid och fortfarande är jag delvis inne i mina snurriga tankar om att "unna mig" etc ibland. Men inte lika ofta. Och oftast så hinner jag hejda mig, stoppa de där tankarna och därmed stoppa beteendet. Och hinner jag det inte, ramlar jag omkull så försöker jag att resa mig på en gång och tänka att "ok, det var inte så farligt".

Det är bra.

Jaha, då var sommaren slut och jag ska börja blogga igen. En nystart kanske man kan kalla det och tyvärr så blir det en nystart även för viktnedgången för mig. Viktmässigt är det en nystart, tankemässigt är det inte det på samma sätt men det har inte gått så bra som jag velat under sommaren.

En kortare summering följer här, både plus och minus, svårigheter och vad som känts bra.

Det stora minuset är ju att jag inte gått ned så mycket i vikt som jag velat. Det beror på en enda sak. Jag har ätit för mycket och för onyttigt ;-). Jag skulle kunna snurra in mig i ett längre resonmang men det sparar jag till senare. Självklart har mina tankar och känslor kring vad och när och hur jag ska äta spelat in och eftersom den mentala processen är den här bloggens huvudsyfte så kommer jag skriva om det också sen.

Men just nu så blir den kortare sammanfattningen att jag SLARVADE massor. Det var inte så att jag "råkade" äta för mycket utan jag valde faktiskt att göra det.

Och nu kommer jag till det som ändå känns bra i det negativa...

Någon gång nu under augusti kände jag att jag inte hade tillräcklig motivation för att dra igång hela den här viktminskningsprocessen under sommaren, det blev för mycket på en gång. Jag VET hur man äter, jag VET hur man rör sig och jag behöver få in det i mitt livspussel så att det fungerar varje dag. Det var så jäkla svårt när det var sommar, fester, inga rutiner, barnen var hemma hela perioden och behövde lunch, mellis etc, det var pannkakor till badstranden, glass då och då, några glas vin här och där mer än det är annars, grillfester, semester med all-inclusive och gud vet allt.

Det var helt enkelt för många variabler som gjorde det skitsvårt att börja den här långa resan just under sommaren. För mig ska jag säga, någon annan hade kanske klarat det bättre eller lika bra som att börja nu när det är vardag och rutiner. Men jag är sån, jag behöver lite rutiner sådär i början för att känna in och komma igång.

Nästa sommar, om jag inte är klar då (vilket jag verkligen inte räknar med att vara), så kommer det vara helt annorlunda. Då har jag ju kört ett tag, har rutiner som fungerar och är på väg liksom. Det blir en annan grej för mig.

Men som sagt, det här är jag.

Det jag gjorde var istället att jag bestämde mig för att fortsätta träna och att jag skulle hålla koll på vågen så att jag inte gick upp något, vilket jag annars alltid gör under sommaren eller perioder då jag inte är superstrikt.

För er som inte har läst från början på bloggen så har jag varvat perioder av viktnedgång med perioder av viktuppgång och år efter år gått upp och ned och egentligen har det bara varit samma kilon.

Så då kände jag att det här blev en kompromiss på något sätt. Jag "gav upp" min viktnedgång men det skulle INTE få betyda att jag hamnade i en "unna-mig" period då jag gick upp. En jäkligt svår grej för mig för det har jag nog aldrig klarat förut!!! Det har varit antingen eller liksom...

Så ok, det klarade jag faktiskt och det kändes bra. Jag fortsatte träna hela sommaren och nu idag står jag igen på 120 kg.

Men nu är jag riktigt jäkla less på min vikt. Jag var ute och sprang igår och det var så jäkla tungt. Jag flåsade som en gris alltså och idag har jag världens träningsvärk. Jag vill inte känna mig såhär.

Men jag är jätteglad för min mentala framgång eller vad jag ska kalla det, det är jag faktiskt. Mitt gamla jag hade känt mig misslyckad, som att "då kan jag ju lika gärna skita i alltihop" och på köpet gått upp 5-6 kg, minst! Men det har jag inte. Jag kommer antagligen ha såna här perioder igen, saker händer i livet och man kan inte leva som man exakt önskar jämt. MEN, man kan välja att försöka stå still då istället, kanske äta lite mindre om man inte kan träna under en period eller som jag, fortsätta träna trots att jag kände att jag inte åt på ett sätt som skulle göra att jag gick ned i vikt på det sätt jag ville.

Vad tänker ni när ni läser det här? Är ni besvikna på mig och mitt sommarresultat? Hur har det gått för er? Förstår ni vad jag menar när jag skriver att det ändå är en slags framgång för mig? (det låter säkert helt sjukt för vissa, hur kan det vara en framgång att inte gå ned ett gram under flera månader liksom...;-))

Bombardera mig med era kloka tankar och funderingar och synpunkter!