Jag har nog alltid tyckt att jag har varit tjock. Jag var rätt rund redan som bebis och jag tror att mycket i min uppfattning om mig själv finns med sedan långt, långt tillbaka. Nu kan jag ju se bilder på mig själv från perioder då jag verkligen inte var tjock och komma ihåg att jag ändå såg mig själv som det, så min uppfattning om mig själv har varit och är nog fortfarande till viss del lite rubbad.

Att helt och hållet förstå sig själv tror jag är ett svårt projekt. Men att förstå sig själv bättre för att kunna hantera sina motgångar och utmaningar tror jag kan vara avgörande för om man lyckas eller inte. I mitt fall känns det otroligt mycket så.

Eftersom jag alltid tyckt att jag varit tjock så har jag alltid bantat, förbjudit och haft stora krav på mig själv när det gäller hur jag ska äta. Eftersom de här kraven varit så höga så har jag hela tiden "misslyckats" vilket i sin tur har startat en spiral av ohälsosamt ätande. Jag har varvat det här under i princip hela mitt liv förutom några perioder, vanligtvis perioder då jag tränat hårt och därför känt att jag behöver äta bra för att orka prestera.
Man ska då också veta att jag har varit fysiskt aktiv på rätt hög nivå under stora delar av mitt liv, alltid sportat och rört mig mycket. Så om jag bara hade hittat rätt lite tidigare så hade jag varken behövt vara tjock eller ha ångest över hur, vad, när och hur mycket/lite jag ska äta. Det hade inte behövt uppta så stor del av min vakna tid att räkna kalorier, mäta och väga och jag hade kunnat äta gott och lagom utan ångestkänslor.

Men nu blev det inte så...

Första gången jag bantade, som jag kommer ihåg, så var jag åtta år. Det är otroligt tidigt och jag kan känna mig ganska ledsen över att jag redan då var medveten om att jag var lite rundare än många andra. Jag tycker inte att jag var tjock då egentligen, jag var lite rund, men det hade lika gärna kunnat försvinna av sig själv eftersom jag sprang och var aktiv jämt. Istället blev det en avgörande händelse som slängde in mig i det här tänket, och det är en del av en sorg som jag måste acceptera att jag inte kan ändra på. Jag kan bara ändra på hur det är nu och komma tillfreds med att min historia är just min historia. Den är inte JAG utan bara en del av mig.

Händelsen som blev så stor för mig var under en mattelektion i tvåan. Vår fröken, som jag tyckte otroligt mycket om, skulle göra en matteuppgift som gick ut på att alla skulle väga sig framme hos henne och sen skulle hon lägga ihop allas vikt för att se vad vi vägde tillsammans. Jag, som var två decimeter längre än många andra vägde förstås mycket mer än många. Om man hade sett till hur långa vi var och så så hade det kanske inte varit någon superskillnad på mig och andra, jag var lite rundare men jag var ju längst i klassen också så det blev så konstigt på något sätt.

Men jag minns det fortfarande, hur jobbigt jag tyckte det var att sitta och vänta på min tur eftersom jag visste att jag skulle väga mycket mer än de andra, eller de flesta andra i allafall. Jag minns skammen när jag ställde mig där och fröken skrev upp min vikt på tavlan, hur tjock jag kände mig och hur jag bara ville försvinna därifrån. Jag ville inte vara den som vägde mest i klassen, jag ville vara som alla andra tjejer, liten och söt. Nu kände jag mig stor och klumpig och kränkt på något sätt och den känslan har sedan förstärkts av andra händelser också kopplade till min vikt.

Trots att jag har lyckats på så många områden i livet, jag har haft fantastiska vänner, varit populär och omtyckt på jobb och alla sammanhang jag kan komma på, jag har nått en viss framgång inom min sport och lyckats bra med min utbildning och jag har trots mina känslor kring mig själv två fantastiska barn och en underbar man som älskar mig. Men för mig har det ändå känts som att om jag inte "LYCKAS" med min viktminskning så är jag ändå en misslyckad människa. Så mycket av mitt människovärde har jag lagt i just den egentligen ganska oväsentliga delen av mig. Så jävla sorgligt. 

Dagen efter började jag i allafall banta, åtta år gammal och nu, trettio år senare, försöker jag lära mig att sluta... 

Då har jag då vägt mig efter första veckan och till min stora glädje hade jag tappat 1,5 kg  .

Resultat efter en vecka "utan diet" är alltså:

Viktförändring: -1,5 kg

Ny vikt: 118,5 kg 

Gud vad bra det känns! Alltså visst, det har gått en vecka och jag kan inte dra för stora växlar på det här resultatet och allt sånt. Men det går att tappa vikt genom att bara tänka sig för i allafall. Och den här veckan har ju dessutom innehållt en fest där jag drack ett par glas vin mer än jag tänkt och inte några överdrivna mängder motion. Jag kan helt klart röra mig mer än jag gjort den här veckan.

Men det som känns så bra är att det här är ett sätt att leva som jag känner mig helt ok med. Den stora skillnaden är att jag inte tänkt att "den här dagen är ju ändå förstörd nu så...", inte "unnat mig" i negativ bemärkelse, d.v.s överätit och inte "passat på" bara för att det är fest eller jag är ledsen eller glad eller trött eller arg. Jag har tänkt mig för hela tiden, inte ätit något utan att faktiskt reflektera över vad det är och hela tiden övervägt och kännt efter.

Jag har ju helt klart ätit mindre än jag brukar just eftersom jag tänkt efter och för att jag ändå har ett mål att faktiskt tappa en massa vikt. Men jag har definitiv inte lidit eller kännt som att det är en uppoffring eller att det varit jobbigt. Det har varit... Lagom.

Och det ger definitivt motivation för att fortsätta så här, det här är ett hållbart sätt för mig att gå ned i vikt och det viktigaste av allt, att STANNA nere i vikt. Jag tror verkligen det!

Visst låter det enkelt ändå? Jag har ätit av allting som de andra ätit av i familjen, inte som tidigare suttit med något eget eller hoppat över t.ex riset eller pastan eller vad det nu är. Jag har ätit sås (men bara lite) till maten, jag har tagit några skedar av riset och fyllt på med grönt istället för att hoppa över helt, jag har tagit några godisar (och inte kännat att allt är kört för det), jag har druckit vin och öl utan att känna att jag förstört allt eller få dåligt samvete.

Kan det verkligen vara så här enkelt tänker jag nu...? Tänk om det bara är en turvecka och jag väger lika mycket som när jag startade nästa vecka igen? Men jag tror inte det ändå.

Imorgon ska jag skriva om hur jag tror det kommer sig att jag hamnade i det här tänket och beteendet. Det blir bara en liten början men det är en del av min historia som jag tror är avgörande för att jag ska förstå och faktiskt förlåta mig själv för att jag har gjort så här mot mig själv under så många år.
För det är mycket skuld och skamkänslor kopplat till mitt beteende. Många destruktiva tankar om att duga, vara duktig, lyckas/misslyckas etc.

Förhoppningsvis har ni som hänger med mig mycket att dela med er av när det gäller det också! För som jag sagt tidigare, jag tror det är så otroligt vanligt att överätning är känslomässig. Framförallt verkar det vanligt hos tjejer, men det kanske är för att jag mest har pratat med tjejer. Men just det faktum att man kopplar ihop mat och ätande med hur man känner sig och tänker i banor som kan vara väldigt destruktiva är något man måste försöka se och förstå utifrån sitt eget perspektiv. Jag från mitt, du från ditt. För alla har vi olika anledningar till att vi har svårt att gå ned i vikt, alla har vi olika anledningar till att inte kunna sluta äta även när vi vet att vi borde eller välja att ta tre godisar istället för att känna att "allt är kört" om man väl börjat så då kan man ju lika gärna äta hela påsen.

Vad tror ni gör att ni hamnade i en fälla där ni överäter? Hur känner ni kring det här med att "unna sig", "synda", "det är ändå kört" o.s.v.?

Igår var det fest och det känns idag kan jag säga, haha! Men kul var det och det blev faktiskt ganska lagom också. Som bekant så blir det gärna ett par glas vin mer än vad man tänkt ibland när sällskapet är trevligt men jag känner mig mest trött idag faktiskt, inte så bakis eller så.

Dessutom har just att vara på fest OCH att vara bakis varit en sån där ursäkt jag använt mig av för att "passa på" så det känns faktiskt skitbra att ha klarat den utmaningen också. Jag "passade inte på" igår med andra ord utan försökte vara vettig och lagom utan att sitta och lida. Typ så som livet ska kunna vara om det är fest fast man försöker gå ned i vikt och ytterligare ett steg bort ifrån det där "antingen-eller" som har förstört så himla mycket för mig.

Inför vägningen imorgon har jag många funderingar. Jag har faktiskt klarat att inte väga mig varenda dag, det vet jag blir dåligt för man pendlar ju hejvilt under en vecka. Jag är otroligt nyfiken på om det här sättet att äta och förhålla sig till mat kan vara lika bra som att gå efter en diet. Jag menar, jag har ju ätit kolhydrater, några bitar godis, jag har haft olivolja på salladen, jag har ätit två glassar o.s.v Men allt har varit övertänkt. Jag har valt glassar som är små och inte innehåller så mycket kalorier och hoppat över Magnum och de där stora rackarna. Tidigare hade jag inte gjort så utan mer känt "men ska jag nu äta glass så gör jag det väl ordentligt". Hade det varit godis i en skål på jobbet, som det nu var, så hade jag antingen inte tagit en enda eller så hade jag tagit massor. Nu tog jag typ fem stycken som jag var sugen på och sen fick det räcka. Visst hade jag det där suget efter en till, men jag bestämde mig bara helt enkelt, fem stycken får räcka och det är inte något jag ska älta runt utan det bara är så.

Det känns så skönt! Det känns normalt eller hur jag ska säga och jag går inte och tänker på kalorier eller när jag ska kunna "passa på" hela tiden för jag äter det jag vill i princip.

Jag förväntar mig inte att ha gått ned mycket alls. Jag borde ha gått ned i allafall för jag tycker att jag har ätit vettigt och med eftertanke. Jag har inte rört på mig så mycket som jag hade velat men det har blivit en del vardagmotion, cyklen istället för bussen och några extra promenader.

När jag har startat igång andra dieter så har jag gått ned allt från nåt halvkilo till typ 4 kg. 4 kg har det blivit både då jag startade igång LCHF och när jag åt soppor och det är ju inte direkt så att jag förväntar mig att det ska vara så nu. Det kommer det inte att vara.

Men det känns på något sätt konstigt för det känns som att jag inte gått ned något alls för jag har ju aldrig gått och varit superhungrig och det har liksom inte känts som en ansträngning. Jag har ju heller inte räknat kalorier eller så, så det har liksom inte varit som tidigare.

Jaja, vi får helt enkelt se imorgon hur det gått, huga vad spännande och läskigt att andra kommer få ta del av min vägning  

Hoppas att ni har en fin helg allihop och håll en tumme eller två för mig imorgon! Viktrapport kommer runt 11 efter min morgonpromenad!

Ikväll är det fest. Jag gillar fester väldigt mycket, som de flesta antar jag. Fester har också tidigare varit en ursäkt för att "passa på" så det ska bli intressant att vara i den här processen och vara medveten eller hur jag ska säga.

T.ex så ska jag inte äta typ 7 knäckemackor när jag kommer hem för att jag är fyllhungrig. Jag ska inte köpa något onyttigt på vägen hem "för att jag ju ändå förstört allting" och jag ska dricka mina glas vin utan att tänka på att de innehåller kalorier. Jag ska tänka att de innehåller något jag tycker är jättegott i lagoma mängder och som inte är synonymt med att det helt plötsligt är något bra för mig att sitta med handen i chipsskålen hela kvällen.

Fast det har aldrig varit det stora problemet egentligen eftersom jag inte gärna har ätit sånt när folk ser på. Jag har alltid tänkt att de ska tänka "ska hon verkligen äta sånt hon som är så tjock" typ...

Men ikväll är det fest och jag ska vara lagom. Och imorgon ska jag dela med mig av hur det gick och hur det kändes och mina känslor inför måndagens vägning, den första officiella så här på bloggen (nervöst!!!).

Ha en fin lördag kära ni!

Måste bara skriva ett till lite kortare inlägg så här inför helgen. Jag, precis som många andra, har svårare att hålla fokus när det blir helg. Det kanske är någon fest eller något kalas, resten av familjen kanske sitter med näsan i godispåsen eller chipsskålen och man tappar stinget av att sitta och titta på bredvid.

Om man dessutom, som jag, fick en riktigt pissig start på helgen så är det så jäkla lätt att få den där känslan av... Jag vet inte vad jag ska kalla den, frustration, det känns som man bara "men skitsamma, jag orkar inte hålla på och tänka på vad jag äter, låt mig va". Förstår ni vad jag menar?

Jag jobbar just nu mycket kvällar vilket är väldigt jobbigt när man försöker hålla fokus på att äta lagom. Det är jättesvårt att planera hur jag ska äta för jag missar middagstiden och har ingen matrast under kvällen. Det i kombination med att jag kommer hem rätt sent och därmed i säng rätt sent och ändå måste upp i ottan med mina två små troll som ska upp och till dagis är ett stort dilemma för mig. Och idag är en sådan dag då jag är skittrött, jag tycker lite synd om mig själv och jag bråkade med min man igår kväll så jag är lite less för att säga det på ett fint sätt. På pisshumör om jag vill säga det lite mindre fint ;).

Och, pisshumör är ytterligare en av mina fällor. Pisshumör och helg, herregud, det har nästan aldrig funkat ;). Men nu ska det funka. Det finns ingen anledning för mig att äta något skit som jag inte tänkt över för att jag är sur på min gubbe. Eller för att jag är trött. Eller för att det är helg, jag jobbar, det regnar, ungarna var helt tokgnälliga hela morgonen eller whatever. Vet ni varför. För då gör det dubbelt jobbigt! Det kanske skulle känna skönt en timme att tänka "åh jag har en sån pissdag så ikväll ska jag unna mig något gott (=onyttigt)"

Herregud vad ofta jag gjort så!

Om jag kan unna mig något i lagom mängder så fine, men det blir inget jäkla "passa på" här den här helgen kan jag lova.

Jag är inte mina känslor, jag har makt att säga stopp när mina tankar drar iväg och fel banor och jag VET att det är ett steg bakåt att börja tänka tankar som drar iväg mot "skitsamma". Jag är stark och jag behöver ingenting att stoppa i truten för att må bättre. Det kan jag göra ändå! Ni med :)

Min motivation är JAG, att jag ska må bra, att jag ska känna mig stark och trygg i att jag inte behöver mat/godis/chips i för stora mängder för jag mår bättre utan det.

Trevlig fredag på er och ha en bra och lagom helg. Ta gärna en promenad eller unna dig att göra något du älskar, det är en belöning utan bitter eftersmak!

Kram

En kommentar jag fick här igår handlade om den här känslan man har att man äter för mycket men att man måste äta så mycket för att inte vara hungrig. Att man på något sett insett att andra äter mindre, men om man själv äter lika lite så blir det att man äter mackor eller godis någon timme efteråt för att man blir hungrig så snabbt då. Känns det bekant?

Min erfarenhet är att många överviktiga faktiskt äter mer än andra. Det är inte en absolut sanning och det är inte något jag grundar på vetenskapliga studier utan bara på att kolla på de omkring mig (mig själv bland annat) och genom samtal jag haft under de senaste åren med andra på Viktklubb, Familjeliv och andra ställen. Visst finns det många överviktiga som äter rätt lite också, men det är en annan diskussion än den jag tänkte skriva om idag.

Att äta för stora portioner är inte exakt detsamma som att överäta, inte det jag menar med att överäta i allafall. Inte om det inte blir mer att man sitter och proppar i sig och nästan inte kan sluta för att man "ändå börjat" typ. Det är två situationer som är släkt med varandra men som ändå skiljer sig åt kan man väl säga, och där det ena kanske kan gå över i det andra. Alltså genom att äta för stora portioner kan man säkert ramla över i en överätningssituation.

Krångligt det blev nu... ;)

Men alltså det jag ska skriva om här är mer att man till vardags äter mer än de flesta andra, större portioner.

En klok person jag kände en gång sa att man ska försöka se sin mättnad utifrån en skala från 1-10, där 1 är supermegahungrig och så mätt så att man nästan spyr. Jag brukar kalla den känslan julbordsmätt :).

Den är personen, som hade lång erfarenhet av viktproblematik, hävdade att överviktiga och personer som kämpar med att gå ned i vikt ofta äter sig för mätta (vilket är samma sak som för mycket för det mesta). Om man ska gå efter hennes rekommendation så ska man aldrig vara mer mätt än typ 6. Börjar man närma sig 7 så är man på väg att äta mer än man behöver.

Är ni med?

Enligt hennes erfarenhet så var vi ständigt bantande människor ofta i båda ändarna på den här skalan. Alltså, vi väntade kanske för länge med att äta något ibland, började ramla nedåt 2 och kanske t.o.m 1 på skalan, för att då äta massor och sluta någonstans runt 9-10. Jobbigt för kroppen kan man ju tänka sig?!

Jag kände igen mig jättemycket i hennes beskrivning, särskilt under åren då jag aldrig åt frukost och gärna hoppade över lunchen. När jag åkte hem från jobbet på eftermiddagen var jag på svältgränsen och gick in i mataffären med enda fokus att köpa typ allt jag var sugen på. Jag kunde inte tänka rationellt utan var bara fokuserad på vad jag ville ha. Ofta slutade det med någonting inte så nyttigt och gärna en chokladkaka eller något liknande på väg från affären och hem.

Hennes tips var att aldrig ramla ned till 1-2 för då blir man för hungrig för att kunna tänka rationellt och att aldrig äta mer än runt 7-8 (och det vid speciella tillfällen som kalas etc). Annars skulle man hålla sig runt 5 eller högst 6, d.v.s man är inte längre hungrig utan att vara mätt. Det kan vara en jättesvår omställning om man är van att äta tills man känner sig mätt. Det är ju liksom så vi är inlärda, man äter tills man blir mätt. Men man måste inte göra det! Man kan faktiskt sluta när man är lagom!

Och en annan effekt av att börja äta mindre är att man vänjer sig vid det, magen vänjer sig och man behöver inte äta lika mycket för att vara nöjd. Men visst, det blir någon jobbig vecka när man ställer om sig, men å andra sidan så kommer ingen av oss dö av hunger eller hur? Man kommer bara vara hungrigar än man är van, men det kommer samtidigt vara en kick för man vet att man gör något som kommer få positivt resultat i slutänden :)

Hur tänker ni kring det här? Hur mycket äter ni som har problem med vikten(handen på hjärtat)? Upplever ni att ni äter mer än andra (om ni t.ex jämför lunchlådorna på jobbet)?

Något som slog mig i morse när jag åt frukost, som är ett så stort bevis på hur galet jag tänkt innan, var att jag känner att det är en så stor frihet att äta vilken frukost jag vill. Och att dagen börjar med en positiv känsla går liksom igen resten av dagen. Svårt att beskriva, men det är som en frihet som jag inte kan komma ihåg att jag haft på väldigt, väldigt länge.

Jag har alltid älskat frukost, det är mitt bästa mål på dagen. Jag ÄLSKAR hotellfrukostar, det är det bästa som finns (och man behöver varken göra i ordning eller diska efteråt :)). Men jag har trots det varit jättesnål mot mig själv på morgonen.

Ett tag drack jag bara en kopp svart kaffe (inga kalorier, jättebra tyckte jag). En period drack jag en sån där dietshake. Skulle jag äta skulle det vara supernyttigt, inget smör på mackan (det tog jag bort när jag var runt 12-13 sådär till vardags), lightyoghurtar, inget äppelmos eller sylt på gröten etc. Såååååå tråkiga frukostar som jag har ätit, herregud alltså. En torr macka med en skinkskiva och en kopp te som jag inte ens var sugen på (men det var ju "nyttigt").

Om jag sedan skulle unna mig något extra så kunde jag äta hur mycket som helst, då kunde jag steka ägg, äta två stora tallrikar yoghurt, tre-fyra mackor med smör och mycket pålägg etc. Det var liksom ingen hejd på det hela. Och det är inte så kul att vara proppmätt efter frukost, man är liksom helt jäst hela dagen sen tycker jag.

Men det här är ju mina personliga känslor, jag vet att det finns många som får pina i sig en halv macka på morgonen för de gillar inte alls att äta så tidigt.

I allafall, den här veckan har jag ätit normala frukostar, typ en smörgås (med lagom med smör och något pålägg), en lagom tallrik yoghurt och en kopp te/kaffe. Eller två mackor och kanske ett ägg istället för yoghurt. Eller ingen macka men istället lite mer yoghurt och någon god müsli.

Imorse när jag gjorde i ordning min macka så la jag på både ost och skinka på samma macka utan att känna att jag gjorde fel! En otroligt stor seger för mig och säkert jättesvårt att förstå för andra. Att ha två pålägg var liksom förbjudet för mig tidigare, så kunde inte jag som vägde för mycket göra. Och gjorde jag det hade jag "förstört allting" och då var hela dagen förstörd (och så åt jag kanske tre mackor till av bara farten).

Det var en sån frihet att känna att jag kunde äta en ost och skinkmacka utan att börja tänka sådär, jag tror jag gick ned ett halvt kilo i rena lättnaden där ;).

Ett litet steg för mänskligheten men ett stort steg för mig...

Finns det något begrepp man brukar använda för överätning egentligen? Jag tänkte i allafall förklara vad jag menar med så ni vet vad jag pratar om när jag skriver om det här i bloggen.

Överätning är egentligen precis som det låter, när man äter mer än "normalt". Det i sin tur är ju en definitionsfråga och man kan helt klart äta mycket utan att det är att överäta. Idrottskvinnor/män behöver ju t.ex äta massor innan tävling match och för att orka träna. Vissa äter mycket av naturen, de kanske har hög förbränning och alltid har varit storätare. Det är inte det jag pratar om när jag skriver om överätning.

Med överätning menar jag att man har ett mer eller mindre tvångmässigt sätt att se på mat och detta kan vara olika ofta förekommande för olika personer. Många, många överviktiga som kämpar med att försöka gå ned överäter, så mycket har jag iallafall förstått efter att ha diskuterat problemet med ett stort antal personer både på Viktklubb och i andra forum och med vänner och bekanta.

För min egen del inträffade det här ofta när jag "unnade mig" eller "passade på". Om jag t.ex under någon period då jag räknade kalorier hade ätit för många kalorier redan till lunch så kunde jag känna att då är det ju ändå kört idag så då kan jag "passa på" och så börjar jag om imorgon igen (och då ska jag vara suuuuuperstrikt). När jag då "passade på" så kunde jag äta både glass, chips och onyttig mat under samma dag. Inte för att jag älskar det så mycket utan bara för att min hjärna är felprogrammerad på något sätt och bara har tänkt i antingen-eller termer. Antingen är jag nyttig eller onyttig, lagom har aldrig riktigt funnits i min värld. Antingen går jag på diet och är väldigt restriktiv och tillåter mig inte några onyttigheter alls i princip eller så tillåter jag mig allt (för jag ska ju ändå börja om på måndag...)

Någon som känner igen sig? Någon som kommit förbi det här tänket och i sådana fall hur?

Om ni vill komma ur det så häng kvar här för här blir det hårda träningspass på att införa det underbara ordet LAGOM i vardagen