Ja, det är inte något superprogram eller så men jag har en fablesse för alla typer av hälsoprogram så jag brukar börja kolla alla sådana och sen sitter jag där hela programmet.
För er som aldrig sett det så handlar det om en/två överviktiga och en/två underviktiga som ska byta matvanor under en vecka. Den här vecka bor de också tillsammans och ska på det viset få perspektiv på sitt förhållande till mat.

I inledningen till programmet väger de personerna och då blev det så tydligt för mig hur vriden min självbild är, hur jag tror att jag ser ut och hur jag faktiskt ser ut på riktigt. Den ena tjejen tyckte jag såg ut ungefär som jag fast kanske 15 cm kortare (jag är ju riktigt lång så om man tar bort 15 cm får man en normallång tjej ungefär). Jag tänkte att hon väger nog som jag ungefär. När de vägde henne vägde hon 190 kg!!! Mer än 70 kg mer än vad jag gör!

Alltså, hon kan inte se ut som jag då, men för mig gjorde hon det för att det är så jag tror att jag ser ut. Min man bara skrattade och trodde jag skämtade när jag sa att jag faktiskt tänkte att jag såg ut ungefär så i kroppen, men jag är ju allvarlig! Det är nog ett resultat av en skev uppfattning om sig själv överhuvudtaget kanske, jag vet inte...

Men jag vet att jag alltid varit såhär, jag har alltid sett mig som tjock. I högstadiet hade jag ett BMI på 25, d.v.s normalvikt. Ändå bantade jag hela tiden, i perioder, för jag tyckte att jag var jättetjock. Då var jag vältränad utan att vara smal och såg väl ut som en normal tjej ungefär. När jag tittar på kort från den tiden kan jag se att jag skiljde mig inte direkt från de andra tjejerna i min klass. Jag var rundare än några och definitivt inte smalast, men det var ju fler som såg ut ungefär som jag. Kanske var det att jag var ett huvud längre än alla som gjorde att jag kände mig så stor, eller att jag tidigt var väldigt muskulös eftersom jag tränade jämt. Jag vet faktiskt inte. Men det var nästan en chock att kolla på konfirmationskort och andra kort från högstadiet och se att jag faktiskt var rätt normal i kroppen då. Vilket slöseri med energi att hålla på och banta och leva sådär restriktivt när jag inte ens behövde! Och att jag inte kommit längre än att jag kan missuppfatta min kropp som igår! Tjejen hade ett BMI på 60 och mitt är 35, jag menar, vi kan ju inte se likadana ut! Men för mig så gjorde vi det...

Hur är ni när det gäller det här med hur ni uppfattar er själva? Har det förändrats för er som lyckats gå ned eller känner ni er fortfarande tjocka? Har det alltid varit så eller har det ändrats med tiden?

En kanske (?)   välmenande men ändå klantig kommentar fick mig att börja fundera på det här med ätande och beteende när man är tjock.

Jag vet många överviktiga som äter exemplariskt (om än kanske lite mer än andra) in public s.a.s När andra ser på så äter man bra och normalt och sen sker överätandet i smyg. Väldigt många jag pratat med har det här beteendet.

Jag tror att det bidrar till att göra viktminskningen jättesvår. Om man smusslar och äter när ingen ser på så har man på något sätt gjort det "fult" att äta, man skapar ett beteende där man är nyttig och tackar nej när man är bland folk för att sen trycka i sig chips och choklad när man kommer hem och är ensam.

Det är inte svårt att förstå varför det blir så här. Jag har alltid tänkt att folk ska tycka det är äckligt om jag väger för mycket och t.ex äter en chokladbit. Att de ska tänka att "hon borde verkligen inte äta det där...". Det gör ju folk också, det är ju det som är så jobbigt. En del drar sig ju inte heller för att kommentera kring det! Jag har inte så ofta varit med om att någon sagt det rakt ut till mig, typ "inte ska väl du äta det där som är så fett..." eller så. Men mer hintat, kanske sagt något om någon annan tjock person sådär så att jag känt mig väldigt träffad.

Häromdagen var ett sådant tillfälle. En tjej på mitt jobb som är lite sådär kroppsobsessed och vid flera tidigare tillfällen håller på om att hon är så tjock och ful (som att det är två synonymer liksom? sluta säg tjock OCH ful som att det hör ihop!!!) fick mig att känna mig sådär äcklig och som en tjockis som är värsta svullot. Helt utan mening antagligen för hon är jättesnäll och jag vet att hon gillar mig och sådär. Men ändå, man känner ibland att en del personers syn på tjocka människor är sådär att de är lata och bara äter för mycket, typ inte orkar banta eller träna. Som att det var ett enkelt val och vi bara inte pallar liksom.

Hon skulle iaf träna efter jobbet och gick och klagade på att hon var så himla hungrig. Jag sa något i stil med att hon kunde ju ta en banan eller så innan. Sen kom hon efter sitt pass på gymet och då var hon superhungrig sa hon, så jag sa "du får åka hem och äta någon ordentlig middag" typ, varpå hon sa "men alltså man behöver inte äta så jäkla mycket vet du, det räcker med en macka och ett glas mjölk efter träningen". Alltså, det kanske är jag som är överkänslig, men kommentarer som den, som sägs på ett sätt som att jag som tjock inte vet vad jag pratar om på något sätt, får mig att känna mig så liten och äcklig. Dumt som f-n för det är ju egentligen bara onödigt att säga kommentarer som andra tar illa upp för. Vissa gör det ändå och det borde man kunna skita i. Men det känns ändå skitjobbigt tycker jag. Nedlåtande på något sätt.

Men det känns ändå bättre nu än tidigare, nu när jag är vuxen.

I gymnasiet var en av mina bästa vänner såhär och det knäckte mig otroligt mycket. Vi umgicks mycket och hon var väldigt kroppsfixerad. Jag var rätt vältränad i början av gymnasiet men jag blev helt psykad av hennes ständiga tjat om hur tjock hon var, vad man skulle äta och inte och hur "tjock och ful" man blev om man inte bara åt grönsaker tränade jämt.

Varför måste vissa vara sådär? Hon måste ju fattat, hon såg ju på mig, att jag blev jättejätteledsen av hennes kommentarer! Och vi var ju vänner liksom!

Jag gick inte runt och beklagade mig över min hy eller slängde elaka kommentarer om "fula, finniga människor" omkring mig! Det hade hon säkert blivit jätteledsen över eftersom hon hade extrema problem med akne, sådär så att hela ansiktet liksom var böldigt.

Ärligt talat så vet jag att jag varit förskonad från otroligt mycket av sånt här och ändå tycker jag det är jobbigt. Jag har alltid varit bra på sport, varit populär ganska snygg och så trots att jag varit tjockare än andra i perioder (för det mesta). Jag undrar hur många som kämpar med övervikt som fått höra mycket mer än jag och hur det fått dem att känna... Om jag kan känna mig trampad på av smågrejer, hur måste det inte kännas för någon som t.ex varit mobbad?

Vad har ni för känslor kring det här med att andra kommenterar kring tjocka människor? Har ni haft en "kompis" som jag och hur kände ni kring det? Vad har ni för strategi när andra omkring er säger sådär halvtaskiga kommentarer som får er att känna er ledsna?

Så då har jag äntligen en ny våg. Jag var rädd att jag skulle ha gått upp eftersom jag är lite halvt vågberoende, men det hade jag inte. Och faktiskt så känner jag inte att det är ett misslyckande att bara ha tappat ett hg heller.

Min nya vikt är alltså nästan samma som sist, 118,4 kg (alltså minus 0,1 kg) och jag ska förklara för er varför det är så jäkla bra...

Tidigare har jag som sagt haft antingen-eller och jag var på väg däråt nu också. Det har varit tre utgångar (jag som vanligtvis festar sådär en gång varannan månad på sin höjd och då rätt måttligt för det mesta) och ett antal kalas. Detta hade tidigare resulterat i att jag känt att ok, men då har jag väl en period då jag "unnar mig" nu då så får jag ta tag i bantningen senare, när den här perioden är över. Antagligen hade jag passat på att gå upp ett par kg minst, men det får man ju räkna med när det är såna här kalas hade jag tänkt då.

Men nu så har jag känt att visst, jag kunde ha gjort det bättre. Det blev några glas vin, någon portion festlig mat, en tårtbit, några chokladbitar etc för mycket, men mer normalt liksom. Inte sådär så att jag var så mätt så att jag fick ont i magen bara för att jag "passade på" utan mer sådär som folk blir ibland när det är fest eller kalas. Lite mättare än vanligt m.a.o Det känns helt ok och jag vet att jag kan tänka ännu bättre, men jag är på rätt väg och det känns jättebra!

Att en kalasperiod inte behöver betyda att jag går upp i vikt utan att jag kan vara stabil. Visst, jag gick inte ned något (-0,1 hg) men jag hanterade den här perioden bra faktiskt! Normalt.

Sen är ju nästa steg för mig att känna att jag kanske kan avstå på ett annat sätt när jag nu vill gå ned i vikt. Hoppa över de där extra glasen med vin, skippa chipsskålen helt och hållet och inte ta x antal chokladbitar för att jag ju ändå är på kalas. Men som sagt, helt klart under kontroll i allafall.

Det som känns så jäkla bra är att jag verkligen krympt min magsäck. Mina lunchlådor har typ hälften så stora nu, jag äter mycket mindre frukost (lagom) och känner mig mycket mindre sugen på saker.

Ja det var ju ett steg tillbaka att känna att "äh, jag har ju ändå ingen våg så då kanske jag ska passa på att..."

Jag hade ju slutat att passa på!!!

Jag har funderat och tänkt och försökt komma på varför jag halkade tillbaka, men jag tror att det är så enkelt som att det faktiskt är jättemegasupersvårt att bryta invanda mönster. Tänk att jag har tänkt så här i 25 år, kanske mer. Jag är bara 38 så det är ju ett tag liksom! Det är som att det går av sig själv, smågrejer och stora grejer som blir fel i min hjärna när det gäller hur jag äter, när jag äter och vad jag äter. Några exempel som jag känt under de här veckorna:

- Jag har börjat äta smör på mackorna vilket jag inte gjort på länge. Jag gör det för att jag hellre äter en macka med smör och ett pålägg än tre mackor utan smör och pålägg. Ändå tänker jag nästan varje gång hur mycket nyttigare det skulle vara om jag tog bort smöret! Jag vill inte att de där tankarna ska dyka upp men de kommer av sig själv.

- Jag tycker synd om mig själv och då vill jag unna mig. Jobbiga perioder då jag känner mig lite låg, kanske har jobbat mycket, sovit dåligt, bråkat med min man eller har det allmänt lite jobbigare så hamnar jag här. Nu försöker jag verkligen tänka att jag missunnar mig när jag äter dåliga grejer, att jag ju ska unna mig en shoppingresa till N.Y när jag nått målvikten och det är att unna sig på riktigt. Men det är svårt. Det är som att mat nog har varit en slags tröst för mig också, även fast jag egentligen aldrig känt så eller sett det så. Det där med tröstätning är något andra hållt på med, jag har mer ätit för att jag varit sugen. Men det är svårt att dra gränsen och det kanske jag inte ens måste...

- Jag har börjat och då fortsätter jag. Nu har jag varit jäkligt bra på att inte fortsätta sen jag började blogga här, men känslorna och tankarna kommer ändå. Jag har under senaste dagarna ändå vid två tillfällen fortsatt fast jag bestämt mig för att sluta och det känns otroligt jobbigt.

Fast den stora skillnaden nu mot förut är att jag vägrar se det som att jag misslyckats med något. Jag ser det som att jag tränar mig på att hamna rätt med mina tankar. Såklart kan jag inte bara bestämma mig och sen hamnar jag aldrig fel igen, det vore väl ungefär lika troligt som att jag faktiskt hade vaknat och vägt 76,4 kg ;-)

Men jag känner ändå stor skillnad och eftersom det här inte ska vara en viktsuccéblogg i första hand så känns det ok. Det här ska vara en mötesplats för att kunna diskutera just de här sakerna och motgångarna kommer ju bidra till att jag kan se mitt beteende bättre och förstå mig själv bättre.

Eller vad tror ni? Har ni också varit sådär att ni känner att "nu är allt kört då kan jag lika gärna skita i det"! Eller har ni varit mänskligare mot er själva och faktiskt kunnat "unna er" utan att det blir för mycket?
Vore intressant att höra...

Måste bara göra ett supersnabbt inlägg här och skriva att jag kommer skriva ett längre inlägg imorgon. Jag har fortfarande inte fått tag i någon ny våg och jag har inte tagit mig till gymet för att väga mig där.

Den här veckan fick mitt nyvunna självförtroende sig en liten törn måste jag säga. Det började med vågen som pajjade och sen var en del slarv från min sida och det enda ledde till det andra och mina tankar snurrade till sig. Jag slarvade och ramlade tillbaka i gammalt felaktigt tänk och det är rätt jobbigt att känna så. Men samtidigt så vet jag ju att jag är på rätt väg och det vore konstigt om det bara flöt supersmidigt från dag ett till målgång.

Men jag ska skriva mer om det imorgon hörni, nu är det dags att åka och jobba (med matlåda den här gången, det är ett steg åt rätt håll, från slarvet!).

Kram så länge :)

Tänk om det vore så väl, hahaha... Nä, min våg har fått spel helt, den står och snurrar 30 kg upp och 30 kg ned så imorse vägde jag allt mellan 130 och 70 för att vågen sen skulle stanna på 76,4 kg! Det kändes skönt att stå på en våg och se de siffrorna även fast jag vet att jag är MINST 40 kg ifrån. Men ändå...

Jaja, det var andra vågen av samma modell som får spel och blir sådär så nu ska jag åka och lämna tillbaka den och ta pengarna tillbaka. Funderar på att köpa en sån där hederlig gammal våg med snurrskiva, de här digitala jag haft känns inte helt pålitliga alltså. Hittar jag ingen så ska jag uppdatera vikten imorgon ifrån en annan våg på gymet. Det trista är att det kan diffa lite från min våg, åt båda  håll då visserligen, men det får gå. Det är inte vikten vecka för vecka som är intressant egentligen utan vikten i det långa perspektivet.

Nu ska jag iväg och handla med rackarungarna, jag får uppdatera bättre ikväll när jag har lite lugn och ro omkring mig!

Hoppas ni haft en fin helg, det har jag och det har varit barnledigt, resturangbesök och kalas och om det har jag mycket att säga i nästa inlägg. Det bra är att jag upptäcker fler och fler fällor och varför jag gång på gång ramlar i dem. Det negativa är att jag inte riktigt klarade att tänka mig ur en av dessa fällor i helgen och det känns jobbigt. Men jag är medveten om det och jag vet att detta är en lång process. Jag hade aldrig trott att bara för att jag bestämt mig för lagom så kommer jag aldrig mer äta för mycket eller så och jag gör det inte alls på samma sätt. Men det känns ändå dåligt att få den där känslan igen, proppmätt och att jag liksom inom mig kände att "äh men jag tar en bit till av tårtan, jag äter ju det så sällan nuförtiden"...

Mer om det sen, nu ska vågen tillbaka!

Men fy farao om det varit på riktigt, en fest-och-kalas-helg och minus 42 kg på vågen!!!  

Jag har tänkt på det så många gånger... Min mamma använder, eller använde kanske är mer riktigt, uttrycket att unna sig väldigt ofta. Det var nog där jag lärde mig mitt sätt att se på mat och ätande. Vi fick väldigt bra mat hemma, hemlagd husmanskost och sådär. Men min mamma bantade ju rätt ofta efter vad jag minns. Sen unnade hon sig... Då var liksom vad som helst tillåtet för då hade hon ju bantat och varit duktig innan.

Jag har ju varit precis likadan. Det där med att unna sig har för mig blivit något jag kopplar ihop med något som ger dåligt samvete nästan och det är ju inte det det betyder egentligen, eller hur? Att unna sig något är väl något bra i grunden, inte att äta typ en pizza, en påse chips och ett paket glass, det kan väl aldrig vara att unna sig. Det måste väl vara att missunna sig (att må bra)?

Plus att jag har märkt att många, många, många jag känner använder alla möjliga slags ursäkter när de vill äta något onyttigt. Jag med, jag har alltid gjort så förut, utan att tänka på det egentligen. Jag har varit värd t.ex en Ben och Jerry om jag tyckt lite synd om mig själv, jag har unnat mig godsaker om jag varit själv en kväll och sånt där. Knäppt egentligen.

Och måste att unna sig vara att överdriva så väldigt som t.ex. jag gjort? Man kan väl unna sig något gott lite då och då och det behöver inte vara något onyttigt för det! Det kan ju lika gärna vara en promenad längs vattnet som en glass eller färska jordgubbar som en påse chips.

Nu tänker jag så här... Jag ska unna mig att bli normalviktig. Jag ska unna mig en kropp som jag tycker om och som är lätt att bära runt på. Jag ska unna mig bra kondition och en stark rygg, bra sömn och många skratt.
Jag ska unna mig sånt jag tycker om som är nyttigt varje dag och sånt jag tycker om som är mindre nyttigt någon gång då och då. Det är att unna sig för mig!

Vad är att unna sig för er? Vad står det för egentligen? 

Så sjukt, nu har jag hållt igång och skrivit här i typ 10 dagar och försökt gå ned i vikt "utan diet" lika länge och helt plötsligt känns det som att jag inte lyckas bara för att jag liksom inte känner att jag försöker gå ned i vikt!?

Är ni med?

Jag är så van att det ska kännas hela tiden att jag försöker gå ned i vikt, att jag ska vara hungrig och att jag hela tiden ska räkna och fundera kring mat och träning. Nu gör jag ju inte det. Jag tänker mig för men det är inte så att det upptar särskilt stor del av min tid egentligen.

Och helt plötsligt kändes det som att jag kanske måste skärpa mig ett snäpp eller två för det här kommer ju inte gå. Så invand i gamla beteenden alltså...

Det var ju just det sättet jag inte skulle ramla tillbaka in i! Och nej, det har jag inte heller gjort, men tankarna finns där, de kom liksom av sig själva trots att jag verkligen jobbar emot dem genom att bara försöka leva på som vanligt och tänka mig för.

Det känns faktiskt som att jag är felprogrammerad från början och bara precis har börjat avprogrammera mig för att kunna göra om från början.