Jaha, ett litet inlägg innan sista flykten innan verkligheten är tillbaka igen! En vecka på all-inclusive väntar nu och lättare utmaningar kan man ju stå inför när man försöker gå ned i vikt. Jag är ju lite av en rutinälskare, antagligen för att jag tycker det är lättare att äta och träna bra när man har barnen på dagis, gör matlåda, har sina tider och kan planera bättre.

Semestern har inte varit en perfekt period för mig att hålla bra matvanor och jag ser inte det som ett stort misslyckande faktiskt. Man kan ju mogna på andra sätt också när det gäller att kunna gå ned i vikt och jag har tänkt mycket kring mitt beteende och andra saker som har med vikt och viktnedgång att göra, planerat mycket kring hur jag ska träna och äta för att kunna få igång min viktnedgång ordentligt nu.

Det känns bra helt enkelt, jag vill och jag känner att den här gången kommer det att fungera.

Sen har jag ju fortfarande inte någon våg och det är lite irriterande. Inte så kul att väga sig för första gången efter en all-inclusive vecka måste jag säga, men men... Jag har ju tänkt att jag ska göra vettiga val o.s.v., men visst vill jag kunna dricka några drinkar och något glas vin och inte vara för strikt. Men om jag säger så här då... Jag skulle utan några problem kunna gå upp 5-6 kg på en all-inclusive vecka. Om jag har som mål att väga samma när jag kommer hem som i början av augusti så känner jag att jag klarat min semester helt ok. Det kunde gått bättre men det har varit marigt att få till det med den typ av semester vi har haft och där jag inte kunnat välja helt och hållet vad jag ska äta varje dag. Plus att det har varit mycket grillkvällar, fester, middagar och sånt och jag har inte varit så hård med vad jag ätit varje gång. Jag har gjort bättre val än jag brukar men inte så bra som jag skulle kunnat.

En stor del i det här, den största för mig och personer som har mitt problem med man är rätt mycket antingen-eller och lätt ramlar in i ett beteende där man ömsom nästan svälter sig och ömsom "unnar sig" och överäter, är ju just balans. Ett av mina stora problem när jag ska gå ned i vikt har ju alltid varit att jag blir superstrikt och kör stenhårt för att sen ramla tillbaka.
Det är ju det som är huvudsyftet med den här bloggen också, att ventilera tankar och reflektioner kring beteendet man har när man ska gå ned i vikt, den mer psykologiska delen av viktminskning.

Den tror jag att jag har kommit långt med under den här perioden jag bloggat faktiskt och det är egentligen en större vinst än själva viktminskningen.

Allting känns annorlunda och det är så skönt att ha förstått saker om sig själv, inte döma sig själv för hårt, prata och bolla med andra som känner igen saker som jag kanske skämts mycket för o.s.v Innan har jag bara känt mig misslyckad och inte reflekterat så mycket mer kring det. Jag har tänkt mycket i att "unnar mig" och ofta har jag känt att "det är ju ändå kört" så då skiter jag i vad jag äter. Sen har jag ju varvat detta med perioder då jag känt mig "duktig" och inte "unnat mig" något, varit superstrikt med dieten jag för tillfället följer och tränat hårt. Jag har nog alltid varit mer eller mindre hungrig under de här perioderna och det har varit en hård kamp att hoppa över sånt jag tycker om men som varit "förbjudet" för mig. Och det har ju aldrig lyckats. Jag har gått ned 10 kg, 20 kg och sen har jag av en eller annan anledning tappat motivationen och "trillat dit", och sakta (och ibland fort!) men säkert gått upp allt och lite till igen.

Så sammanfattningsvis, även om bloggen varit igång i två månader när jag kommer hem, även om jag haft semester och inte haft viktminskningen som första och största fokus, så har jag tagit 100 steg i rätt riktning! Så känns det faktiskt. Jag känner mig inte misslyckad, jag känner inte att sommaren var skit för att jag inte gått ned massa i vikt eller så.

Jag har varit ganska lagom den här sommaren! Jag har tränat bra, ätit helt ok med en del undantag och främst av allt, jag har inte hoppat mellan bantning och överätning som jag alltid tidigare gjort. Jag har mer bara levt på och känt mig för och försökt reflektera och tänka efter när det gäller mat och beteendet kring det.

Det är bra. Det är en bra start för att gå vidare och faktiskt känna att nu ska jag implementera mina nya insikter i vardagen även när det är jobb, hämtning och lämning på dagis, stress och tider att passa. Jag tror det kommer gå skitbra! Ni hänger väl med?

Hur har ni andra haft det i sommar? Vad har varit lätt/svårt med att ha semester just när det gäller vikten?

Har ju ingen våg här och lika bra är väl det kanske, haha... Nä men det har väl gått hyfsat att ha semester, två superkalasfester ställde till det lite plus att det är svårt att välja rätt när man är bortbjuden hela tiden. Men jag känner mig hyfsat i fas ändå faktiskt. När jag kommer hem från semester nr 1 hinner jag bara tvätta och packa innan jag drar iväg på semester nr 2, en all-inclusive med allt vad det innebär.

En all-inclusive skulle ju kunna bli en extremt stor utmaning för en person som jag, som alltid varit antingen eller. Mitt gamla jag skulle gå igång och känna att "ja men då passar jag på och så börjar jag om när jag kommer hem", och så skulle jag då "unna mig" allt som fanns att tillgå i onyttigheter.

Men jag vill inte göra så längre, jag har ju kommit ifrån det där, så nu ser jag en all-inclusive som en otroligt stor möjlighet istället. Jag kan ju välja och vraka bland ALLT, inte bara allt onyttigt som kanske lockar, utan jag kan sätta ihop perfekta måltider ur mitt behov!

Och faktum är att jag nu under semestern då det blev lite slarv här och var då det var fest och vi var bortbjudna etc, så kände jag bara att det kändes så FEL. Jag VILL äta bra, jag vill känna sådär att det känns lätt i kroppen, bra i magen och jag vill känna att jag är hälsosam.

Ni som skrivit kommentarer, jag ska försöka att gå in och svara på dem under veckan. Jag har ju inte täckning på trådlösa bredbandet där vi är så man får åka iväg och kolla mail etc då och då bara, och då kan jag inte sitta så länge och skriva. Men jag har läst dem och ser fram emot att svara på hur jag ska ta nästa steg (bra fråga som jag ska tänka mycket på innan jag svarar), vilket jag ju vill nu eftersom jag har haft en tendens att ta två steg fram och tre tillbaka.

Ni som läser här som har gått ned i vikt, hur har ni tänkt kring att komma vidare när man sitter lite fast eller ska ta nästa steg? Vi är ju fler som har lite svårt och som går ned och upp och ned och upp. Har ni några tips och tricks att dela med er av till oss som inte kommit så långt än?

Jag är så grymt motiverad att gå ned, jag och min tjocka kropp ska separera och det känns jäkligt bra faktiskt. Jag har inte den minsta lilla gnutta separationsångest faktiskt :). Men 45 kg är ju mycket och det kommer bli många, långa uppdateringar här framöver. Fast nu har jag ju bara 43,8 kg kvar om jag inte gått upp eller ned något under semestern, det är ju mindre än 45 faktiskt!

Nu måste jag lämna ifrån mig datorn. Glöm inte att skriva något kring frågan lite längre upp, jag svarar och godkänner alla kommentarer så fort jag har tillgång till internet igen!

Skriver från mobilen så det blir en kort rapport från bilen . Vikten är på väg åt rätt håll igen, minus 1,7 från förra veckan. Nu skaa jag ha semester:)

Imorgon är det vägning, det ska verkligen bli spännande för jag har inte tjuvkollat en enda gång den här veckan. Jag har ätit bra och det har liksom räckt för mig. Jag har försökt att äta lagom och det har gått jättebra trots barnkalas och lite sånt så jag hoppas att jag kan komma ned några hekton. Jag skulle ju behöva snitta på sisådär 1 kg i veckan egentligen, om jag ska komma till N.Y och shoppa nästa vår. Men jag kan gärna åka i september också och ta typ 0,7 kg i veckan om det är så. Herregud, jag kan åka om två år bara jag når min målvikt, jag kan hoppa över att åka om jag når min målvikt. Jag skulle vara så överlycklig så allt annat skulle vara en bonus.

Imorgon åker jag på semester och kommer väl uppdatera lite sporadiskt ett tag. Jag ska försöka att uppdatera hur det går under semestern, för det är ju verkligen en utmaning. Särskilt när man som vi har valt att ha ALL INCLUSIVE i en av veckorna, herregud ;). Men det känns som det kommer gå bra ändå.

Jag har tränat den här veckan också och det känns otroligt bra! Det gör så himla stor skillnad för mig. Och det känns ok att ha kört 2-3 pass, jag behöver inte köra mitt antingen-eller och känna att antingen kör jag 5 pass eller så är det värdelöst. Det är ett stort framsteg och det känns jättebra!

Ok, håll tummarna för mig imorgon, och hoppas ni andra som måndagsväger er har en bra dag imorgon!

Godnatt :)

Ja den där mättnadsskalan som jag skrev om någon gång tidigare för er som minns, den tänkte jag kolla lite med er hur ni tänker kring.

Om man gör en skala från 1-10 ungefär så här:

1: utsvulten, megahungrig

2: väldigt hungrig och vill ha mat genast

3: hungrig men inte panikhungrig

4: börjar känna att man inte är hungrig längre

5: ohungrig men inte direkt mätt

6: mer mätt än hungrig men kan med lätthet äta mer

7: börjar kännas som man är mätt

8: lite för mätt

9: man har fyllt på tallriken en gång mer än man borde och är riktigt mätt

10: proppmätt, måste nästan spy (julbordsmätt brukar jag kalla det   )

hur äter ni då vanligtvis? Är det olika beroende på om det är frukost, lunch, middag eller något i soffan på kvällen? Olika om ni är ute och äter, hemma hos någon, hemma hos er själva?

Självklart är det här en skala som är personlig, vissa äter mer, vissa mindre, vissa är vana med jättestora portioner och ligger kanske på 3-4 när någon annan som skulle äta samma portion skulle ligga på 10 och må illa.

För mig när jag varit i dåliga perioder har jag kunnat ligga mellan 1-3 hela dagen, hoppat över frukost och lunch och sen ätit så jag är nästan uppe på 10 när jag kommit hem. Eller vanligtvis har jag kunnat köpa en chokladbit el något på väg hem så att jag kommer upp på 4 ca, men då är jag fortfarande jättesugen på allt möjligt och äter det när jag kommer hem.

Ett annat problem är att jag ätit lite för mycket i perioder. Istället för att sluta när jag ligger på 4-5 så har jag fortsatt till 8-9. Om man vill tappa vikt så är det nog bra att inte bli för mätt, att vänja sig vid att inte bli jättemätt mer än vid speciella tillfällen. Det är jättesvårt när man slarvar med maten som jag ofta gjort! Istället för att gå och vara hungrig och sugen på allting halva dagen så kan man försöka hitta sitt sätt att äta då man är mer lagom hela tiden och inte överäta.

Lätt som en plätt i teorin men hur gör man det i praktiken när man har tendenser åt överätning? Hur resonerar ni kring det här? 

Jag tycker ofta det är svårt att bli superinspirerad av träningstidningar eller artiklar kring träning och kost just för att det känns så likriktad allting. Men den här tidningen, www.blossommagazine.se tycker jag är helt suverän. Jag har börjat kolla lite noggrannare på deras s.k KTA filosofi och tycker att många bitar kring speciellt kost och mat har fallit på plats sedan dess. KTA står för Kost Träning Attityd och man kan läsa lite mer om det här: http://www.blossommagazine.se/sidor/intro.

För min del så gjorde jag ett test i deras aprilnummer och nu försöker jag applicera lite av det i mitt sätt att tänka kring mat. Eftersom KTA utgår ifrån att vi alla är olika, har olika smak, man blir mätt olika lätt, får sug efter olika saker och är "överkänsliga" för olika typer av mat (som t.ex kan trigga igång ett sockerbehov el få en att känna sig uppblåst, energilös eller något annat) så tycker jag det är väldigt intressant. KTA är inte heller någon diet utan mer att man inte ska behöva hålla på med dieter för att man anpassar sitt sätt att äta och träna efter sin personlighet. Det är mer en vägledning till välmående som jag förstår det och jag antar att man kanske får modifiera lite själv för att nå just sina specifika mål om man har sådana. Det låter lite luddigt när jag ska förklara men jag gillar tänket iaf   .

Tidigare när jag bantat så har jag ätit kalorisnålt fast utan att direkt reflektera över vad eller hur ofta eller så jag äter. Bara det hamnar inom kalorigränsen s.a.s Ofta har jag haft problemet att jag inte blir mätt utan mer sötsugen, sugen på fett eller salt och jag tycker det kan vara ganska jobbigt. Samtidigt som man hör andra som har svårt att få i sig så MYCKET MAT som de tycker att det är, som mår illa av att äta havregrynsgröt till frukost för de blir för mätta och så typ. Jag har aldrig kunnat äta havregrynsgröt till frukost och stå mig till lunch, jag blir hungrig efter en timme när jag äter det. Samma med allt i stil med bulgur, couscous, mackor, lätta sallader etc.

Enligt KTA filosofin så är man ofta en av tre typer, med lite olika dragningar åt olika håll; kolhydratstyp, proteintyp eller blandtyp och då kan man testa att fördela det man äter lite mer utifrån vilken typ man är. Jag blev en klockren proteintyp och ska då enligt detta må bra av att få rätt mycket energi från protein och fett och inte kolhydrater, det ska göra att jag blir mätt och får mindre sug etc. Rätt likt LCHF på vissa sätt, men som sagt så gäller det bara om man då är en proteintyp. Om man är en kolhydratstyp så kanske man inte alls passar att ta bort kolhydrater utan kan äta även stärkelserika sådana och må bra och tappa vikt.

Det är kul med lite inspiration tycker jag, särskilt sådan som utgår ifrån att vi är olika och har olika behov. Det gillar jag!

Ja men så har jag då gått upp det jag gick ned plus ett halvt kg till, precis som jag alltid gör, precis som jag inte skulle göra den här gången. Alltså... Åh, jag har inte ens ord att förklara hur frustrerad jag är nu! Jag skulle utan problem kunna kasta ut datorn och mig själv genom balkongen.

Det är inte så att jag inte vet vad jag gjort fel. Jag har inga bortförklaringar, inget om att jag kanske åt lite mycket salt igår, att jag ska ha mens eller någon annan ursäkt. Jag har slarvat, jag vet hur jag ska göra, hur jag ska äta, jag vet hur jag mår bra och jag har hittat en otroligt bra metod för att kunna tappa vikt och inte halka in i överätning. Ändå halkade jag tillbaka och tog mig inte upp till ytan. Sjukt jobbigt att tänka på faktiskt.

Ok, det var lite frustration från mig. Besvikelse och ilska är ok känslor ändå, det vore värre om jag kände mig misslyckad bara och att "då är det ändå kört". För det är det inte. Jag är jävligt trött på att gå ned och upp samma kilon hela tiden men det så långt ifrån kört som det kan bli.

Om ett år när jag tittar tillbaka kanske jag tänker att jag behövde det här, att det hade något bra med sig. För jag delar ju ändå med mig av mina känslor, jag får pepp tillbaka, får höra andra berätta att deras väg inte var enkel men att det går ändå. Det är en stor skillnad mot tidigare då jag bara slagit ned på mig själv och inte kommit ur de här perioderna av sämre ätande.

Det som triggade igång det hela var som sagt utekvällar, så det kommer inte bli några sådana närmsta månaden. Eller utekvällar kan jag ha, men vin och drinkar verkar vara något jag ska vänta med tills jag känner att det är lite mer stabilt för det var ju det som triggade igång det här SUGET samtidigt som mitt omdöme var lite luddigt.

Sen måste jag också medge att det finns andra saker som jag tror inverkar på hur jag känner mig rent allmänt som bidrar till att jag vill "unna mig". Det är andra saker i mitt privatliv som har varit en stor källa till frustration och jag vet också att det är då jag inte riktigt klarar att vinna över negativa tankar om mig själv vilket ofta leder till att jag "skiter i allt".

Det bra är att jag stoppar det, att jag blir arg och känner att det är fel, att jag inte ska göra så här mot mig själv. Bara för att jag får fel lön eller bara för att saker och ting strular när vi har semester så behöver jag inte koppla det till att allt annat är kört också. Bara för att jag varit förkyld och inte kunnat träna så behöver jag inte äta sämre, eller bara för att jag alltid haft "fridag" dag efter utgång, då jag tillåtit mig att äta vad som helst för att det kan man ju få unna sig när man är lite bakis och trött, så behöver jag inte överdriva.

Det är ändå bra tankar, medvetna tankar. Jag slår inte ifrån mig, skyller inte på andra för jag vet att jag egentligen vet hur man gör. Det är mitt beslut att stoppa ned handen i chipspåsen, trots att jag vet att jag har jäkligt svårt att ta upp den sen. Det är mitt beslut att ta en extra portion eller hoppa över promenaden/passet på gymet.

Visst kan omständigheterna göra saker jobbigare, men när är livet perfekt liksom? Jag här väntat på att livet ska vara perfekt och då ska jag ta itu med min viktminskning i 25 år och den perioden har ännu inte kommit. Den kommer inte komma. Det kommer alltid vara jobbiga perioder, sjukdomar, dödsfall, det kommer vara kalas, födelsedagar, jul, midsommar och kräftskivor resten av livet. Det är så livet är och det är inte ursäkter för att äta på ett sätt som känns dåligt för mig, som gör att jag hamnar i en negativ spiral.

Nu har jag bestämt mig för att göra om och göra rätt. Nu är vi också fler här som följs åt och jag vet att ni tror på mig och det gör att jag tror på mig. Jag ska fortfarande visa att det här går. Det blev bara ett bakslag men mina tankar och insikter finns fortfarande kvar och de är starkare än alla sug i världen.

Nu känner jag bara... NU JÄVLAR (sorry)!!! Ok med lite slarv men inte såhär, inte överstyr. Jag vet ju hur jag ska göra och nu gör jag det!

Kram på er och tack så otroligt mycket för alla peppande ord på vägen!

Snacka om att det är så lätt att ramla in i gamla mönster, herregud alltså. Ibland känns det som att det inte ens är jag som bestämmer över min kropp och mina tankar, de bara far iväg och helt plötsligt så står jag där och skäms över mig själv.

Så ja, ett stort "trilla dit" var den här helgen. Eller trilla dit, jag gick väl för nära kanten och ramla ned med dunder och brak och sen kom jag inte upp lika snabbt som jag tänkte.

Det hela började med en utekväll på stan, vin, irish coffe och en inte alltför nyttig toast som kvällsmat. När jag kom hem hade maken öppnat en chipspåse och jag satte mig helt enkelt bara ned och stoppade ned handen och slutade liksom aldrig äta... Sen var påsen slut. Då tog jag lite glass för jag var SUGEN. Dagen efter blev en till utekväll och lite samma resultat och nu är det söndag och jag har "passat på" till och från hela helgen.

VARFÖR GÖR JAG SÅHÄR???

Det är ju inte så att jag inte fattat att jag inte ska göra det, men det är som att någon annan tar över mina tankar och så bara blir det så. Det låter som stans undanflykt men det känns faktiskt så. Antagligen är det ju så att jag inte har kontroll över mina egna tankar och känslor och inte så att jag väljer att skita i att jag egentligen vet att jag inte ska äta sådär. Det känns jättedåligt både mentalt och i magen, som alltid. Men idag är jag på rätt köl igen känner jag, på väg tillbaka.

Det jobbigaste är att jag verkligen trodde att jag aldrig skulle hamna där igen, att jag insett och förstått och att det innebar att jag kunde stå emot sug och frestelser. Men jag lärde mig i allafall att alkohol inte är så bra när man försöker komma ur beteendemönster som är dåliga för en. Inget stor nyhet kanske i och för sig... Men det var det som triggade igång hela spiralen av det beteende och de känslor jag vill undvika.

Imorgon kommer jag ha gått upp de där kilona som jag gick ned första veckan, jag vet det redan och det känns så sjukt jobbigt. Hur många gånger ska jag gå upp och ned samma kilon egentligen? Upp två, ned tre, ned fem upp sju... Och egentligen väger jag samma nu som för 20 år sen, trots att jag sammanlagt säkert gått ned 200 kg under den perioden! Fy vad förbannad jag blir på mig själv!!!