Redan idag kastades jag ned från min lilla fluffiga moln där jag kände mig så trygg i mina tankar kring vikten och rätt in i verkligheten där allt är precis sådär som livet kan vara ibland.

Ena barnet fick magsjuka inatt och jag har inte sovit mycket kan jag säga. Så skittrött och nedkräkt blev inledningen på min andra bloggaktiva dag   . Men faktiskt, jag känner ingenting att det påverkar just den biten med maten för mig. Varför skulle min dotters magsjuka vara en anledning till att jag ska göra dåliga val? Jag var jättesugen på choklad nyss, jag blir nästan bara det dagen innan mens eller när jag är så här trött. Men det är bara ett sug och det betyder inte att min kropp vill ha det egentligen. Choklad är snabb energi och det behöver jag antagligen nu.

Mitt gamla jag tänkte mer kortsiktigt. Nu försöker jag verkligen tänka, tänka, tänka och inte bara ge efter om jag t.ex blir sugen på något. Det funkar otroligt bra måste jag säga. Jag är fortfarande hysteriskt sugen på choklad men jag ska gå och göra mig en kopp gott kaffe istället. Sen får vi se hur det känns.
Jag vs. suget 1-0  .

En sak jag tänkt på senare år när jag gått med mina funderingar kring vikt och varför jag inte klarat att tappa de här kilona jag vill bli av med är varför jag hittat så mycket ursäkter till att skjuta upp eller ta en paus från viktminskningen. För mig blir det ytterligare ett bevis på att mat och överätning har starka känslomässiga kopplingar och att "gå på diet" på något sätt är frikopplat från resten av ens liv. Är ni med?

Jag har hängt mycket på Viktklubb (www.viktklubb.se) de senaste två åren och jag gillar verkligen deras upplägg. Att kunna snacka med andra som brottas med samma problem som man själv ger en massa bra insikter och funderingar. Att få höra sina egna, ibland rätt klena, ursäkter till varför inget händer på vågen från någon annan blir en verklig ögonöppnare!

Man kanske har en pissig vecka på jobbet, jobbar sent och hinner inte äta middag (så man slänger i sig något på väg hem då man är vrålhungrig), man kanske pluggar och inte har möjlighet att förvara en matlåda någonstans (och det finns bara mackor o.dyl att köpa på campus), man kanske är olyckligt kär, har blivit dumpad, har varit sjuk... Ursäkterna är ju oändligt många alltså. Och ja, jag har använt dem allihop själv så jag vet  .

Men jag följde en tråd där vi var kanske 30 stycken och jag hängde väl i den i ett halvår och nästan ingen gick ned någonting! Trots goda ambitioner och allt. I princip alla som var med och skrev gick ned två och upp två, ned tre och upp fyra, ja ni förstår. Precis som jag.

Jag har verkligen tänkt mycket på det här och nu undrar jag:

När är det perfekta läget att gå ned i vikt?

- när man inte är olyckligt kär/nykär/kär öht?

- när man är i total balans med allt annat i livet?

- när det inte är stressigt på jobbet eller i privatlivet?
- när barnen är friska och partnern snäll och förstående varenda sekund av dagen?

- när man är utvilad, rik och lycklig?

Eller... När man faktiskt förstått att viktminskning är en process som är en del av livet, inte en fas som man kan separera från allt annat.

Jag menar så här:

Jag känner att min viktminskning den här gången ska vara en naturlig del av mitt liv. Om något går mig emot, om jag är skittrött, osams med min man, barnen är sjuka och katten har dött så är det såklart skitjobbigt. Men varför skulle det vara en ursäkt för att proppa i mig sånt jag blir tjock av? Det blir jag ju knappast lycklig av? Snarare blir allting mer jobbigt!

Om jag då istället tänker att "ok, det är en pissig vecka men jag har i allafall gått tre promenader och ätit bra mat" så borde det ge mig en större boost än om jag tänker "skitsamma, allt är ändå piss så jag kan lika gärna äta vad jag vill och så fortsätter jag med dieten sen när allt känns lättare".

Livet är inte lätt. Det kommer aldrig att vara bara lätt oavsett om du försöker gå ned i vikt eller inte. Saker händer, sånt du inte kan påverka händer titt som tätt och ofta finns det inget du kan göra åt det. Men du kan förändra ditt sätt att tänka kring mat i de här situationerna. Du behöver inte känna att de här jobbiga sakerna ska påverka dina matval. Jag tror det blir lättare om man inte känner att man "går på diet", för då är matvalen mer en del av allt, av livet. En diet för mig är lättare att känna att man behöver en paus ifrån och jag har hört det tusentals gånger från mig själv och andra.

"Jag behöver en paus från LCHF/Viktväktarna/pulversopporna nu för det är så jäkla stressigt på jobbet eller vi har precis köpt hund/hus/båt och jag hinner inte riktigt hålla på med dieter nu."

Om "dieten" är en naturlig del av ditt sätt att leva behöver du ju inte ta en paus ifrån den, eller hur?

Ärligt talat hade jag inte trott att jag skulle ha en enda besökare första dagen! Hoppas det fortsätter hitta hit folk för det är faktiskt viktigt att förstå att viktminskning inte bara handlar om olika dieter eller träning. Det handlar i minst lika hög grad om vad som försiggår inuti oss, hur vi tänker och känner kring mat, ätande och träning.Det här kommer inte bli en blogg där jag skriver om recept och den biten så mycket. Det finns så otroligt många duktiga bloggare som skriver om det så jag känner inte att jag har så mycket att tillägga där. Visst kommer jag dela med mig av tips om någon vill ha det, och jag kommer blogga om hur jag äter och tränar, självklart.Men främst kommer jag att blogga om den mentala biten av viktminskning, alla erfarenheter och insikter jag fått senaste åren vilka fått mig att ta steget att starta en blogg om det. Jag hade helt klart behövt en sådan själv tidigare och jag hade verkligen behövt hänga i ett forum där jag kunde bolla tankar med några som delar mina erfarenheter.Men första dagen har känts jättebra för mig. Jag har minskat mina portioner till normala portioner (jo jag vet hur en normal portion är faktiskt ;)) och rört mig lite sisådär mycket, kanske 45 minuter sammanlagt. Mer än en vanlig dag tidigare men inte lika mycket som ett träningspass.Jag har tänkt mycket på varför jag inte unnat mig att gå ned i vikt utan unnat mig mat istället? Varför jag tänkt att det skulle vara en belöning efter att ha gått ned 3 kg att få äta en Ben och Jerry t.ex Det blir ju helt motsatt effekt i min hjärna på något sätt. Mat=belöning. Mat har alltid varit så laddat för mig och jag har definitivt inte njutit av god mat. Jag har haft 1000 och åter 1000 förbud som jag försökt hålla och strikta scheman och regler kring hur jag ska äta. Ett tag visste jag knappt vad god mat var för jag levde på ris och tonfisk i veckorna och sen öste jag i mig allt onyttigt jag var sugen på under helgen för då skulle jag "unna mig". Vad är poängen liksom? Inget av det gav mig någon egentlig njutning utan mer jobbiga känslor av att inte räcka till och av att vara misslyckad.Den här gången är ingenting förbjudet men ingenting ska heller missbrukas. Jag ger mig själv frihet under ansvar kanske man kan säga?

Såhär ser jag ut just nu, första dagen för invägning 120 kg tung.

Ingen midja att tala om och farligt midjemått (109 cm).

Det jobbigaste är egentligen inte att jag är missnöjd med hur jag ser ut. Jag har fött barn och jag kommer aldrig se ut som en 20-åring i kroppen igen, det har jag insett. Nä, det värsta är att jag känner det som att jag på något sätt har misshandlat min kropp. Jag har ju ont i ryggen, knäna, hälarna/fötterna, jag tycker det är rätt jobbigt att gå i trappor och andra enkla vardagsgrejer och jag trivs inte med att känna mig tung och klumpig.

Men det är så här jag ser ut just nu. Hoppas att andra med samma problematik som jag hittar hit så det blir en aktiv blogg med många kommentarer och diskussioner. Jag vet att vi är fler som provat alla dieter som finns, som går ned för att sen gå upp igen och som brottas med problemen kring att äta lagom, inte svälta sig och inte äta för mycket.

Nu är jag igång!

Min startvikt är alltså 120 kg. Det är otroligt mycket vikt att bära runt på. Visserligen är jag lång, 1.80 ca, men ändå. Det är väl en 40-50 mjölkpaket för mycket egentligen.

Ok, idag är då första dagen på det här projektet som är resten av mitt liv kan man säga. Det känns mycket bra att göra det här. Än så länge har jag inte ens tänkt tanken att jag kanske ska misslyckas den här gången, vilket jag tror till stor del beror på att jag tagit bort alla förbud och måsten, alla tidsramar och scheman för ätande och träning.

För ett kontrollfreak som mig så är det en skräckblandad lyckokänsla på något sätt. Jag känner mig inte instängd i en strikt mall för hur jag ska göra och samtidigt känner jag mig mer utlämnad åt mig själv och mitt eget sunda förnuft (hur sunt är det efter 25 års ätproblematik egentligen)???

Om jag skulle följa en diet skulle jag ju kunna skylla på den, ursäkta mig med att "LCHF verkar inte funka på mig" eller "Viktväktarnas metod passar inte när man lever mitt liv".

Som det är nu ska jag ju gå ned hiskeligt mycket i vikt bara genom den enkla metoden Ät-mindre-rör-dig-mer. Visst låter det enkelt? Alla fattar ju sånt. Men kan man gå ned i vikt på det här sättet? Är det så enkelt som det låter eller är det enklare att följa en speciell diet där man utesluter t.ex fett, socker eller kolhydrater?

Det jag med säkerhet vet, efter att själv har varit överviktig en stor del av mitt liv och efter att ha bollat de här tankarna jag kommer att ta upp undan för undan i bloggen under några år nu, är att överviktiga personer ofta har ett problmatiskt förhållande till mat, nyttigt/onyttigt, träning, ofta är antingen-eller (antingen är man superstrikt eller så skiter man i allt och äter det man vill, vanligtvis blir det då för mycket av det goda...) i perioder och varvar satsningar på dieter eller träning med perioder då man "unnar sig" eller "passar på".

Jag har varit sån. Jag kanske är sån fortfarande på sätt och vis, men jag tror inte att jag kommer att nå normalvikt genom att vara periodare på det sättet.

Jag tjuvstartar idag min blogg som ska heta från 120 till 75 kilo utan diet. På sätt och vis är det väl inte sant, man kan väl se alla försök att lägga om sin kost som en slags diet. Det jag menar är att jag inte ska följa GI, LCHF, Viktväktarna, Itrim, Cambridge, äggdiet, grapefruktdiet eller något annat av alla de otaliga sätt jag provat genom åren. Det finns nog knappt en diet jag inte provat så här långt...

Vad har jag då lärt mig under de här åren? Ja, för min del funkar inte dieter så jag har förstått att för mig så klämmer skon någon annanstans. Eller jo, dieter fungerar, i princip har jag kunnat gå ned rätt mycket med flera olika dieter. Jag har tappat vikt med:

LCHF (någonstans kring 5-6 kg sen gav jag upp för jag mådde så otroligt illa)

Viktväktarna (som mest 21 kg faktiskt)

Enbart träning (ca 15-20 kg)

Enbart stress (ca 10 kg)

Ätstörningar (ca 15 kg)

Det var bara ett litet urval, jag har också testat att leva på pulversoppor, någon slags kålsoppa, bara frukt och lite annat. Det alla dieterna jag provat har gemensamt är att jag gått upp alltihop och lite till efteråt. Från att i 18-årsåldern haft sådär 15-20 kg för mycket att släpa runt på har jag nu ca 45 kg för mycket. Så jäkla onödigt!

När jag nu, som rätt nybliven 38-åring ser tillbaka på mitt bantarliv så har jag äntligen någon slags fri sikt. Det har jag aldrig haft förut. Jag har haft en mycket skymd sikt när det gäller mig själv, vikt, mat och bantande. Jag har ju bantat i nästan 25 år efter min rätt tidiga debut i 12-13-årsåldern och jag har hela tiden blivit mer och mer överviktig. Om jag fått hjälp att hitta rätt väg från början så hade jag antagligen varit normalviktig hela mitt vuxna liv, det känner jag mig rätt säker på.

Grejen är att jag faktiskt älskar nyttig mat och jag älskar att träna, helst hårt och mycket! Jag borde inte vara överviktig sett till det.

Mitt problem är att jag är överviktig i hjärnan. Jag ska förklara det under den närmsta tiden och jag är helt övertygad om att flera av er som läser den här bloggen kommer att känna igen er.

Det här är en insikt som det tagit mig ca 2 år att verkligen få grepp om, och jag har verkligen ansträngt mig för att titta tillbaka i tiden, se mönster hos mig själv, försöka komma ihåg hur jag känt och tänkt kring mat och ätande, kring skam och skuldkänslor, kring hur jag själv sett på mig och hur jag tror att andra sett på mig.

Även ni som inte kämpat mot övervikt en stor del av ert liv kan ha utbyte av att ta del av som kommer att diskuteras här.

Så, bloggen utformning tänker jag mig tvådelad. Dels kommer ni få följa mig och min viktresa mentalt, där jag tänker tillbaka och försöker förmedla sånt jag lärt mig under alla de här åren. Dels kommer jag att publicera vad jag äter varje dag, hur jag tränar och hur det går med vikten.

Självklart kommer det att bli foton från varje vecka också. Bloggen är ju en utmaning för mig själv också, inte bara ett sätt att dela med mig av det jag gör. Genom att skriva upp och se vad jag gör tror jag att jag kommer att lyckas den här gången. Det är ett genomtänkt och övertänkt beslut att starta den här bloggen och jag tror på mig själv den här gången!

Imorgon kör jag igång, då kommer jag också publicera bilderna på hur jag ser ut nu i starten, 120 kg tung.

Puss så länge!