Måste bara skriva ett till lite kortare inlägg så här inför helgen. Jag, precis som många andra, har svårare att hålla fokus när det blir helg. Det kanske är någon fest eller något kalas, resten av familjen kanske sitter med näsan i godispåsen eller chipsskålen och man tappar stinget av att sitta och titta på bredvid.

Om man dessutom, som jag, fick en riktigt pissig start på helgen så är det så jäkla lätt att få den där känslan av... Jag vet inte vad jag ska kalla den, frustration, det känns som man bara "men skitsamma, jag orkar inte hålla på och tänka på vad jag äter, låt mig va". Förstår ni vad jag menar?

Jag jobbar just nu mycket kvällar vilket är väldigt jobbigt när man försöker hålla fokus på att äta lagom. Det är jättesvårt att planera hur jag ska äta för jag missar middagstiden och har ingen matrast under kvällen. Det i kombination med att jag kommer hem rätt sent och därmed i säng rätt sent och ändå måste upp i ottan med mina två små troll som ska upp och till dagis är ett stort dilemma för mig. Och idag är en sådan dag då jag är skittrött, jag tycker lite synd om mig själv och jag bråkade med min man igår kväll så jag är lite less för att säga det på ett fint sätt. På pisshumör om jag vill säga det lite mindre fint ;).

Och, pisshumör är ytterligare en av mina fällor. Pisshumör och helg, herregud, det har nästan aldrig funkat ;). Men nu ska det funka. Det finns ingen anledning för mig att äta något skit som jag inte tänkt över för att jag är sur på min gubbe. Eller för att jag är trött. Eller för att det är helg, jag jobbar, det regnar, ungarna var helt tokgnälliga hela morgonen eller whatever. Vet ni varför. För då gör det dubbelt jobbigt! Det kanske skulle känna skönt en timme att tänka "åh jag har en sån pissdag så ikväll ska jag unna mig något gott (=onyttigt)"

Herregud vad ofta jag gjort så!

Om jag kan unna mig något i lagom mängder så fine, men det blir inget jäkla "passa på" här den här helgen kan jag lova.

Jag är inte mina känslor, jag har makt att säga stopp när mina tankar drar iväg och fel banor och jag VET att det är ett steg bakåt att börja tänka tankar som drar iväg mot "skitsamma". Jag är stark och jag behöver ingenting att stoppa i truten för att må bättre. Det kan jag göra ändå! Ni med :)

Min motivation är JAG, att jag ska må bra, att jag ska känna mig stark och trygg i att jag inte behöver mat/godis/chips i för stora mängder för jag mår bättre utan det.

Trevlig fredag på er och ha en bra och lagom helg. Ta gärna en promenad eller unna dig att göra något du älskar, det är en belöning utan bitter eftersmak!

Kram

En kommentar jag fick här igår handlade om den här känslan man har att man äter för mycket men att man måste äta så mycket för att inte vara hungrig. Att man på något sett insett att andra äter mindre, men om man själv äter lika lite så blir det att man äter mackor eller godis någon timme efteråt för att man blir hungrig så snabbt då. Känns det bekant?

Min erfarenhet är att många överviktiga faktiskt äter mer än andra. Det är inte en absolut sanning och det är inte något jag grundar på vetenskapliga studier utan bara på att kolla på de omkring mig (mig själv bland annat) och genom samtal jag haft under de senaste åren med andra på Viktklubb, Familjeliv och andra ställen. Visst finns det många överviktiga som äter rätt lite också, men det är en annan diskussion än den jag tänkte skriva om idag.

Att äta för stora portioner är inte exakt detsamma som att överäta, inte det jag menar med att överäta i allafall. Inte om det inte blir mer att man sitter och proppar i sig och nästan inte kan sluta för att man "ändå börjat" typ. Det är två situationer som är släkt med varandra men som ändå skiljer sig åt kan man väl säga, och där det ena kanske kan gå över i det andra. Alltså genom att äta för stora portioner kan man säkert ramla över i en överätningssituation.

Krångligt det blev nu... ;)

Men alltså det jag ska skriva om här är mer att man till vardags äter mer än de flesta andra, större portioner.

En klok person jag kände en gång sa att man ska försöka se sin mättnad utifrån en skala från 1-10, där 1 är supermegahungrig och så mätt så att man nästan spyr. Jag brukar kalla den känslan julbordsmätt :).

Den är personen, som hade lång erfarenhet av viktproblematik, hävdade att överviktiga och personer som kämpar med att gå ned i vikt ofta äter sig för mätta (vilket är samma sak som för mycket för det mesta). Om man ska gå efter hennes rekommendation så ska man aldrig vara mer mätt än typ 6. Börjar man närma sig 7 så är man på väg att äta mer än man behöver.

Är ni med?

Enligt hennes erfarenhet så var vi ständigt bantande människor ofta i båda ändarna på den här skalan. Alltså, vi väntade kanske för länge med att äta något ibland, började ramla nedåt 2 och kanske t.o.m 1 på skalan, för att då äta massor och sluta någonstans runt 9-10. Jobbigt för kroppen kan man ju tänka sig?!

Jag kände igen mig jättemycket i hennes beskrivning, särskilt under åren då jag aldrig åt frukost och gärna hoppade över lunchen. När jag åkte hem från jobbet på eftermiddagen var jag på svältgränsen och gick in i mataffären med enda fokus att köpa typ allt jag var sugen på. Jag kunde inte tänka rationellt utan var bara fokuserad på vad jag ville ha. Ofta slutade det med någonting inte så nyttigt och gärna en chokladkaka eller något liknande på väg från affären och hem.

Hennes tips var att aldrig ramla ned till 1-2 för då blir man för hungrig för att kunna tänka rationellt och att aldrig äta mer än runt 7-8 (och det vid speciella tillfällen som kalas etc). Annars skulle man hålla sig runt 5 eller högst 6, d.v.s man är inte längre hungrig utan att vara mätt. Det kan vara en jättesvår omställning om man är van att äta tills man känner sig mätt. Det är ju liksom så vi är inlärda, man äter tills man blir mätt. Men man måste inte göra det! Man kan faktiskt sluta när man är lagom!

Och en annan effekt av att börja äta mindre är att man vänjer sig vid det, magen vänjer sig och man behöver inte äta lika mycket för att vara nöjd. Men visst, det blir någon jobbig vecka när man ställer om sig, men å andra sidan så kommer ingen av oss dö av hunger eller hur? Man kommer bara vara hungrigar än man är van, men det kommer samtidigt vara en kick för man vet att man gör något som kommer få positivt resultat i slutänden :)

Hur tänker ni kring det här? Hur mycket äter ni som har problem med vikten(handen på hjärtat)? Upplever ni att ni äter mer än andra (om ni t.ex jämför lunchlådorna på jobbet)?