Då har jag då vägt mig efter första veckan och till min stora glädje hade jag tappat 1,5 kg  .

Resultat efter en vecka "utan diet" är alltså:

Viktförändring: -1,5 kg

Ny vikt: 118,5 kg 

Gud vad bra det känns! Alltså visst, det har gått en vecka och jag kan inte dra för stora växlar på det här resultatet och allt sånt. Men det går att tappa vikt genom att bara tänka sig för i allafall. Och den här veckan har ju dessutom innehållt en fest där jag drack ett par glas vin mer än jag tänkt och inte några överdrivna mängder motion. Jag kan helt klart röra mig mer än jag gjort den här veckan.

Men det som känns så bra är att det här är ett sätt att leva som jag känner mig helt ok med. Den stora skillnaden är att jag inte tänkt att "den här dagen är ju ändå förstörd nu så...", inte "unnat mig" i negativ bemärkelse, d.v.s överätit och inte "passat på" bara för att det är fest eller jag är ledsen eller glad eller trött eller arg. Jag har tänkt mig för hela tiden, inte ätit något utan att faktiskt reflektera över vad det är och hela tiden övervägt och kännt efter.

Jag har ju helt klart ätit mindre än jag brukar just eftersom jag tänkt efter och för att jag ändå har ett mål att faktiskt tappa en massa vikt. Men jag har definitiv inte lidit eller kännt som att det är en uppoffring eller att det varit jobbigt. Det har varit... Lagom.

Och det ger definitivt motivation för att fortsätta så här, det här är ett hållbart sätt för mig att gå ned i vikt och det viktigaste av allt, att STANNA nere i vikt. Jag tror verkligen det!

Visst låter det enkelt ändå? Jag har ätit av allting som de andra ätit av i familjen, inte som tidigare suttit med något eget eller hoppat över t.ex riset eller pastan eller vad det nu är. Jag har ätit sås (men bara lite) till maten, jag har tagit några skedar av riset och fyllt på med grönt istället för att hoppa över helt, jag har tagit några godisar (och inte kännat att allt är kört för det), jag har druckit vin och öl utan att känna att jag förstört allt eller få dåligt samvete.

Kan det verkligen vara så här enkelt tänker jag nu...? Tänk om det bara är en turvecka och jag väger lika mycket som när jag startade nästa vecka igen? Men jag tror inte det ändå.

Imorgon ska jag skriva om hur jag tror det kommer sig att jag hamnade i det här tänket och beteendet. Det blir bara en liten början men det är en del av min historia som jag tror är avgörande för att jag ska förstå och faktiskt förlåta mig själv för att jag har gjort så här mot mig själv under så många år.
För det är mycket skuld och skamkänslor kopplat till mitt beteende. Många destruktiva tankar om att duga, vara duktig, lyckas/misslyckas etc.

Förhoppningsvis har ni som hänger med mig mycket att dela med er av när det gäller det också! För som jag sagt tidigare, jag tror det är så otroligt vanligt att överätning är känslomässig. Framförallt verkar det vanligt hos tjejer, men det kanske är för att jag mest har pratat med tjejer. Men just det faktum att man kopplar ihop mat och ätande med hur man känner sig och tänker i banor som kan vara väldigt destruktiva är något man måste försöka se och förstå utifrån sitt eget perspektiv. Jag från mitt, du från ditt. För alla har vi olika anledningar till att vi har svårt att gå ned i vikt, alla har vi olika anledningar till att inte kunna sluta äta även när vi vet att vi borde eller välja att ta tre godisar istället för att känna att "allt är kört" om man väl börjat så då kan man ju lika gärna äta hela påsen.

Vad tror ni gör att ni hamnade i en fälla där ni överäter? Hur känner ni kring det här med att "unna sig", "synda", "det är ändå kört" o.s.v.?