Ja det var ju ett steg tillbaka att känna att "äh, jag har ju ändå ingen våg så då kanske jag ska passa på att..."

Jag hade ju slutat att passa på!!!

Jag har funderat och tänkt och försökt komma på varför jag halkade tillbaka, men jag tror att det är så enkelt som att det faktiskt är jättemegasupersvårt att bryta invanda mönster. Tänk att jag har tänkt så här i 25 år, kanske mer. Jag är bara 38 så det är ju ett tag liksom! Det är som att det går av sig själv, smågrejer och stora grejer som blir fel i min hjärna när det gäller hur jag äter, när jag äter och vad jag äter. Några exempel som jag känt under de här veckorna:

- Jag har börjat äta smör på mackorna vilket jag inte gjort på länge. Jag gör det för att jag hellre äter en macka med smör och ett pålägg än tre mackor utan smör och pålägg. Ändå tänker jag nästan varje gång hur mycket nyttigare det skulle vara om jag tog bort smöret! Jag vill inte att de där tankarna ska dyka upp men de kommer av sig själv.

- Jag tycker synd om mig själv och då vill jag unna mig. Jobbiga perioder då jag känner mig lite låg, kanske har jobbat mycket, sovit dåligt, bråkat med min man eller har det allmänt lite jobbigare så hamnar jag här. Nu försöker jag verkligen tänka att jag missunnar mig när jag äter dåliga grejer, att jag ju ska unna mig en shoppingresa till N.Y när jag nått målvikten och det är att unna sig på riktigt. Men det är svårt. Det är som att mat nog har varit en slags tröst för mig också, även fast jag egentligen aldrig känt så eller sett det så. Det där med tröstätning är något andra hållt på med, jag har mer ätit för att jag varit sugen. Men det är svårt att dra gränsen och det kanske jag inte ens måste...

- Jag har börjat och då fortsätter jag. Nu har jag varit jäkligt bra på att inte fortsätta sen jag började blogga här, men känslorna och tankarna kommer ändå. Jag har under senaste dagarna ändå vid två tillfällen fortsatt fast jag bestämt mig för att sluta och det känns otroligt jobbigt.

Fast den stora skillnaden nu mot förut är att jag vägrar se det som att jag misslyckats med något. Jag ser det som att jag tränar mig på att hamna rätt med mina tankar. Såklart kan jag inte bara bestämma mig och sen hamnar jag aldrig fel igen, det vore väl ungefär lika troligt som att jag faktiskt hade vaknat och vägt 76,4 kg ;-)

Men jag känner ändå stor skillnad och eftersom det här inte ska vara en viktsuccéblogg i första hand så känns det ok. Det här ska vara en mötesplats för att kunna diskutera just de här sakerna och motgångarna kommer ju bidra till att jag kan se mitt beteende bättre och förstå mig själv bättre.

Eller vad tror ni? Har ni också varit sådär att ni känner att "nu är allt kört då kan jag lika gärna skita i det"! Eller har ni varit mänskligare mot er själva och faktiskt kunnat "unna er" utan att det blir för mycket?
Vore intressant att höra...